Nu är det en månad senare och det känns som om jag både har fått upp huvudet ovanför vattenytan och hittat humöret som legat gömt Gud vet vars. Jag är på banan igen och tror mig vara något så när människa efter en becksvart tur på två månader i livet som nyanställd. Det är på intet sätt så att arbetslivet gjort en total kovändning och blivit perfekt. Snarare är fallet att jag har bestämt mig för att "se och lära" vad den här tjänsten kan ge mig för ett nytt perspektiv. Kasta av mig min förståelse av förskola och förskollärare och gå in med öppet sinne det är min melodi just nu. Överordnat allt detta kommer barnen. De är i klartext mina arbetskamrater och de som ger mina dagar mening. Jag kan aldrig veta vad, hur eller varför de tänker och gör som de gör. Precis där ligger spänningen och glädjen för mig. Jag glädjs över att de och jag är glada när vi möts och ses om dagarna. Att vi får betyda något för varandra är så mycket större än all pedagogik och struktur i världen. Det får vara en kolosal röra just nu för i den finns de och jag.