Nippertippanblues
Skrivet:
12 februari
kl. 18:04
Jag inser mer och mer att vi mäniskor blir till i möten med varandra. Jag tycker inte om den människa jag blir på min nya arbetsplats. Jag är ingen glad och rolig förskollärare utan i stället någon som längtar hem och vill dra täcket över huvudet. Jag hade samtal med den biträdande rektorn idag. Önskar så att jag vore en strukturerad och logisk människa som kunde spotta ur mig fina ord om varför jag misstrivs och vilka flaschiga lösningar jag har.. I stället kände jag mig som Ior som mötte någon som ville ha konkreta svar på allt när jag helst bara behövde stöd och någon att tala med. Det är jobbigt att vara en negativ människa i andras ögon när jag inte är sån annars. Det kan ju inte de veta...
På eftermiddagen pratade jag med den andra rektorn. Det var en människa som kunde lyssna utan att pressa mig och få mig att känna som jordens undergång...
Det känns jobbigt att åka till jobbet igen på måndag. JAG VILL SLUTA NU!
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/nippertippanblues/entry/bl%C3%A4
Skriv en kommentar:
just när man står där kanske man inte får fram så mycket vettigt. först efteråt kommer man på allt man borde sagt
Skrivet av mats den 12 februari, 2010 kl. 19:34 #
Å vad jag känner igen det där. Att i grunden vara en positiv människa med ideer och visioner, som kan se vad som skulle kunna göras för att förändra saker och ting! Men så kanske man istället riskerar att uppfattas som negativ och gnällig av medarbetarna för att man framför detta.... Tungt! Hoppas det vänder snart så att tillvaron ljusnar!
Kram!
Skrivet av Fia Nordell den 17 februari, 2010 kl. 21:29 #