Nippertippanblues
Skrivet:
5 december
kl. 20:37
Jag har funderat mycket på vad ett liv är, dess mening och hur detta kan få ett uttryck och avtryck i den egna tillvaron. Jag tillhör en enerverande kategori som inte kan sälla mig in i ekorrhjulet och bara leva på. Det är för mig a och o att känna att det finns en tråd, mening eller vad man nu ska kalla det som drar mig framåt. Ett slags uppdrag eller en karta som jag ska följa och lära mig något av. Sista 3,5 året var det utbildningen, att lära om barn och dess utveckling..
Nu är jag ute i verksamheten och jobbar på.. Jag behöver tända den där ledstjärnan över huvudet igen. Vart är jag nu? Vart ska jag och vill jag dit?
Jag vill ta mitt liv på allvar och göra något vettigt av det. Inte för att jag har någon skala för vad som är vettigt och inte. Det är mer den där inre kompassen som behöver finna sin riktning och känna att något sker. Kanske är det så att de perioder då man är som mest "vilse" egentligen är de som tar en rätt. Utan tvivel ingen insikt eller hur det nu är...
Stundtals kan jag önska att jag vore en mindre grubblande person.. att bara kunna ta en dag i taget och inte lägga något puzzel av dem och jaga ett mönster... men det är bara sån jag är.
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/nippertippanblues/entry/prototyp_grubblare
Skriv en kommentar:
"Saliga äro de enfaldiga" , som det heter. Och nog vore det enklare ibland om man bara kunde vara, nöja sig med hamsterhjulet och inte ifrågasätta något i tillvaron. ;)
Samtidigt tror jag att den grupp människor som ser mer än andra, tänker, grunnar... också får ut mer av livet genom att ha tillgång till ett synsätt som öppnar fler dolda skåp, ger fler bottnar, fler perspektiv som kan berika tillvaron.
Vissa lever sitt liv under stjärnorna utan att någon gång titta upp och märka att de finns där. Eller så tittar de upp, rycker på axlarna och tycker att so what? de finns där och har alltid gjort det.
Andra kan stanna upp och fascineras av det stora i vår tillvaro. Det stora i det lilla, det vackra, märkliga som människor tittat på och grubblat över i årtusenden.
Utan människor som tänkt, grunnat och reflekterat lite extra tror jag inte att mänskligheten hade kommit så långt. Men så behövs också de strävsamma, duktiga varelser som lever här och nu och ser till att vardagen fungerar. Säkert är det så att båda typerna av människor kompletterar varandra och behövs i vår värld!
Hur opraktiskt jag än kan vara ibland så kommer jag nog ändå alltid att fortsätta vara den som inte går snabbare till skola och jobb än att man hinner plocka upp vilsegångna daggmaskar från en säker död på asfalten. Eller hinner se ekorrarna som leker i träden. Det är i sådana stunder som man kan känna att livet är så mycket större än att äta-sova-jobba. Och det viktigaste i livet är nog att inte glömma bort den biten.
Kram! från Västervik!
Skrivet av 78.72.120.55 den 26 december, 2010 kl. 13:08 #