Jag måste nu bara skriva av mig och tänker på då jag blev bostadslös och tänker inte dra upp varför jag blev det, för det är en lång story. Det var vinter då jag packade ner dom viktigaste sakerna som två ombytesplagg, dushtvål, tandkräm, tandborste, smink och ficklampa. Visste inte var jag skulle bo första natten som uteliggare, rusade snabbt till bolaget för jag visste att jag inte skulle klara av allt om jag var nykter. Första natten sov jag i en kall portuppgång och grät, kände mig panikslagen och utelämnad. När morgonen kom så gick jag till stadsmissionen och dushade och sov lite så att jag skulle klara av nästa natt. Där träffade jag två stycken äldre män som sålde tidingen Situation Stockholm och jag började då sälja tidningen så att jag slapp bo i portar så jag sålde i många timmar tills jag hade råd att bo på hotell, jag gav mig inte tills jag fick ihop över 1000 kr per dag. Det blev min räddning till att jag började se ljuset igen och jag fick ett ordnat liv i en egen lägenhet, ska börja plugga igen och känner mig stark och stolt till att allt ordnar sig bara man inte tappar hoppet. Ingen annan kan veta hur det är att vara ute på gatan, som inte har levt så. Har hört mycket på bussen och tåget hur människor pratar om dom hemlösa och hur dom klankar utan att veta. Då tänkte jag "ni skulle bara veta". Jag är jätteglad av att jag har börjat blogga för det har hjälpt mig mycket och jag ser det som personlig utveckling och jag har lärt mig mycket om mig själv och att jag nu är så stark av att dela detta med er.
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [5]
Hej Rose-Marie!
Välkommen tillbaka hit till bloggvärlden! Jag såg det nytagna fotot på dig och det känns fint att du ser så glad ut.
Jag blir mycket intresserad när du skriver om din tid som bostadslös, hur du upplevde det. Det är ofta jag funderat över hur det är att vara bostadslös.
När jag var i Brighton såg vi fler uteliggare än vad man brukar se här i Sverige. Det kändes jobbigt många gånger och jag och min tonåring kunde inte låta bli att sticka till dem pengar.
Det är en känsla som brukar dyka upp direkt när jag ser en uteliggare, att jag vill ge något, en peng till kaffe och en smörgås. Men det kan ibland bli diskussioner med andra jag känner om det är rätt eller om det är fel att göra det.
Fast jag följer mitt hjärta, känner jag för att ge en slant till någon som ser ut att behöva det, då gör jag det. Och där i Brighton fick jag så varma blickar och så vänliga ord tillbaka så det kändes helt rätt.
Hur tänker du, Rose-Marie, när det gäller det här? Du som befunnit dig på "andra sidan", så att säga. Du har ju ett annat perspektiv än det jag har.
Jag önskar verkligen att vi hade ett samhälle där det inte fanns några bostadslösa överhuvudtaget. Men jag vet också att det kan vara lättare än man tror att "trilla dit", skälen kan vara många och skiftande.
Ha en bra kväll!
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 02 augusti, 2010 kl. 16:36 #
Hej kära Anna-Karin....du frågade mig hur jag känner mig, jag såg ändå ljuset inom mig. Hur det är att leva ute på gatan kan ingen veta, eller hur, som inte levt där, kära vän. Kram /RoseMari
Bingo: fick rätt på mattefrågan haha
Skrivet av Rose-Marie den 02 augusti, 2010 kl. 22:16 #
Det är ju helt fantastiskt, Rosie. Vilken resa du har gjort.
Ja, det är ju väldigt lätt hänt att hamna på gatan, och om man dessutom har den stoltheten att man inte vill ligga någon annan till last, så är man hänvisad till stadens gator och torg.
Puss & Kram
Skrivet av Patrik (Wajden) den 04 augusti, 2010 kl. 23:56 #
Hej Rose-Marie!
Jag tycker att det är underbart att läsa att du kunde se ljuset inom dig också fast du befann dig i en så svår situation.
Allt gott till dig!
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 06 augusti, 2010 kl. 22:03 #
Hej Patrik och Anna-Karin! Tack för era ord. Ja, det har varit en lärdomsresa och jag har blivit starkare av det.Önskar er en fin helg! Kram
Skrivet av Rose-Marie den 07 augusti, 2010 kl. 18:22 #