Pms är en beteckning som används ganska lättvindligt anser jag. Det står om det i tidningarna, brukas nedsättande mot kvinnor och verkar förklara det mesta av vårt beteende när omgivningen ser det negativt.

Jag kan bara berätta om hur det är för mig och det är både väldigt enkelt och väldigt svårt på samma gång. När en sådan period närmar sig ( drygt 1½ vecka för mig ) känner jag hur mitt inre skruvas ned och gradvis dras en rullgardin ned för mitt liv och mina ögon.. Mitt uppe i det känns tillvaron så fullständigt meningslös som om jag bara blivit utslägd i en grå värld utan slut.. Det märkliga är att jag är så MEDVETEN om detta! Vet redan i förväg när det börjar rulla in och redskapen att hantera det fysiskt som psykiskt har jag.. Kan t.o.m skratta och le åt mig själv och mina tankar & känslor.. men sen kommer den där känslan som är så stark och den drar energin ur allt och jag har inte förmågan att bryta den just då... tankar och känslor går in i negativa spiraler och bygger upp en mörk ridå för allt. Jobbet, relationerna, livet i stort vänds ut och in.. känner mig som en blomma som står kvar men all kraft och färg har sugits ut.. bara kroppen kvar..

sen tar det några dagar och sakta börjar livet hitta mig igen och jag kommer på vad som felat trots att jag hela tiden vetat.. så enkelt men så svårt..

medicinen är min tennisracket. Den skruvar och slår bort de negativa bollarna och skänker förmågan att härda ut och uppleva ett lugn och en liten glädje i det inte kaoset.