Skrivet:   5 december kl. 11:16

Tänk vad mycket en mental handräckning kan göra, tusen tack Fia! Det kändes hur bra som helst att höra att du är i samma sits även om det självklart inte är något jag vill du ska vara. På något sätt går det lättare att få kraft med jobbiga människor när man vet att man inte utkämpar de krigen ensam. Det är härligt att höra att det finns fler som varken vill eller kommer att acceptera sådana beteenden som normala. När man gör det ger man ju personerna också "rätten" att få fortsätta göra andra människor illa. Det är något de bara inte ska få!


Pratade med min pappa i morche och beskrev min energitjuv. På något sätt kändes det bra när han sa att såna människor någon gång får sitt för vad de gjort mot andra. Även om det inte är en princip jag vill tillämpa är den vilsam att tänka på mellan varven. Vad som egentligen är mer synd än att det finns såna här beteenden i människor är att man själv låter det ta så mycket av den egna kraften. Att såna människor får påverka en mer än tio positiva möten under en dag. Men på något besynnerligt vis är det som ett svart hål eller en bermuda triangel. Man bara dras dit. Väl där blir man liten, mindre och minst. Sedan kommer känslan av att varför ska detta hända mig? Som om det är ens eget fel att någon trampar på en. Offerrollen är helt enkelt inte något man ska underskatta! Den finns där och man får jobba med den varje dag i mötet med den andre.

 
Kategori:  Blandat |  Permalink  |  Kommentarer [1]
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/nippertippanblues/entry/energitjuvar
Kommentarer:

Ja, tänk att det alltid underlättar att vara fler i samma båt! (om än båten tar in vatten ibland så kan vi ju hjälpas åt att ösa och säkert muntra upp varann mellan varven också!)
Jag hoppas också på att din pappa har rätt. Åtminstone tror jag att personen i fråga förlorar på beteendet i längden. Flera andra upptäcker till sist hur hon/han beter sig och det är ju knappast något sätt som uppmuntrar till en närmare bekantskap!
Vi små Nassar får paddla på tillsammans i vår båt så länge! En vacker dag står Grincharna ensamma ute i kylan och då kanske det är vi som bjuder in dem igen, för ett förhoppningsvis bättre bemötande...
Ge inte upp hoppet om mänskligheten! Kram! /Nassefia

Skrivet av NasseFia den 05 december, 2010 kl. 20:16 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten