Arabian Team

Häromdagen satte jag på Vitnos ett sidepull som vanligt, sports saddlen som vanligt och GPSen...som vanligt.

Vitnos var däremot inte som vanligt. Hon skrittade på som ett ånglok, toppade 8,5 km/h till skillnad från hennes normala önsketakt på motsträviga 3-4 km/h. Hon skyggade för exakt allt, men fortsatte obönhörligen framåt. Vi skulle in på en skogsrunda och där, just där blev det fart på Vitnos! Ännu mer fart.

Som stungen av en bålgeting for hon in i skogen, rev genom granar och struntade fullständigt i att grenar smashade i ansiktet och stora snösamligar ramlade rakt ner på henne. Vitnos var på G!

Skogsturen, som normalt tar en kvart, avverkade vi på mindre än fem minuter. Ut ur skogen kom hon med uppspärrade ögon, tuggandes fradga en halvmeter ovanför marken.

Efter skogen har vi åker. På denna åker hade jag tänkt galoppera fyra varv, två i vardera galopp. Vitnos tog rätt galopp direkt, men sen stack hon. Jag hade helt fel utrustning. Sidepull på en döpigg, halvgalen rödhårig häst? Med nöd och näppe lyckades jag få stopp på henne och bytte galopp. Samma procedur upprepades och jag var inte många millimeter från att flyga av i hennes vilda bocksprång under galopperna.

Exakt så här vill jag ha mina hästar ! Jaa, ni hörde rätt. Jag har inget emot lugna, tråkiga små samarbetsvilliga hästar, men jämfört med detta tokiga krutpaket är de inget jag väljer. Vitnos är nu värd en miljon för mig!