NUTROPIA - om näringslära, träning och saker som stör

Insåg igår att jag skattar styrketräning högre än de flesta andra aktiviteter (och relationer!). Inte för att jag är sjukt stor eller så, men det är något så otroligt belönande med att förflytta järn åt olika håll! Ni som gillar det förstår precis vad jag menar, och ni som inte förstår, ni gillar det troligen inte. Jag förstod det på nytt igår efter att ha kommit igång efter en flera veckor lång infektion från helvetet: jag älskar att träna! När jag t ex gick igenom Rålambshovsparken i somras och såg grupper och par grilla, dricka öl och spela kubb fick jag bara en tanke i huvudet - jag vill inte ta det lugnt och koppla av - jag vill träna!

De flesta av oss skulle troligen må bättre av styrketräning, kanske mycket bättre än av att snöra på oss gamla gympadojor från -78 och ta "rundan" lite då och då. Tyvärr finns det mycket liten kompetens i Sverige vad gäller styrketräning. Ingen kan lära ut det och rekommenderar det därför heller inte. Så mycket lättare att säga till någon att "börja motionera" än att instruera i korrekt teknik på gymmet, vilket fått "träning" synonymt med "uthållighetsträning".  Det speglas inte minst i litteraturen. I stort sett alla böcker som behandlar kost och träning har alltid långdistanslöparen och hans omättliga hunger efter kolhydrater som mall för "träning". Muskeltillväxt och proteinsyntes ses snarast som en ovälkommen gäst som gör den stackars uthållighetsidrottaren tyngre och alltså sämre! Att träna är att förflytta sig själv, inte vikter. Men ärligt talat, är det inte vanligare att vi behöver lyfta något än springa ifrån något, kilometer efter kilometer!? 

Alla dessa ryggbesvär, stela axlar och värkande knän botas inte av långdistansträning - de botas av korrekt teknik och tillräcklig styrka! Avslutar med några inspirerande ord från Henry Rollins:

"The Iron never lies to you. You can walk outside and listen to all kinds of talk, get told that you're a god or a total bastard. The Iron will always kick you the real deal. The Iron is the great reference point, the all-knowing perspective giver. Always there like a beacon in the pitch black. I have found the Iron to be my greatest friend. It never freaks out on me, never runs. Friends may come and go. But two hundred pounds is always two hundred pounds."

/Johan