Tittat på Sex and the city 2. Visst den är ytlig, tillber Mammon, och frossar i kläder vi vanliga aldrig kommer i närheten av mm mm.

Men det finns något där som jag saknat hela mitt liv och förmodligen får fortsätta sakna, en äkta väninna. Någon som vågar berätta om sina tillkortakommande, som liksom jag kan skratta rått åt ett grovt sexistiskt skämt utan att ta illa upp.

Någon som alltid finns och ställer upp i vått och torrt. Någon som kan ligga i min soffa och dricka vitt vin och titta på tantsnusk, som kan gå ut och ta en öl utan pretantioner. Någon som inte tittar på mig som ett ufo när jag bekänner mina synder och överträdelser. Någon som precis som jag gått på pumpen massor av gånger, som onanerar och drömmer om den perfekte MANNEN.

Någon som inte försöker dra nytta av min energi, min kreativitet, som har en egen stark personlighet, men som är ödmjuk och lärt sin läxa.

Någon som är pigg på att testa gränser, som gillar klassisk musik och ACDC, någon som bara låter munnen gå för att hon litar på mig. Någon som jag kan vara mig själv med och där tystnad inte betyder obehag.

Finns du- hör av dig!

Såg i min presentation att jag är en 57 årig tjej, det är jag INTE. Jag är så långt ifrån tjej, som man kan komma! Jag är en kvinna med en kvinnas alla behag och behov. Varför ska det låta som vi alla är 20 åriga bimbos.?

Jag är inte gammal, inte på något sätt, men att heta tjej låter för mig urvattnat, förlöjligande och respektlöst. Kvinna står för så mycket som jag är stolt över, det är både en insida och en utsida, det är lust, mod, mystik, moderlighet, klipskhet, mjukhet, sensualitet med mera med mera.

Jag vill som kvinna ha rätten,utan att förneka jämnställdhet, att bejaka mitt kön och njuta av den sensuella/sexuella leken.

Jag vill kunna föra det kvinnliga arvet vidare, den kunskap som sitter i våra händer. Den kunskap som skapar bröd, sylt, varma sockor, läkande örter, varma kramar och läkande smekningar.

Jag vill kunna skratta högt tillsammans med mina barnbarn, visa min glädje över livet, få ge av min kärlek, få ta emot värme, kärlek och vänskap utan att sätta gränser.

Men då tänker ni, det kan väl även en tjej göra. Ja men inte en 57 åring som kallar sig tjej, hon har stannat någonstans på vägen, tänker i alla fall jag.

Det var december 1976 och jag bestämde inför kommande helg att kosta på mig ett besök hos en sierska.

Jag satt mej mittemot henne i den slitna plommonfärgade sammetsfåtöljen. Luften doftade starkt av rökelse och dammet dansade i den smala strimman solljus.

Hon sa

"Du håller på att skapa ett liv på en lögn, ett liv som inte är ditt.

Gudarna skapade dig icke för att finna lyckan och hålla den kvar.

Du har en lång och svår vandring framför dig, innan du får något svar på din fråga.

Om du väljer den väg du just slagit in på, får dina barn vandra samma svåra väg, eftersom du inte kan ge dem de svar de behöver.

Du kommer inte att slippa undan, du kan inte gömma dig för gudarna.

Följer du den väg som människan vill kommer du till slut att falla, att falla hårt.

Det liv som bygger på falskhet slås i ruiner och du får ensam bygga ett nytt liv, ett unikt liv

ett liv som är ditt och som ingen förstår.

När du kommer så långt kan du börja söka efter svaret, du har då förlorat många år men kanske hinner du,

kanske får du göra om din vandring på jorden för att förstå.

Hon såg på mig med allvarlig, nästan sorgsen min, som om hon kunde se hela min vandring framför sig.

Jag gick ut ur det mörka rummet utan att se på sierskan, kände en lättnad över att komma ut i friska luften och funderade på om det inte, trots allt, var utkastade pengar.

Suttit på jobbet i natt och pratat om kvinnligt manligt jämnlikt.- jag och en 15 år yngre kollega.

Jag vet att jag på äldre dagar utvecklat ganska kontroversiella åsikter, tror jag, fast ibland undrar jag, kanske många tänker som jag men inte vågar uttrycka sina tankar.

Jag tror inte inte på den praktiska konkreta jämnlikheten, med schemalagda aktiviteter , lika många städningar av toalett, lika många byten av bajsblöja m m. Jag tror på jämnlik respekt för varandras värde, jämnlik respekt för könens olikheterna, jämnlik respekt för varandras åsikter och tankar.

I vår iver att vara jämnlika finns en risk att vi tappar det signifikanta för våra kön och därmed den sexuella attraktionen, tror jag. Oj oj nu börjar många dra åt sig öronen. Jo då jag tycker man ska uppvärdera typiska kvinnoyrken, att arbeta med människor ska värderas lika högt som arbete med maskiner. Men i vår iver att ha en jämnlik vardag, glöms attraktionen, spänningen mellan könen bort. I en småbarnsfamilj med två heltidsarbetande jämnlika föräldrar finns inte tid, plats för två kön, för den sensuella närheten mellan två vuxna människor, i alla fall inte om mor - och farföräldrar inte finns som avlastare.

Attraktionen, sexualiteten, spänningen kan vara minst lika viktig i ett äktenskap som lika många diskdagar i alla fall när det gäller att hålla liv i en relation. Jag vill få vara en kvinna som uppskattar mannens blickar.

Jag vill inte ha arbete som huvudsak i mitt liv, arbeta är inte längre viktigt för mig. Alldeles för sent har jag fått uppleva allt det andra som ett liv ska ha möjlighet att innehålla, en mentalt fruktbar fritid, ett rikt kärleksliv, fysiskt underhåll av kroppen, förnöjsamhet.

Men för att ha råd med detta plus mat och hyra måste jag arbeta så mycket att jag får nedprioritera mitt skrivande, till nätter när jag jobbar och måste hålla mig vaken, en och annan dag när jag inte är uttröttad. Det är frustrerande, skrivandet håller mig aktiv i mitt känsloliv, gör att jag ser lösningar där det annars fastnar för mig. Helt enkelt hjälper mig att hålla ordning i mitt inre. Jag vet så väl vad jag skulle behöva för att ha ett optimalt mående, nu får jag halta mig fram.

Jag känner att jag tappar kontakten med mitt inre, med Moder Jord, allt oftare för att jag är för trött för att göra som jag egentligen behöver. Istället för meditationskursen jag behöver gå, istället för långa promenader där inspiration och tankar skapas tittar jag på TV - två och en halv män, ensam mamma söker, osv. Skålar med mig själv och skrattar åt elaka kommentarer och taffligt agerande.

Fick jag i fred investera i mitt liv skulle jag bli en så mycket lyckligare tacksammare kärleksfullare människa, en människa som kanske äntligen kunde lära sig att leva i nuet och orka se den lilla blåa blomman i vägkanten, hinna lukta på höstens fuktiga lövmatta, ta mig tid att lyssna på mitt femåriga barnbarn.

lycka är inte det hjärnan vill

utan det hjärtat känner!

doften av färska kryddor, höstblöt skogsstig

känslan av  urgammal kvinnlighet när händerna möter det grova brödet

när yllegarnet löper mellan strumpstickor 

när hästen slickar mina händer och trycker mulen mot min hals

när Ella. två år, springer mot mig, lägger armarna om min hals och säger att hon "äsklar mej"

när mannen i mitt liv kramar mig hårt och hungrigt

det är lycka för mig, lycka som får mig att gråta vackra regnbågsfärgade varma tårar.

Centern tror på mig, folkpartiet tycker att jag ska satsa på något nytt- rösta på Rasmus. Någon vill flytta besluten till köksbordet osv osv.

Jag känner mej lurad och idiotförklarad, känns som den politiska eliten tror att dom har att göra med en hop intelligensbefriade varelser. Är det så? är det verkligen så att vi går på deras sagor, att vi tror att de ska fixa livet för oss.

Jag kan garantera att vi är tvungna att ta ett eget ansvar hur vi än röstar eller på olika sätt försöker slingra oss. Ju fortare vi inser det desto större möjlighet att dagens självförverkligande politiker byts ut mot seriösa respektfulla vuxna.

Så är i alla fall min känsla.

Vad har tre kvinnor som utstrålar kåthet för koppling till ensamstående mammor?

Jag syftar på reklamen för "Ensam mamma söker........".Mammor med ganska små barn som söker en man som ska passa in i deras familj. Mammor som vill ha en man som deras barn i någon mån ska kunna knyta an till. Så har i alla fall jag uppfattat det, eftersom barnen är med i valen av kandidater. Hur kan man då göra reklam för serien genom ett inslag som appelerar i första hand till sex?

Konstigt tycker jag.

Jag har arbetat 30 år med vård/behandling av främst kvinnor beroende av alkohol eller droger. Plötsligt efter nattens drömmar kom jag på att det är ju det jag vill skriva om, betraktelser och tankar utifrån min syn på beroende, behandling, bemötande mm.

Under så här lång tid, som socionom, inom ett område, som lite påminner om en het potatis, som ingen på allvar vill ta hand om, så har jag tänkt många tankat, varit ilsken ibland, men oftare glad och tacksam att jag hittat ett område som jag aldrigt tappar lusten att arbeta inom.

Jag har alltid gått min egen väg och jag har blivit både ifrågasatt, utfryst och hyllad. Numera håller jag en låg profil i yrkeslivet, men därmed inte sagt att tankar och idéer slutat skapas i min hjärna.

Kanske jag inte kommer på något varje dag, men mitt mål är att aldrig tystna helt igen.

Medsystrar var ett första inlägg, som jag redan skrivit.

Skrev där att jag avskärmade mig, men nej det gör jag inte. Däremot ser jag min begränsning i mitt dagliga värv, kanske kan jag på det här sättet göra en annan slags insats mer på sikt.

Klockan är snart fem och min arbetsnatt är slut och så även mitt huvuds förmåga att tänka. Min kollega har gått över till intagningsavdelningen, där man behövde hjälp med tillsyn. Tillsyn av en självmordsbenägen kvinna och en våldsam och abstinent kvinna.

På min avdelning sover alla, Karin vill ha kolsyrat vatten men går sedan och lägger sig igen. Lisa är inlåst större delen av dygnet för att hennes dag inte ska bli för rörig, några gånger per dag får hon komma in på avdelningen eller gå på promenad. Nu vill hon röka. Undrar hur det känns att behöva be om att få hämta ett glas kolsyrat vatten? Undrar hur det känns att bli inlåst i ett litet rum för att frustrationen och avtändningen är för svår för personalen att hantera? Undrar hur det känns att dela ångestfyllda utrymmen med ledsna, sargade medsystrar?

Så mycket sorg, längtan, svikna löften, övergrepp på olika sätt, så mycket elände att jag måste avskärma mig för att orka, för att inte svämma över.

Idag lärde min två och etthalvt åriga dotterdotter mig ett nytt ord- vi skulle mocka hos hästarna och hon skulle ha med sin skottkärring.

jag har semester från mig själv, .

jag har alltid varit emot små lyckopiller, så länge man kommer in i duschen behöver man inte sådant, har jag alltid tänkt.

men har livet varit tufft tillräckligt länge så slocknar den envisaste och vackraste eld, till slut slår ångest och självförakt rot i den gråa askan

jag hade glömt

hur lugn och tillförsikt kändes

hur det var att vakna med ett leende på läpparna

hur det var att känna tacksamhet och glädje för det jag har istället för sorg och ilska över det jag förlorat

sedan januari 2010 har jag semester från mig själv

 XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Jag gick in i tunneln redan i somras, i början var det knappast ens tunnel,

bara en emellanåt dunkel och trång stig,

när sommaren gick över i höst, förvandlades stigen till en tunnel i berget

en tunnel som svagt sluttade neråt, mot ett kompakt mörker-

Jag märkte inte att jag plötsligt gick alldeles ensam, att mörkret tätnade alltmer,

att jag slutade tänka ljusa glada busiga tankar, livsleda blev min följeslagare.

När året gick mot sitt slut och mörkret var ogenomträngligt

blev läget akut, jag hade gått vilse och skulle aldrig hitta ut utan hjälp.

Kanske har denna höst/vinterdepression haft en poäng, låtit mig uppleva en skräck för att inte orka,

en skräck för att till slut inte se någon utväg,

visat mig att det är tillåtet att be om hjälp, att vara svag och ofullkomlig.

dom sa att hon var svårt psykiskt sjuk, tokig

dom sa att hon lurades,

att hon stal och manipulerade

att hon fastnat i missbrukets träsk

man log i mjugg

njöt av hennes nesa

hon var inte längre en av dem

hon var utstött, hade hamnat på fel sida om skrivbordet

trodde dom som borde vetat bättre

På väg till jobbet såg jag en ung man på en bänk,

hans hår var ovårdat, kläderna satt illa,

han såg forskande efter mannen som gick förbi honom

mannen med biceps och självsäker blick

Det fanns en aura av ensamhet runt honom, en aura av utstötthet

Inte passa in, vara annorlunda, inte få vara med

Jag ser på honom och undrar hur hans liv ter sig

Välkommen till mig - en skrivälskande 55+ kvinna med en tuff tid bakom sig.

I dag är jag trött, jobbar vaken natt och huvudet är mer tomt än fullt. Men jag återkommer, måste väl lära mig mer om hur denna blogg fungerar. Har redan två bloggar på blogspot - kvinna-gudinna.blogspot.com genom vänner där fick jag nys om denna sida. Kanske kan jag här skriva det som kommer direkt från mitt hjärta utan att passera hjärnans filter- vi får se. Ska försöka infoga egna bilder också.