NUTROPIA - om näringslära, träning och saker som stör

Robert Lustigs föreläsning "Sugar: A Bitter Truth" kan vara av intresse om man har 90 min till övers någon dag, och kanske helst om man har ett visst intresse för biokemi (vilket ju självklart alla borde ha!). =) För det skyttegravskrig som förs mellan LCHF-falangen och deras  motståndare "etablissemanget" kan förhoppningsvis Lustigs infallsvinkel föra lite nytt krut. Lustig skonar väl mer eller mindre glukosens bidrag till det farliga med mycket kolhydrater och lägger istället skulden nästan uteslutande på fruktosen, vilken metaboliseras på ett annat sätt i levern än glukos.

 

Bra för en gångs skull att man inte stirrar sig blind på just HFCS (high-fructose corn syrup) som tidigare fått ta i stort sett hela smällen - fast det i stort sett är precis samma sak som vanligt socker. Skillnaden är att vanligt socker består av 50:50 (glukos:fruktos) medan HCFS är ungefär 45:55. Det kan ju vara av intresse nu när hemliga kockar och annan kemikaliefobi fått produkter att dyka upp på marknaden som plötsligt är "sötade med naturligt socker"..

Också fantastiskt bra att någon äntligen pratar om den metabola fördelen med träning - trots att lågkolhydratrörelsen gör sitt bästa (enligt min mening) för att urskulda folk som inte tränar ("eftersom man ändå inte går ner i vikt!")

Jag blir ändå lite besviken på att Lustig börjar hela sin föreläsning med att misskreditera termodynamikens första lag (vars vardagstolkning lyder "en kalori in = en kalori ut") men att han sen under de följande 90 minuterna inte ger några vidare belägg för att det skulle vara så - allt prat om viktökning kan precis lika gärna förklaras genom förlorad aptitkontroll och alltså fler kalorier in. Att bli tjock på en hypokalorisk diet är därför fortfarande en enligt min mening obevisat myt.

/Johan

Vi har alla sett den. Reklamen på TV-shop gällande den där elektriska lilla dosan som man fäster på magen och så vips! - har man ett imponerande sexpack där det tidigare bara fanns någon slags oidentifierbar blandning av hud och fett. "Du kan t o m göra det när du tittar på tv!"

 

 

Javisst kan jag ha dosan (Abtronic har jag för mig att den heter..) på mig när jag tittar på tv. Vad får jag ut av det, undrar någon? Jo, det blir förmodligen lite svårare att koncentrera sig på tv:n.

Nej, nej, nej, nej, nej, det funkar inte. Här är några  av anledningarna:

 1. För att få en muskel att växa kräver att man överbelastar den, dvs utsätter den för en belastning som ställer kroppens förmåga att utstå denna belastning på sin spets. Kroppens svar blir att anpassa sig till en sådan belastning varför belastningen återigen måste höjas för att på nytt utmana kroppen. Låggradig elektrisk stimulans ger ingen sådan uttalad belastning på magens muskulatur.

 2. Magens muskulatur består till största delen av långsamma typ 1muskelfiber. Dessa har inte alls samma möjlighet till tillväxt som kroppens snabbare typ 2-fiber. Därför kräver det mycket träning vid ganska tung belastning för att hypertrofiera (få att växa) typ 2. Se punkt 1.

3. Rörelselängd och tid under belastning. För att få maximalt svar på styrketräning är det idealiskt att arbeta muskeln genom hela sin rörelselängd, något som inte sker med Abtronic. Den väldigt korta arbetsfasen (kontraktion-relaxation) är inte heller förenligt med ngn vidare hypertrofi, vilken verkar stimuleras mer av en ganska lång tid under tension, och då främst i den excentriska (förlängande) fasen.

4. Man har t o m sett att lågfrekvent elektrisk stimulering omvandlar typ 2-fiber till typ 1 i försök på kanin - dvs raka motsatsen till det man vill uppnå, dvs tillväxt att typ 2!

5. Apparaten är ju dessutom så pass liten att man troligen behöver flytta runt den ett antal gånger över magen för att, om det nu gick, kunna träna samtliga magens muskler.

6. Nej, man bränner inte fett på magen för att man tränar magen, och att träna magen bränner inte heller särskilt mycket energi. Myten om lokal fettförbränning verkar mycket segdriven, iaf i tv-produktsammanhang! =) Det biokemiska svar som leder till frisättning av mer fett när vi tränar är "systemiskt" dvs går ut i blodet och påverkar hela kroppen.*

* Möjligen skulle det kunna finnas en viss lokal effekt pga större blodflöde genom arbetande muskler och därför större stimulans till fettfrisättning i angränsande fettväv. Skelettmuskulatur innehåller dessutom IMTG, intramuskulära triglycerider, dvs i muskeln lagrat fett, vilket också troligen bränns i en högre grad. En fet mage, eller andra feta delar för den delen, beror dock inte på att det är vårt intramuskulära fett som hänger ut!

Så, ni hade ju förstås inte tänkt att köpa den i alla fall, men nu är ni förhoppningvis lite mer klara över varför!

 P.S. Jag har givetvis mailat till företaget som säljer eländet och begärt att få ta del av den vetenskapliga referenslitteratur de lutar sig mot i reklamen. Jag har ännu inte fått svar. Någon av de två gångerna.

/Johan

Nutritionsforskning är tyvärr ganska historielös. Med tanke på de enorma framsteg som skett inom det "bioteknologiska"området har det olyckligtvis skapats en idé om att vi tidigare inte visste någonting alls - och alltså inte har någonting att lära av att blicka bakåt i historien. Men även om den avancerade analystekniken är ett modernt tillskott till nutritionsforskningen så har ju människan alltid varit tvungen att äta. Och att då inte fråga sig vad hon ätit genom historien är enligt min mening att missa en tämligen stor del av pusslet.

Att stenåldersmänniskor skar bort fettkanten på köttet, eller att propagera för att den mat som är nyttigast för oss är i stort sett den enda mat vi inte rimligtvis kan ha haft tillgång till genom historien (jag tänker främst på pressade oljor och raffinerade spannmål) framstår som en smula absurt egentligen. Våra tänder har utvecklats efter vad vi ätit under vår utveckling - gäller då inte detsamma vår inre miljö? Kan mat vi ätit under tillräckligt lång tid fortfarande vara skadlig för oss, och hur lång tid är "tillräckligt lång tid"? Och vad har vi i så fall ätit? Under längst tid?

Jag menar inte att vi ska ge upp vår högteknologiska mätutrustning och helt blint anamma stenålderskosten eller fruktdieten eller någon annan samtida tolkning av "urtidsmat" - men att låta bägge existera samtidigt. Kanske inte bara forska framåt utan lite bakåt också!

 

/Johan

Läste på Aftonbladet hälsa om de fantastiska superjuicerna som kommer att "sparkstarta" min dag. Artikeln hittar du här.

Frukt är ett lurigt ämne. Visst finns det nyttiga saker i frukt. Ett problem är dock att vi inte vet riktigt vilka saker som är "det nyttiga" i frukt. Det vet man inte riktigt med grönsaker heller. Vad är lösningen? Att slå ihop bägge till "frukt och grönt" - som tillsammans alldeles säkert är nyttigt! Frukten är ju dock generellt betydligt mer energi-/kolhydratrik än de flesta grönsaker (undantaget kanske ffa morötter och ännu mer framför allt majs som tangerar spannmål i kolhydratinnehåll!)

Det mest intressanta frågan för den som då vill hålla sitt energiintag nere (och kanske blivit livrädd för fruktos efter den senaste tidens skriverier) är om man verkligen behöver äta frukt! Kan man inte få i sig alla dessa nyttigheter ifrån de mer energisnåla grönsakerna? Det kan man troligen utan problem! Problemet är att de allra flesta av oss tycker om frukt betydligt mer än vi tycker om grönsaker - och det är därför mycket lättare att få oss att äta mer frukt än att äta mer "grönt".

Men tillbaka till superjuicerna. Kommer folk att göra frukt- eller grönsaksjuice? Fruktjuice. De rekommenderas dessutom att helst inta frukterna utan medföljande fiber för att förhindra att nyttigheter försvinner med vattnet som försvinner med fiberna som försvinner med..ja, ni vet. Detta innebär i så fall pressning av frukt och inte finmalning i mixer. Och då är man tillbaka där vi började. Vilka är exakt de nyttigheter som finns i frukt, och ännu viktigare, var sitter de någonstans? Får man dem med sig vid pressning av frukten?

Jag anser nog ändå fortfarande att frukt gör sig bäst i sin naturliga form. Och den som har problem med vikten, vilket dessvärre alldeles för många har idag, tycker jag inte ska känna sig onyttig och börja äta en massa frukt i tron att det är vägen till frälsningen. Framför allt inte om den frälsningen kommer i flytande form.

/Johan

Om uthållighetsträning...

Fantastiskt länge sedan mitt senaste inlägg. Först var det för mycket att göra, sedan för lite. Ett tag trodde jag att bloggen var nedläggningshotad, död och begraven. Men jag kan med detta inlägg hälsa att så inte är fallet! Men jag börjar lite mjukt..

Uthållighetsträning har länge ansetts vara överlägsen styrketräning, och är så i mångt och mycket även idag. Många är de som kan ställa sig bakom många av de positiva effekter man sett av styrketräning, t ex äldre som plötsligt kan bli rullstolsfria, menopausala kvinnor som lyckats hejda/bromsa sin gradvisa skeletturlakning i samband med klimakteriets inträde och estrogenets utträde.

Här följer ett kort lista på positiva effekter man sett i samband med styrketräning:

Ökad/förbättrad:
-muskelstyrka/massa
-insulinkänslighet
-mental hälsa
-bentäthet
-kroppssammansättning
-blodfetter (främst HDL som går upp)

Minskad:
-blodtryck
-ledsmärta/ryggsmärta

Men ändå lurar alltid bakom knuten: "Jamen hjärtat då?" Så sent som häromdagen talade jag med en sjukgymnast som arbetar med seniorer (där man verkligen sett otroliga effekter av styrketräning, t  o m hos folk över 80 år), som vurmade för styrketräningens plats inom geriatriken, där den verkar kunna ha en avgörande roll på livskvalitén. Hon avslutade med att även betona vikten av den aeroba träning på hjärta och kärl.

Men behövs den verkligen? Alla de effekter jag listade ovan går uppenbarligen alldeles utmärkt att åstadkomma utan "hjärta och kärl". Ju mer jag läser om ämnet desto klarare blir jag i min åsikt om att:

Det är inte hjärtat som tränas - det är musklerna!

Musklernas förmåga att svara på den stress (träning) som den utsätts för och efterföljande metabola effekter. Alla de positiva effekter av träning går i stort sett att tillskriva förändringar i periferin (musklerna). I alla fall så är det inga som uteslutande går att tillskriva endast centrala faktorer (hjärta/kärl).

Så alla ni styrketränande därute - misströsta inte för att ni inte kan springa (läs jogga) runt halva stan - det finns andra minst lika bra sätt att hålla sig frisk på!

- Vissa menar faktiskt att greppstyrka kan motsvara mätning av syreupptagningsförmåga vad gäller "physical fitness"/hälsa

- Uthållighetsidrott är mer skadedrabbad än KORREKT utförd styrketräning

- Vi människor är troligen inte utvecklade för att jogga, snarare för att gå långa sträckor med inslag av snabba rusher. Det är svårt att se jogging ur perspektivet naturligt urval/Darwin ni vet...

/Johan

Jag tänkte först att jag inte skulle skriva något om fruktosartikeln (1) som kom häromdagen. Men jag kan inte låta bli.

Christer Enkvist, överläkare i Trollhättan och medicinsk rådgivare vid Västra Götalandsregionen  säger att studien är gjord med söta drycker innehållande fruktos, "men kan lika gärna översättas till frukt".

Nej, det kan det inte. Att fruktos verkar vara fettbildande och försämra blodlipidprofilen är absolut ingen nyhet så jag förstår faktiskt inte denna stora uppståndelse denna gång. Saken är den att fruktos omsätts i levern på ett lite annorlunda sätt än vanlig glukos. Bl a så släpps inte fruktos ut i blodet ifrån levern (som tar emot maten från magen/tarmen) utan omsätts främst i levern eller ombildas till glukos för att släppas ut i blodet. Den stora skillnaden är dock att fruktos slipper undan en viktig kontrollpunkt som vid överskott av glukos leder till att glukosnedbrytningen minskar. Eftersom detta inte sker "översvämmas" levern mer fruktos än vad levern klarar av. Resultatet blir fettproduktion, s k de novo lipogenes (det är delvis så björnen äter upp sig inför att gå i ide). Men det hela är en dosfråga, och det går därför inte alls att säga att 25% av det totala energiintaget i form av ren fruktos lika gärna kan "översättas till frukt". Någon (var det Ulf Bohman) sade att mängden motsvarade 25 äpplen eller dylikt.

Att fruktens nytta kanske är överskattad är däremot en intressant fråga. Frågan är ju dock inte så enkel som den kanske först verkar. Man måste fråga sig vad fruktkonsumtionen ersätter; vad skulle man äta istället för frukt? Detta är en ständigt problem inom nutritionsforskning - tar man bort något måste man för det mesta lägga till något annat. Visst vore det bra om folk gick och knaprade palsternacka och kålrot till mellanmål - men hur sannolikt är det? I övertygelsen om att vi bör äta mer frukt och grönt har man kommit fram till att det är lättare att få folk att äta mer frukt än mer grönt. Men kanske är "frukt och grönt" att blanda äpplen och päron... Till en person som vill gå ner i vikt skulle jag inte rekommendera en massa frukter. Allt som finns i frukten går att få i sig via "grönt".

Dessutom: Enkvist skriver att "fruktos.. ...som det finns massor av i frukt". Är det verkligen så? Ett tabellvärde jag sett är att en banan innehåller 2.7% fruktos. Jag tycker inte det är så förskräckligt mycket.

Den senaste tidens inlägg visar dock en sak tydligt. Läkare kan generellt inte ett dugg om näringslära! Och historier om någon grannes faster som blev tjock på ett äpple om dagen ger jag heller inte mycket för - vi nutritionister ägnar oss åt vetenskap, inte att leta råttor i pizzan. Och för oss som ägnar oss åt vetenskap var den senaste studien endast en inspark av en öppen dörr. Lyssna på folk som kan ämnet istället!

/Johan

1. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19381015?ordinalpos=2&itool=EntrezSystem2.PEntrez.Pubmed.Pubmed_ResultsPanel.Pubmed_DefaultReportPanel.Pubmed_RVDocSum

Länge sedan jag skrev något nu... Har fullt upp med mitt exjobbsprojekt som ska genomföras här under våren..har hamnat på lab med en grötig och ganska komplicerad metod och labarbete har aldrig varit min starkaste sida...men det är rätt kul att få känna på lite riktig forskning "hands on" för en gångs skull istället för att bara ta del av andras..

Satte mig ner häromkvällen och började läsa Mats-Eric Nilssons "Den hemlige kocken" och blev dessvärre besviken redan från första början.. Nilsson skriver alltför raljerande för min smak och drar alltsom oftast slutsatser som jag upplever att han utgår ifrån att läsaren håller med honom om; jag föredrar att någon presenterar mig fakta och inte en redan färdigmejslad åsikt som jag bara kan göra till min utan något som helst tankearbete.

Visst är ämnet i boken både intressant och viktigt, och visst ska man inte få kalla "vad som helst" för "vad som helst" när man namnger livsmedelsprodukter, ffa om ämnet man anger inte återfinns i produkten. Men det är när Nilsson viftar med stora varningsflaggan endast utifrån det faktum att man adderar tillsatser, som ju säkert (och vi ju alla vet enligt Nilsson) "inte kan vara bra" för oss, som jag börjar tappa intresset för boken. Det är just den typen av argumentation jag stör mig på - att något som är tillsatt eller syntetiskt framställt per definition är skadligt för oss. Några egentliga belägg för något sådant lägger inte Nilsson fram (inte hittills i boken iaf) utan han verkar mest utgå ifrån rykten om olika ämnens skadeverkan. Nilsson försöker enligt min mening förstärka detta genom att så fort det rör sig om någon kemisk process frångå sitt ganska "lekmannamässiga" tilltal och plötsligt använda ett detaljerat och fackmässigt språk. Som exempel kan nämnas när Nilsson pratar om vaniljsubstitutet etylvanillin vilket är "framställt av petrokemiska produkter". Jag tror inte merparten av Nilssons läsare klart och tydligt förstår vad detta innebär men det spelar ju ingen roll - huvudsaken är att det låter farligt!

Och varför är det så otroligt farligt att man framställer vanillin ur lignin ifrån rötad gran? Är det då per automatik lika hemskt att äta "rötad" ost?

Nej, hoppas det blir en annan ton de nästkommande kapitlen annars finns det en stor risk att jag inte tar mig igenom boken - och det vore verkligen synd för diskussionen Nilsson öppnar upp för är mycket intressant! ..synd bara att han själv för bägge parters talan i sin bok...

 

Har skrivit ett nytt inlägg för NGruppen, denna gång om Livsmedelsverket och deras vetenskapliga approach, som de alltid hävdar sig hålla så  hårt på..

Inlägget ligger uppe på NGruppens blogg som ni kommer till här.

/Johan

Med alla skriverier den senaste tiden om mättat fett och kolesterol får man lätt intrycket att alla, utom Livsmedelsverket, vet sanningen bakom kolesterolets vara eller icke vara. Ett tungt namn som ofta citeras i debatten är Uffe Ravnskov. Mycket intressant är därför ett kritiskt inlägg i senaste Läkartidningen om Ravnskov, hans metodologi, och (påstådda) bristfälliga slutsatser.

Artikeln hittar ni här.

Och kostdebatten snurrar vidare...

Jag har inlett ett samarbete med NGruppen (www.ngruppen.se), framför allt så kommer jag blogga för dem så vi får se hur mycket tid som blir över till att skriva på min egen blogg framöver. Om inte annat så kommer jag väl iaf länka till mina inlägg hos NGruppen. För mitt inlägg om omega-6:3, som jag till viss del berörde här på bloggen häromdagen, surfa över till: http://ngruppen.blogspot.com/

/Johan 

Var och varannan produkt skryter med sitt höga innehåll av omega-3 samtidigt som media matar oss med omega-3-fetters helbrägdagörande effekter. Perfekt! Eller?

De positiva effekterna man förknippar med omega-3-fetter är främst de långkedjiga EPA (eikosapentaensyra) och DHA (docosahexaensyra) som främst finns i fet fisk. De vegetabiliska omega-3:orna som man skyltar med på förpackningarna är oftast kortare fettsyror, främst ALA (alfa-linolensyra). Även om kroppen kan omvandla de kortare omega-3:orn till EPA och DHA beräknas det ske i mycket liten utsträckning; ungefär 5 % ALA beräknas omvandlas till EPA, och DHA ska sedan i sin tur omvandlas från EPA. ALA är således ingen idealkälla för de nyttiga EPA och DHA.

För den som inte äter fisk (eller omega-3-tillskott) finns det dock viss anledning att tro att omvandlingen från ALA till EPA/DHA kan förbättras. Möjligen kan denna omvandling även påverkas av det övriga fettintaget. Omega-6-fetter kan nämligen förlängas även de, och detta göra av samma enzymer som ansvarar för omvandling av omega-3-fetter. Har man därför ALA som enda tillgång på EPA/DHA finns det anledning att se över sitt intag av fleromättade omega-6-fetter.

Både omega-6 och -3 inkorporeras i våra cellväggar och kan därifrån omvandlas till eikosanoider, signalmolekyler  i kroppen, involverade bl a i inflammationssignalering. Eikosanoider bildade ur omega-3 verkar dock vara mindre potenta än de bildade ur omega-6 varför omega-3-fetterna kommit att förstås som mindre inflammatoriska, kanske t o m anti-inflammatoriska. Den optimala balansen mellan omega-6 och -3, i vår kost och i våra cellväggar, har därför diskuterats länge. SLV:s ståndpunkt för tillfället är att kvoten omega-6  till -3 inte är det viktigaste utan att de absoluta intagen är det som spelar någon roll. Frågan som kvarstår är dock om inte folk med inflammatoriska tillstånd eller för dåligt intag av EPA/DHA skulle må bra av att sänka sitt "absoluta" intag av omega-6, och öka sitt "absoluta" intag av omega-3.
 

/Johan

Kanske något missvisande att inkludera citationstecken i överskriften eftersom det är mig själv jag citerar, men låt gå.. Det jag avser är min syn på dagens kostrekommendationer. Mättat fett är farligt för hjärta och kärl. Protein är farligt för njurarna. Alltså bör vi äta mycket kolhydrater. Såvitt jag vet finns det inga långtidsstudier som visat på att en stor andel kolhydrater är att betrakta som säkert. Det skulle ju kräva en kontrollgrupp som levde på lite kolhydrater (och mycket nånting annat vilket som vanligt försvårar alla slutsatser) och avsaknaden av sådana grupper framförs ju ständigt saknas när man avser lågkolhydratstudier. Vad gäller mättat fetts farlighet är jag mycket skeptisk, och det är kul att denna debatt verkligen kommit igång, även om den ofta verkar föras på en mer ideologisk grund.

 Jag tycker dock att debatten blir tämligen förvirrande eftersom man utan att blinka diskuterar olika grupper, medel och slutmål. Som jag ser det är det egentligen 3 frågor som ofta rörs ihop till en.

1. Är mättat fett verkligen farligt? Finns det verkligen någon data (med hårda ändpunkter) som talar för detta, och hur mycket data talar inte för detta?

2. Bör diabetiker verkligen äta så mkt kolhydrater? För mig känns det ganska elementärt att om ngn är "allergisk" mot något så är bästa sättet att undvika reaktion att inte utsätta sig för allergenen. Denna fråga har egentligen sin grund i fråga 1 - om man en gång för alla visade att mättat fett inte var farligt så utgår jag ifrån att diabetesbehandlingen skulle komma att ändras!

3. Vilken roll spelar egentligen kolhydrater i uppkomsten av övervikt och fetma? På en biokemisk nivå finns ett nära samband mellan kolhydrater och fett, något som jag upplever mycket sällan tas upp när man talar om kolhydrater, fett och fetma.

I min uppfattning är fråga 1 egentligen nyckeln till de efterföljande frågorna.  Ett "green light" för mättat fett skulle dramatiskt kunna ändra diskussionen runt de andra två och är därför för mig den övergripande frågan att adressera.

Utöver dessa tre stora frågor återstår den gigantiska uppgiften att härleda hur mycket av dessa frågor som kan tillskrivas individuell variabilitet m a p genetik, psykologi, sociala faktorer m.m.

Ingen lätt uppgift!

 

/Johan H, Nutropia

 

Tänkte att jag som tillhör det vissa kallar "kostetablissemanget" (alltså studerat nutrition) skulle sätta mig ner och säga något klokt angående de två inslagen på TV4 idag men jag såg att Robert borta på Rönngrens Nutritionsblogg redan hunnit före och sagt allt klokt redan så jag länkar helt enkelt bara dit er:

Dit! 

Som vanligt tycker jag inte att det gav speciellt mycket. Den som var förvirrad innan är nog ungefär lika förvirrad efter. Tycker det är lite synd att de inte kan fokusera debatten lite mer; kvällen handlade ena sekunden om viktminskning, nästa om diabetes och så till sist mättat fetts påstådda farlighet via dess effekt på kolesterolet. Om mättat fett är farligt är ju egentligen huvudfrågan och den "tunga forskning" SLV, Rössner och övriga påstår luta sig mot - vi som gillar att läsa/granska studier skulle vilja se dem nu en gång för alla! (Rössner kunde ju inte nämna en enda..) En sista sak jag reagerade på var hur Claude Marcus satt i Nyhetsmorgon som vetenskapsman och var väldigt ovetenskaplig - övervikt beror på lättillgänglig mat och för lite fysisk aktivitet m.m. Det är ju en ganska vettig hypotes men det gör den ju långt ifrån sann eller ensam herre på täppan! Jag är inte övertygad för att Claude Marcus säger att han VET någonting, jag vill nog gärna att han ska kunna visa varför också...

Läste en kommentar på en lågkolhydratblogg om träning och kolhydrater. En person skrev in och frågade om han verkligen skulle äta lowcarb eftersom han/hon tränade: "...svaret är nej, du behöver knappast några kolhydrater för att du tränar". Det är tråkigt när kost blir ideologi.  Jag är ingen motståndare till LCHF på något sätt, jag har själv provat det en del med flera positiva resultat men kan inte hålla tyst när all vetenskap slängs ut genom fönstret för en fix idé.

På tal om fönster. När man tränar får man en temporär sänkning av immunförsvaret ett par timmar efter avslutad aktivitet, kallat det immunologiska "öppna fönstret". Det är troligen en viktig del i att idrottsmänniskor i högre utsträckning drabbas av övre luftvägsinfektioner än övriga. Vid måttliga intensiteter och träningsdoser har dock träningen en positiv effekt på vårt immunförsvar, för att inte tala om alla andra positiva effekter! Problemet är bara att våra immunceller har två huvudsakliga energisubstrat: aminosyran glutamin och, just det, kolhydrater. Kolhydrater verkar vara än viktigare än glutamin och försök med tillskott av enbart glutamin har inte kunnat motverka den negativa effekt på immunförsvaret som extratillskott av kolhydrater kunna göra. För den intresserade: det rör sig bland annat om minskning av lymfocyternas celldelning och aktiviteten hos våra NK celler ("natural killer").

Jag har själv kört rätt low carb här ett tag och försökt träna och jag blev sjuk hela september, frisk en vecka och sen sjuk 4 veckor till. Jag säger (och vet) inte om det låga kolhydratintaget haft något med detta att göra men jag har ökat intaget för att vara på den säkra sidan!

Tyckte det var intressant att skriva något om detta eftersom just kolhydraternas inverkan på immunförsvaret är något som sällan tas upp med avseende på träning.

Vidare har man sett att lågt intag av kolhydrater medför ökade nivåer av kortisol under träning, m a o en större muskelnedbrytande effekt - och det är en av de största anledningarna till att folk konsumerar snabba carbs efter träning, för att "avbryta nedbrytning" och bädda för återhämtning och muskeltillväxt. Sen är ju också inlagringen av kolhydrater direkt efter träning förhöjd varför det är än mer lämpligt att ta kolhydrater efteråt. Det här inlägget kan bli hur långt som helst känner jag - jag stannar här! Fråga gärna! Titta gärna på "Rönngrens Näringsblogg" här på passagen, har för mig att han skrivit något om återhämtning och så men jag är inte säker. Oavsett så har han en intressant blogg som är klart läsvärd!

/Johan, "näringsfysiolog" eller "nutritionist" eller vad Socialstyrelsen nu tänker bestämma sig för att kalla oss.. 

Insåg igår att jag skattar styrketräning högre än de flesta andra aktiviteter (och relationer!). Inte för att jag är sjukt stor eller så, men det är något så otroligt belönande med att förflytta järn åt olika håll! Ni som gillar det förstår precis vad jag menar, och ni som inte förstår, ni gillar det troligen inte. Jag förstod det på nytt igår efter att ha kommit igång efter en flera veckor lång infektion från helvetet: jag älskar att träna! När jag t ex gick igenom Rålambshovsparken i somras och såg grupper och par grilla, dricka öl och spela kubb fick jag bara en tanke i huvudet - jag vill inte ta det lugnt och koppla av - jag vill träna!

De flesta av oss skulle troligen må bättre av styrketräning, kanske mycket bättre än av att snöra på oss gamla gympadojor från -78 och ta "rundan" lite då och då. Tyvärr finns det mycket liten kompetens i Sverige vad gäller styrketräning. Ingen kan lära ut det och rekommenderar det därför heller inte. Så mycket lättare att säga till någon att "börja motionera" än att instruera i korrekt teknik på gymmet, vilket fått "träning" synonymt med "uthållighetsträning".  Det speglas inte minst i litteraturen. I stort sett alla böcker som behandlar kost och träning har alltid långdistanslöparen och hans omättliga hunger efter kolhydrater som mall för "träning". Muskeltillväxt och proteinsyntes ses snarast som en ovälkommen gäst som gör den stackars uthållighetsidrottaren tyngre och alltså sämre! Att träna är att förflytta sig själv, inte vikter. Men ärligt talat, är det inte vanligare att vi behöver lyfta något än springa ifrån något, kilometer efter kilometer!? 

Alla dessa ryggbesvär, stela axlar och värkande knän botas inte av långdistansträning - de botas av korrekt teknik och tillräcklig styrka! Avslutar med några inspirerande ord från Henry Rollins:

"The Iron never lies to you. You can walk outside and listen to all kinds of talk, get told that you're a god or a total bastard. The Iron will always kick you the real deal. The Iron is the great reference point, the all-knowing perspective giver. Always there like a beacon in the pitch black. I have found the Iron to be my greatest friend. It never freaks out on me, never runs. Friends may come and go. But two hundred pounds is always two hundred pounds."

/Johan