Skrivandet har varken funnits i handen eller tanken under en längre period. Märkligt det där att något som jag egentligen mår väl av får stryka på foten när energin inte finns... Tillvaron känns som en variation av berg och dalbana och sirap just nu... Kommer inte vidare vare sig i tanke eller handling.

Nu har tiden tuggat in sig några dagar i 2011.. Jag tänker tillbaka på året som gått och ser kulor i många kulörer att lägga i erfarenhets lådan. Under nyårsafton i aneby gick vi bordet runt och tyckte till om året som varit och vilka mål vi har för 2011. Där och då slog det mig att jag inte har något givet mål just nu och det kändes både befriande och skrämmande. Under 3,5 år var det förskollärarexamen som drog mig framåt och nu när jag har börjat jobba så... Ja jag har väl inget konktret och det är lite störande.. Inom mig finns en dröm om att en dag arbeta med barn i behov av särskilt stöd, antingen som lärare eller mer övergripande som specialpedagog.. Men jag vet inte om jag vill skriva in det på kartan ännu. Får tänka lite mer.

Pms är en beteckning som används ganska lättvindligt anser jag. Det står om det i tidningarna, brukas nedsättande mot kvinnor och verkar förklara det mesta av vårt beteende när omgivningen ser det negativt.

Jag kan bara berätta om hur det är för mig och det är både väldigt enkelt och väldigt svårt på samma gång. När en sådan period närmar sig ( drygt 1½ vecka för mig ) känner jag hur mitt inre skruvas ned och gradvis dras en rullgardin ned för mitt liv och mina ögon.. Mitt uppe i det känns tillvaron så fullständigt meningslös som om jag bara blivit utslägd i en grå värld utan slut.. Det märkliga är att jag är så MEDVETEN om detta! Vet redan i förväg när det börjar rulla in och redskapen att hantera det fysiskt som psykiskt har jag.. Kan t.o.m skratta och le åt mig själv och mina tankar & känslor.. men sen kommer den där känslan som är så stark och den drar energin ur allt och jag har inte förmågan att bryta den just då... tankar och känslor går in i negativa spiraler och bygger upp en mörk ridå för allt. Jobbet, relationerna, livet i stort vänds ut och in.. känner mig som en blomma som står kvar men all kraft och färg har sugits ut.. bara kroppen kvar..

sen tar det några dagar och sakta börjar livet hitta mig igen och jag kommer på vad som felat trots att jag hela tiden vetat.. så enkelt men så svårt..

medicinen är min tennisracket. Den skruvar och slår bort de negativa bollarna och skänker förmågan att härda ut och uppleva ett lugn och en liten glädje i det inte kaoset.

Det är enkelt att göra sig själv till andra eller andra till sig själv. Någonstans finns det en mekanism, i alla fall inom mig, att ibland förändra proportionen på saker och ting. I somliga fall "förminska" saker och tänka att det nog ska vara på det ena eller det andra sättet och det är nog ingen fara. Jag som kvinna, är född med en viss biologi, och tror mig veta att det är vissa saker som gäller för "de flesta" av oss. Hit hör detta med att ha mensvärk och pms. Nu på senare år har jag fått medicinsk hjälp med båda sakerna och samtidigt som det är en enorm lättnad kan jag känna sorg över att ha dragits med det så länge i onödan. Jag trodde att det var normalt att ha fruktansvärd mensverk i ett par dagar för att sedan återgå till det normala. Likaså har jag tänkt att de flesta kvinnor nog blir deprimerade omkring mens.. Nu har jag förstått att långt i från många har det så även om jag träffat på många med liknande problem som jag. Det är en befrielse att ha fått verkningsfulla tabletter utskrivna för smärtan och stämingshöjande för pmsen. Att slippa kämpa och uppleva att livet ska vara som ett brant stup där jag varken hittar stege eller fallskärm. Nu har ju inte detta "trollats bort" helt men jag mår mycket bättre. Känslan av att ha något "fel" har ersatts med att ha fått en förklaring. Smärtan kommer av en sjukdom som heter endometrios och pmsen kommer av att mina hormoner kommer i obalans och en brist av seratonin uppstår i kroppen under dagarna kring mens. Till alla er där ute som upplevt eller upplever något liknande tveka inte att söka hjälp. Det är inte meningen att man ska ha det så här.

Tänk vilken häftig känsla det är när någon verkligen finns på "samma frekvens" som en själv... Idag fann jag ett långt, glädjande, analyserande och givande inlägg från västervik som gjorde min dag. Plötsligt kändes det som att jag inte sitter där ensam på min brygga och spanar ut över viken. Det finns någon mer där som sitter och plaskar i vattnet och tänker precis lika mycket som jag. Det är en befrielse att finna en till katt bland alla hermeliner! TACK!

Ett barn på min förskola ar flera gånger denna vinter stått i fönstret och med tindrande ögon konstaterat att det ser ut som att det är grädde överallt... Jag bara älskar den formuleringen............

Jag har en hemlighet, en liten en. Det är att jag älskar att samla på positiva eller riktigt fina och bra saker som människor säger nu och då. Här kommer ett axplock´hämtat från mitt livs gäster:

" De dåliga dagarna får man ta en och en annars blir det för tungt"

" När man dör så blir man en låda"

" Osmidig & otajmad" -  (beskriver människors förmåga att säga eller göra fel saker i fel sammanhang )

" Livet går ut på att flytta sig själv och saker" 

" Sund reaktion på en osund situation"

" von oben människor "

" LHS - livets hårda skola "

" Flott" ( i positiv bemärkelse)

Människor går ofta runt som levande citatmaskiner och jag anstränger mig så inni bängen för att minnas när jag inte haft papper eller penna till hands.. Det är otroligt frusterande när jag inte kan minnas...

Tänk vilka tankesprång som bubblar upp i huvudet innan ögat ens hunnit med att blinka. Min älskade familj från norrbotten är hos oss i småland och bästa mamman förgyllde min dag som bara hon kan. Jag frågade om hon ville baka bullar åt mig och efter inköp på willys och lunch satte hon igång här hemma i mitt kök. Det ska ärligt erkännas från min sida att jag slumrade på soffan med katterna medan underverket i köket skedde. Vaknade lagom till när de första gyllenbruna, väldoftande och underbart goda skapelserna var färdiga från ugnen. Ett kallt glas mjölk och sedan vips tillbaka i barndomen.. sittandes vid vårat köksbord, bara vi fyra och hennes nygräddade bullar på furubänken under blårutiga bomulls handdukar.. mmmm. Detta var inte summan av min inledning utan nu kommer jag till tankesprånget. Fånig som jag är fotade jag de nybakta mästerverken på plåten.. och då kom symboliken för mig.. Vi människor har otroligt mycket gemensamt med en bulldeg..Det krävs rätt ingridienser för att forma en deg, rätt handlag, temperatur osv... sen behövs tiden för att jäsa, gräddas och avsmakas.. Väl på plåten kommer alla bullar från samma deg och trots det ser varenda en helt olika ut.. någon mera bullig, en nästan bränd, någon som knappt jäst osv.. Så fungerar det ju med oss männniskor med.. vi är gjorda av "samma massa" och "ingridienser" men alla blir vi helt olika från samma ämne... Vet inte om detta bara låter flum men för mig blev det så tydligt där med bullarna på plåten att so what egentligen vi är samma skrot och korn

Idag är jag trött och i halsen känns det som en sten varje gång jag sväljer. Magen är ett värkande hål och jag vill hem. I stället för att bara göra mina timmar hör jag mig själv godkänna att stänga en timma till då en tjej på jobbet är sjuk. Halleluja eller nåt.. Vill helst hem och dra runt i pyjamas.

Jag har funderat mycket på vad ett liv är, dess mening och hur detta kan få ett uttryck och avtryck i den egna tillvaron. Jag tillhör en enerverande kategori som inte kan sälla mig in i ekorrhjulet och bara leva på. Det är för mig a och o att känna att det finns en tråd, mening eller vad man nu ska kalla det som drar mig framåt. Ett slags uppdrag eller en karta som jag ska följa och lära mig något av. Sista 3,5 året var det utbildningen, att lära om barn och dess utveckling..

Nu är jag ute i verksamheten och jobbar på.. Jag behöver tända den där ledstjärnan över huvudet igen. Vart är jag nu? Vart ska jag och vill jag dit?

Jag vill ta mitt liv på allvar och göra något vettigt av det. Inte för att jag har någon skala för vad som är vettigt och inte. Det är mer den där inre kompassen som behöver finna sin riktning och känna att något sker. Kanske är det så att de perioder då man är som mest "vilse" egentligen är de som tar en rätt. Utan tvivel ingen insikt eller hur det nu är...

Stundtals kan jag önska att jag vore en mindre grubblande person.. att bara kunna ta en dag i taget och inte lägga något puzzel av dem och jaga ett mönster... men det är bara sån jag är.

Inget kan trolla bort ett jobbigt problem så mycket och så effektivt som ett skratt! Det är som det där ordspråket att när solen lyser spricker trollen. Att uppriktigt kunna skratta åt sin situation ger en skön distans som blir nästan som att åka upp i en luftballong och bara se små hus som nyss var stora berg. Nasse-Fia du är i sanning min färgmatchning! När jag tänker på hur väl våra tankar, känslor och reaktioner connectar inser jag att om du orkar leva på i detta, stundtals jobbiga och påfrestande, liv så kan jag med! Det är som du säger bara att paddla på och hjälpa varandra att ösa mellan varven. Livet är nog egentligen allra minst det som våra tankar gör det till. Det ligger alltid utanpå, innuti eller mellan våra inre bilder av det.

Jag tycker om att plocka upp andra människors tankar om hur man kan hantera det dagliga knoget. Lite som att prova olika parfymer och spruta på för att få en annan doft omkring sig. Grinchar kan man hantera på olika vis ett sätt är nog att helt enkelt vägra att bete sig annat än vettigt tillbaka. Den dag man sjunker till deras nivå sjunker också energini stort! En specialpedagog visade mig en gång att en god sak att göra rent praktiskt är att varje dag kupa sina händer, dra över hela kroppen och ned till fötterna igen. Det blir en skyddande hinna under dagen. Väl hemma tar man av sig den. En slags förkroppsligad mental inställning för att klara vassa kanter.

Tänk vad mycket en mental handräckning kan göra, tusen tack Fia! Det kändes hur bra som helst att höra att du är i samma sits även om det självklart inte är något jag vill du ska vara. På något sätt går det lättare att få kraft med jobbiga människor när man vet att man inte utkämpar de krigen ensam. Det är härligt att höra att det finns fler som varken vill eller kommer att acceptera sådana beteenden som normala. När man gör det ger man ju personerna också "rätten" att få fortsätta göra andra människor illa. Det är något de bara inte ska få!

Pratade med min pappa i morche och beskrev min energitjuv. På något sätt kändes det bra när han sa att såna människor någon gång får sitt för vad de gjort mot andra. Även om det inte är en princip jag vill tillämpa är den vilsam att tänka på mellan varven. Vad som egentligen är mer synd än att det finns såna här beteenden i människor är att man själv låter det ta så mycket av den egna kraften. Att såna människor får påverka en mer än tio positiva möten under en dag. Men på något besynnerligt vis är det som ett svart hål eller en bermuda triangel. Man bara dras dit. Väl där blir man liten, mindre och minst. Sedan kommer känslan av att varför ska detta hända mig? Som om det är ens eget fel att någon trampar på en. Offerrollen är helt enkelt inte något man ska underskatta! Den finns där och man får jobba med den varje dag i mötet med den andre.

Stundtals kan jag känna mig både naiv och kopiöst blåögd när det gäller mänskligheten. Jag vill så gärna tro gott om människor, att alla vill väl och gör så vettigt de kan. När det sedan inte är så vill jag vara förstående och tolerant ini det längsta. Sedan ställs man då inför en sån där person som ständigt och jämt får en att känna sig liten och otillräcklig. Ni vet en sån där som måste tala om vad man gör fel och hur man borde göra i stället i tid och otid. Själv står man där och stammar fram förklaringar och försöker försvara sig själv samtidigt som hudfärgen blossar och rösten spricker.

Jag kan bara inte begripa det där behovet som finns hos en del att göra så att andra ska känna sig som att de inte är goda nog. Med humor, miner, ord och konstiga svar eller tystnad skapar de en maktbalans. Jag vill inte låta andra trampa på mig. När det sker om och om igen så blir mina nerver utanpå som en stickad jumper där maskor far åt alla håll.

Någon som har tips på hur man hanterar en sådan person i arbetslivet? När det är en kollega?

Jag har försökt säga rakt ut till honom hur jag känner, bitit ifrån och sagt det med humor.. Inget av detta har funkat.

Älskade ungar vad underbart de ser på livet och i mötet med oss vuxna blir det en regnbågskontrast. Jag vet inte hur de bär sig åt men på något vis lever de i ett överflöd så gott som alltid. Deras liv pågår nu och bara nu. Tankar om innan eller efter får helt enkelt vänta. Livet är livet.

I morche när jag kom in på avdelningen, trött och grinig från bäckmörkret och kylan, säger ett av barnen:

- Fröken vet du vad? I natt har jag sovit så gott så nu är jag full av energi!

De orden gjorde min dag och slog på en inre knapp hos mig med några watt extra!

Tittar in hos min gamla vän bloggen och kan konstatera att vi inte umgåtts sedan i början av augusti. Det känns som en evighet och en ögonblink på samma gång. Hela mitt liv känns förändrat och ändå är det precis som vanligt.

Jag har vänt blad och skriver på ett nytt kapitel. 16 augusti började jag min nya tjänst som förskollärare i en annan kommun. En nybyggd förskola i ett storarbetslag med 40 barn på 6 pedagoger. Mitt första intryck var positivt och nyfiket men också upplevelsen av att bli hängd upp och ned. Från mer eller mindre kaos både psykiskt och fysiskt på jobbet blev det helt plötsligt lugn och ro. Struktur, ordning och fasta ramar. Trots att jag har dubbelt så mycket barn så känns det som att verksamheten är betydligt mer harmonisk.

Jag åker till jobbet och känner att det är bra att åka dit. Självklart finns det dagar, särskilt nu i november, som är tunga men på det stora hela mår jag gott. Mina kollegor är oerhört drivna och inspirerande att arbeta med. Barnen är härliga, pedagogiken intressant och miljön är så färgstark att vistas i. Jag vågar ibland tro att jag är rätt som förskollärare och att det just nu finns en plats för mig.

Under dessa knappa tre månader har jag känt mig mer omtyckt, uppskattad och välkommen än vad jag gjorde på hela tiden i det gamla. Självklart begriper jag att det även beror på mig. Att jag inte trivdes och nu när jag gör det blir jag ett annat "jag". Det är en härlig känsla med spontana kramar från kollegor och sms bara så där!

Det finns en mentor för mig som verkligen är en mentor. Vi bollar tankar om allt mellan himmel och jord. Jag är trygg i att hon kan slå tillbaka bollen men också fånga upp den när så behövs.

Det tunga halvåret jag upplevde finns kvar i minnet som en stärkande erfarenhet. Det kanske är därför som jag uppskattar så mycket att få trivas på mitt arbete.

Ett råd från mig är att våga ge upp och söka nya vägar när du har kört fast. Saker och ting blir inte alltid bättre med tid och tålamod. Det är faktiskt så att ibland blir det fel och då finns det en möjlighet att gå vidare.