"Hur känns det?" frågar jag barnen. "Hur känns det nu när jag och pappa turas om att bo med er?"

De svarar att det känns bra.

Nioåringen beskriver det som att det är som när de var små och en av oss var föräldraledig när den andra jobbade: "Ni turades om att ta hand om oss då. En var alltid hemma... Så känns det..."

Jag känner hans smala, starka armar om min hals när jag tar min godnattkram.

Han släpper inte taget.

Inte jag heller.

Ibland när jag går och lägger mig, när tankarna snurrat för många varv, när natten är särskilt svart, tänker jag att jag vill bara somna... Sova... Sedan vill jag vakna trygg och omhändertagen. Säker på att det finns någon, en enda, som vill mig väl. Som vill mig gott. Som ser mig.

Kan jag låta det hända?

Mamman:

- I helgen ska vi städa ut julen!

Den yngre: (som älskar att leka med julkrubban och alla små tomtar och snögubbar och renar och den gamla kyrkan med belysning inuti och annat som vi julpyntat med)

- Nää!?

Den yngre: (fortsätter bestört)

- Varför det??

Den äldre: (ser framför sig massor av jobbigt "hjälpa till) (suckar)

- Åhhhh...

Mamman: (bestämt)

- Jo! Nu ska julgranen ut!

Mamman: (fortsätter) (försöker skoja till det och sjunger överdrivet ledsamt)

- "Nu är glada julen slut, slut, slut..."

Den yngre: (leende)

- Nej mamma!

Den yngre: (fortsätter) (sjunger stilla)

- "Nu är det jul igen och nu är det jul igen!"

Ridå.

Det som verkar för bra för att vara sant är oftast inte sant...

Jag förbehåller mig rätten att vara tveksam. Skeptisk.
För, det som skulle ske blev aldrig.
Det som borde ha hänt blev bara en tanke...

Detaljer spökar för mig. Jag vet att jag ältar men jag låter det vara så.
Jag söker en linje.
En... riktning...
Inte förståelse för det tror jag är omöjligt.
Bara du vet varför men jag undrar såklart...

Var du hemma när du sa att du var borta?
Betydde "snart" egentligen "aldrig"?

Jag minns golvet. Badrumsgolvet. Badrumsgolvet på fotografierna var annorlunda...
Eller samma?

Och de där biljetterna? Konsertbiljetterna? Det var ju helt fel datum?
Varför?

Jag förstår inte varför..

Men jag förstår resultatet.

Slutet.

Det går att förstå.

Bloggen var förstörd ett tag... Den var inte längre helt min... Men jag tar den tillbaks! Mina ord. Mitt liv. Mina tankar. Mina känslor. Mina funderingar. Mitt rätt och mitt fel och mitt ego och mina brister och komplex och ovanor och fula tankar och mina lögner och mina rädslor och mitt smutsigaste och ensammaste. Och mitt vackra... Mitt starkaste. Mitt sanna! Mitt enda. Mina val. Mina ord.

Det här är min blogg.

”I som här inträden, låten hoppet fara”

Kan man bli av med en människa?

Vi spinner trådar i varandras liv...

Man kan radera ett mejl.
Sluta läsa en blogg.

Men inte försvinner människan för det...

Minnet. Trådarna...
Livstrådarna.

Någon man känt
tänkt
någon man längtat
finns kvar.

Den personens trådar har vävts ihop med mina.

En gemensam väv.

Ett "vi"...

Åh...

Förväntan följs oundvikligen av besvikelse.

Jag vill inte!!

Orden är så fruktansvärt viktiga för mig. Det är med orden jag tar plats. Ger. Får. Syns. Finns.

När du får mina ord får du mig.

Du slösade bort det...

Min man och jag träffade familjerådgivaren igen.

Han satte sig längst fram på kanten i fåtöljen och gestikulerade. När hon bad honom vänta, "Tyst, nu pratar jag!" kastade han sig bakåt mot ryggstödet och suckade.

Hon ställde sina frågor.
"Hur känns det för dig?"
"Vad tänker du då?"

Hon berättade vad hon såg:
" Ni påverkar varandra att bli mer av det ni är..."
" Ni misstolkar varandra..."

Jag stängde av.

För jag är trött på att känna mig ifrågasatt.
Jag är trött på att känna mig kritiserad.
Jag är trött på att behöva försvara min upplevelse. Min känsla.

Tro mig. Jag vet att jag har en förmåga att höra det negativa. Att tro det sämsta först. Att tolka en fråga som kritik. Att ta det personligt. Jag har kommit långt men jag vet att jag behöver ändra på mer. Jag vet det. Men just nu orkar jag inte. Just nu har jag inte engagemanget. Viljan. Jag vill bara slippa känna mig fel. Jag vill slippa känna mig svag. Jag vill inte behöva bli ledsen.

Och jag själv gör mig inte ledsen. Det är i relationen med min man det uppstår.

Jag vet, jag brukar säga att man väljer sina känslor. Jag vet att jag väljer att bli ledsen. Sårad. Men just nu orkar jag inte jobba på att låta bli.

Jag vill vara med människor som jag är säker på ser mitt bästa. Mitt goda. Och som inte får mig att plocka fram mitt sämsta. Mitt ensamma. Mitt osäkra.

Vi måste fortsätta att bo isär.

Ibland, i den ensamma natten, hämtar jag alla kuddar från hela huset och lägger dem i sängen.

Sen gör jag en fördjupning i mitten och lägger mig där.

Det känns som att ligga i en famn...

Snart får vi alla 365 nya dagar att ta hand om.

Forma.

Fylla.

Eller förstöra...

Jag kommer att ta vara på mina. Varenda en.

Det är mitt nyårslöfte.

Gott Nytt År!

Jag är inte rädd.
Jag har fött två barn.
Jag har sett min mamma dö.
Jag vet hur det är att bli bortvald.
Jag tål mer än många. Jag biter ihop.

Det jag vill är att få uppleva något jag aldrig förut fått uppleva.

Ge någon det jag aldrig förut gett...

Går det?

Ja jag vet. Jag är nördig. *ler* Men det är så läckert att det går att hitta klipp med Billy Joel där han live spelar en av mina favoritlåtar, Summer, Highland Falls. Inspelat med 30 års mellanrum!

1977: (endast musiken)

1985:

2008:

They say that these are not the best of times
But they're the only times I've ever known
And I believe there is a time for meditation
In cathedrals of our own

Now, I have seen that sad surrender in my lover's eyes
And I can only stand apart and sympathize
For we are always what our situations hand us
It's either sadness or euphoria

So we'll argue and we'll compromise
And realize that nothing's ever changed
For all our mutual experience,
Our separate conclusions are the same

Now we are forced to recognize our inhumanity
Our reason coexists with our insanity
And though we choose between reality and madness
It's either sadness or euphoria

How thoughtlessly we dissipate our energies
Perhaps we don't fulfill each others fantasies
And as we stand upon the ledges of our lives,
With our respective similarities

It's either sadness or euphoria

Svensk tolkning: Tomas Andersson Wij

De säger tiderna var bättre förr
jag känner ingen annan tid än vår
Jag tror det finns en tid för stillhet
i svala rum dit larmen inte når

Men jag såg det i din blick
hur du gav upp till slut
Hur du ställde ner ditt glas
och sökte dörren ut

Nej, vi nådde aldrig platsen och det rummet
mellan missmod och euforia

Trots alla krig och kompromisser
vi förändras mycket mindre
än vi vill

Jag krympte dig, det stämmer
precis så du fick plats i min pupill

Och vi har blundat för att slippa
se vart färden bär
Inte till paradis
och inte till fördärv

Nej, vi är nånstans där emellan
Vi är nånstans mellan
missmod och euforia

Och vi har slösat bort vår glädje
och vår energi
och att uppfylla
en barnslig gammal fantasi

När jag vänder mig
och ser tillbaks
så är det vi i missmod och euforia

... då satt vi där. Båda två. Hos familjerådgivaren. I verkligheten och inte bara i mitt huvud...

"Ett år försent" tänkte jag.

Och det blev så fruktansvärt tydligt. Hur vi har våra roller. Hur jag tystnar. Hur min man går på. Inte ens terapeuten fick stopp på honom. Han pratade och pratade och sa samma sak om och om igen men... det kändes... ytligt. Det är som att han säger det som förväntas. Det han "borde". Det känns som inrepeterade repliker. Ett mantra.

Jag skämdes.

Tänkte, är det  h o n o m  jag lagt all denna energi på?

Jag vill inte.

Han är osäker och rädd. Jag förstår det. Hans "kontroll" beror delvis på att han är rädd att förlora mig. Men jag är inte engagerad längre. Han uttryckte sin frustration över att jag sagt att jag inte älskar honom. Men terapeuten ifrågasatte, "Vad är det då?? Att "älska"?" och tittade på mig. Jag svarade att jag inte längre sätter honom främst. Jag är inte längre beredd att göra det där lilla extra. Jag sätter mig själv främst nu.

Vi pratade om varför jag gick. Den där kvällen. Historien. Terapeuten beskrev hur hon uppfattat mig vid de förra samtalen, då för snart ett år sedan. Hur besvikelser samlats på hög i mig och att jag var trött. Och nu, ett år senare är jag ännu tröttare och... ännu mer besviken.

Och de bästa var att terapeuten uttryckte det jag också känt. Att han är "på"! Hon försökte förklara för min man hur hans beteende får mig att dra mig undan ännu mer. För hon tycker att jag blivit mer tystlåten sedan vi sågs förra omgången. Och det stämmer. Jag drar mig undan. Jag orkar inte diskutera. Analysera. Förändra.

Och det blir ironiskt när hon tycker att jag ska göra det inte ens hon lyckas med - säga åt honom "Stopp, vänta nu!" "Nu vill jag prata."  Nej. Jag vill inte behöva göra det! Jag vill bli lyssnad på ändå...

OM han nu verkligen vill ändra sig får han träna på någon annan.

För

jag

vill

bara

må

bra!

Jo... 7-åringen saknar mig när jag inte är hos honom. Det blir många extra kramar när jag bor med dom... "Mamma, när jag saknar dig, då lägger jag mig på din kudde... Då drömmer jag om dig.."

Visst känns hans ord i hjärtat men jag vet också att det inte är farligt att längta lite.

Och så har jag äntligen förstått nu... varför jag inte saknade barnen när jag var bortrest.

Jag saknade mig själv för mycket...

Saknaden efter barnen fick liksom inte plats.

Nu saknar jag dom. Och det är så skönt.

Mer Sissel!

Koppången börjar vid ca 3:30..

Bara en sak till, i en av lägenheterna mittemot har han (!?) en så stor tv att jag med lätthet kan se härifrån där jag sitter vid mitt köksbord. Tyvärr är det bara sport... Blandat med lite biltävlingar..
Hade varit bättre med porr haha

De släcker, en efter en, i studentlägenheterna mittemot...
Duktiga...

Jag är inte duktig. *ler*
Jag har lite kvar att göra innan natten får bli sömn.

Apropå studentrum..

En kollega på jobbet kommenterade vänligt:
"Men nynnande...
nu när du bor i en studentlägenhet...
kanske du kommer att känna dig...
y n g r e ?"

Hahaha!

Ja, kanske det..

Och det behövs kanske, för på jobbet gifter dom sig, skaffar barn, flyttar ihop, förlovar sig, fyller 25...

Så jag passar bra, bra in: gammal och bitter och separerar från min man *skratt*

Sov gott bloggen.
Jag har lite annat att göra.

"Tänk bara postitiva tankar idag.
Det är lätt för dig att grubbla alldeles för mycket.
Inte bra!"

Okej, okej...

Det är så väldigt sorgligt egentligen...

Jag väntade i flera år. Och när jag till sist fick det jag trodde att jag längtade efter vill jag inte ha det. När min man till slut var hemma mer, fanns tillhands, insåg jag att det var inte det jag ville.

Kärleken hade gått över. De ensamma åren hade tömt ut kärleken. Bortfrätt...

Det borde göra mig ledsen men det svarta han envisades med att droppa, hälla, ösa, över mig gör det enklare. Jag vill inte ha hans svärta. Jag vill inte hjälpa honom bli fri från det svarta. Jag vill inte "jobba på det". Jag vill bara må bra.

Och jag gav honom ett helt år. För ett år sedan nu ringde jag i panik min bästa M sent en kväll eftersom min man blivit galen. Våldsam. Han kom hem och välte möbler och skrek. Han skrämde mig. Han slog sönder min gitarr...

Jag gick.
Jag tog barnen och gick.

Sakliga Golvad *ler*, och kanske fler av er också, förstod redan då att jag borde ha hållit mig borta. Och jo jag förstod det ju själv... Men "smekmånaden" efteråt var så underbar. Jag charmades... för det han sa, det han lovade, det han ville... 

Men han hade "inga problem", vi behövde ingen hjälp och "det kommer att bli bättre". Så jag härdade ut. Skrev och skrev och skrev. Sökte hjälp för egen del. Tog nya tag. Fortsatte vänta. Längta...

Jag sökte påfyllning och uppmärksamhet på annat håll. Och jag inser nu att det jag trodde att jag ville, det jag tyckte att jag behövde för att stå ut, det jag skrev på den där dejtingsidan, att jag ville ha: "bara lite till", inte är sant.

För jag har allt jag behöver. Jag behöver inte "lite till"... Jag vill bara må bra.

Men inte förrän jag läste hos kloka Anni, om "misshandelsrelationen", så föll den sista biten på plats. Det var så det var...  > Hans krav> mitt misslyckande> hans utbrott> min sorg> hans ursäkter> min förlåtelse> hans krav> . På repeat. Om och om... Inget mer våld, men krav, krav, krav, och ingen kärlek kvar att rädda...

Nu?

Jag vill bara må bra...

"Cuz when a woman's fed up
(No matter how you beg, no)
It ain't nothing you can do about it
(Nothing you can do about it)
It's like running out of love
(No matter what you say, no)
And then it's too late to talk about it
(Too late to talk about it)"

Barnen verkar obekymrade.

Bara ett helt vanligt "Hej mamma" när jag hämtar på fritids efter att inte ha sett dem på sju dagar.

Hem och middag och läxor och TV-spel och kvällsfika och godnatt.

Som vanligt.

Herregud vad jag älskar mina barn...