Och Lilla Sällskapet! Hur kunde jag glömma Lilla Sällskapet!?

Deras spelning på Strand var lycka!

Om vingarna bär

Vi kunde aldrig riktigt va som dom
Så vi blev samlade till slut
Vi som vek av vägen för längesen
Vi som tog steget ut

För det fanns någonting annat
Och vissa hade varit där
Alla följde vi nåns fotspår
Och sen möttes vi här

Så ångrar du dig
Aldrig att ångrar mig
Det finns inga skäl att blicka tillbaks
Ångrar du dig
Jag skulle aldrig ångra mig
Om vi vände om nu får vi aldrig se

Om vingarna bär

Ingenting har gått förlorat
Tänk på allting som vi gjort
På varenda litet ögonblick som vi
som vi gjort till något stort

Så ångrar du dig
Aldrig att ångrar mig
Det finns inga skäl att blicka tillbaks
Ångrar du dig
Jag skulle aldrig ångra mig
Gör dig redo för fight för jag tror

Att vingarna bär

Om vingarna bär

/Lilla Sällskapet

Mitt hjärta bultar och fladdrar.
Jag lever.

Hur tydlig kan jag bli?
Hur rakt på sak kan jag vara?
Vad gör mig arg?
Vilka är mina svaga punkter?
När drar jag mig undan?
Vad behöver jag?
Vad gör mig lycklig??

Tårarna, som besöker allt mer sällan, hälsar på. Inuti vet jag att jag är ok men jag fortsätter säga till mig själv att jag inte är värd. Jag mäter mitt värde mot männens uppskattning. Min man ville inte ha mig. Tills han inte fick mig längre, då ville han. Då krävde han.
Andra män vill ha mig. Men jag släpper inte in någon.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Om män. Om människan.
Jag har blivit luttrad.
Alla otrogna. Alla som smyger och smusslar. Alla oärliga. Alla desperata. Alla ensamma. Alla kåta. Alla fula. Alla arga. Alla elaka och otrevliga.
Men också de som ger. Som tar emot. Som är härliga. Som ger mig glimtar av det jag aldrig haft. Relation på lika villkor utan behov av kontroll. I lugn. I åtrå. I kroppar och andetag.

Jag och min man var så unga när vi gifte oss... Vi hade ännu inte blivit vad vi skulle bli. Och istället för att växa ihop när vi växte, växte vi isär. Var för sig levde vi sedan ensamma tillsammans. Det är en klyscha men alldeles sant. När jag till slut gick försvann hans liv som han kände det. Han drog mig tillbaks och jag dog då. Som Åsa Larsson skriver i boken Happy Happy: "Jag dog då. Men det gjorde inte så mycket. Jag var van. Jag hade redan dött hundra gånger." Hon fortsätter: "Jag ville inte lappa och laga, intala mig själv att det var rätt och hela tiden veta att det var fel. Jag ville inte stå ut."

Jag vill inte stå ut.

Musiken. Orsaken till många av mina resor...

James Taylor i  april på Tivoli i Köpenham. Tredje gången gillt och det här var helt klart den bästa konserten hittills! Efteråt satte han sig på scenkanten och signerade och tog i hand!! Och han satt kvar tills alla fått! När jag såg honom på Tivoli 2009 satt jag uppe på balkongen, nu satt jag på andra raden!!!! (Tack bästa, finaste syster!) Alla mina favoritlåtar, hans fantastiska kompband, hans charmiga mellansnack, extranummer, extra extranummer, extra extra extranummer!!  Åh, vad jag njöt.

Och i april också Jakob Hellman på Katalin i Uppsala. Lokalen var fylld av män i min ålder som kunde alla texterna. Jakob Hellman snubblade in, duckande, som om han gömde sig, nästan ingen fattade att det var han utan vi trodde att det var nån scenarbetare som fumlade med sladdar bakom högtalarna. Dråpligt. Men när han rivstartade med "Vackert väder" rös jag av lycka och där fanns inte ett uns osäkerhet utan allt lät jäkligt tight och som på skivan men med en uppgradering till nutid. Och de nya låtarna var så bra! Jag ser verkligen fram mot det släppet!

I slutet på juni såg jag Rigmor Gustafsson igen, denna gång i Nationalmuseums trapphall och jäklar vad jag beundrar henne! Hennes röst har en helt unik klang och värmländskan på det gör henne oemotståndlig. Och som extranummer, min favorit bland hennes covers, James Taylors Fire and Rain!! Jag gick lycklig därifrån!

I juli spelade Thomas Andersson Wij på lilla Scenen på Gröna Lund. Det var en märklig upplevelse. Återigen en publik bestående av män som kunde alla texter. Det var oerhört romantiskt att stå i sommarkvällen och höra alla dessa män sjunga med till Oroshjärta och Blues från Sverige. Barnen åkte "Lilla fritt fall" om och om igen och kommenterade att de hade sett både mig i publikhavet och "Den flintskallige gubben" på scenen. *S*

Vad mer... Syster Sol, Soundtrack of Our Lives, Corroded, Takida, Erik Hassle, Loreen...

Och lite annat än musik också, Pride-paraden, härligt stollig. Hantverksutställningen på Liljevalchs där skaparkraften dånade i de höga rummen, jag minns särskilt hur häftigt lövet med kretskorten var! Hjärtat jag tillverkade i verkstan hänger i mitt arbetsrum nu. Och så Sally Manns underbara, underbara utställning på Fotografiska!!

Mmmm.... Bra minnen från våren och sommaren 2012!

Hej bloggen

Jag kunde skriva förut. Är lite osäker på om jag fortfarande kan...

Eller, rättare sagt, om jag fortfarande har lust...

Hälla ut det som finns inuti.
Vrida och vända.
Älta...

Hej bloggen

Jag ska skilja mig...

Jaså? Du visste det för ett år sedan?

Ja.. det gjorde väl jag också...

Separationen var nödvändig.
Skilsmässan är lika nödvändig.
Jag visste bara inte hur man gör när man skiljer sig... Jag har aldrig gjort det förut.
Däremot är jag väldigt bra på att stå ut.
Tåla.
Vänta...

Så jag lät ännu ett år gå...


Bortkastat?

Ja det hävdar min man.
Min snart "före detta man".
 
Han menar att jag borde sagt då, för ett år sedan när jag flyttade hemifrån, när jag "tog en paus", att jag ville skiljas, men jag visste inte det då.
Det enda jag visste då var att jag inte kunde andas i hans närhet. Jag kunde inte bo tillsammans med honom. Jag var rädd för hans ilska, sårad över att hans likgiltighet hade bytts mot kontroll och kränkningar och jag knullade andra män i smyg.

Vi gick till de där samtalen på familjerådgivningen.

Han sa att han var ledsen för hur det blivit men tyckte att jag skulle "flytta hem och hjälpa honom". Han sa att han ville skilja sig, men tog tillbaks det i nästa andetag. Han sa att han skulle flytta utomlands, men förklarade strax att han skulle vänta tills barnen blivit större. Han sa att han skulle samarbeta men bröt mot våra överenskommelser. Och för tre veckor sedan insåg jag att jag inte vill. Jag vill inte tillbaks. Jag vill inte bo med honom. Jag vill inte umgås med honom. Jag vill knappt se honom...  Och det behövdes tid, ett helt år till, för att jag skulle våga känna det. Inse att mitt äktenskap var misslyckat. Inse att skilsmässa var det enda möjliga alternativet. Ge upp min envisa vilja att "fixa det"...

Men jag förstår hur du menar bloggen, visst borde jag ha insett tidigare, att det inte fanns något att komma tillbaks till... Inget att hitta fram till...

Jag fick en ledtråd i somras. En semestervecka helt på egen hand i Stockholm. Jag gjorde exakt det jag ville och mot slutet av veckan insåg jag att inget av det jag gjort hade min man tyckt varit roligt, spännande eller trevligt. Han hade tyckt att det hade varit tråkigt, ointressant, dyrt, slöseri med tid osv. osv. osv. Och det är klart, en semestervecka kan man ta då och då på egen hand för att göra det man själv vill helst av allt utan att man behöver skilja sig men det var ju så det var i våra liv hela tiden. Han tyckte inte om sådant som gjorde mig lycklig och han brydde sig inte om sådant jag la vikt vid. Jag kände mig alltid ensam... Nu känner jag mig sällan ensam. Men jag är ofta själv och jag gillar det.

Så, tack bloggen för att du har väntat med mig.
Nu ska jag skilja mig och det kommer att bli bra.

Apropå sjuttonåringar...

Jag och en vän pratade om "första gången".
Han frågade när. Med vem. Hur.

Jag fick tänka tillbaks. Det var länge sedan...

Min allra första var egentligen en främling, äldre än mig. Jag ville bara ha det gjort. Resten av sommaren gick åt till att undvika honom.

Nej, det var inte bra min första gång, så när jag och min vän pratade vidare frågade han om när det började kännas bra.
Och det var en svårare fråga...

Jag fick tänka efter....

Efter den förste hade jag sex med några olika killar. Och alla de gångerna skämdes jag. Eftersom jag inte "var ihop" med dem. För man skulle "vara ihop med" den man hade sex med. Ha en relation. En relation gjorde sexet legitimt. Och jag drack inte, så jag hade heller aldrig nåt skäl att "råka" hamna i säng med nån heller... Så småningom blev jag ihop med en kille och vi hade ganska mycket sex. Men det var nog mest på hans villkor. Jag kunde aldrig erkänna att jag var kåt. Det var snuskigt. Tjejer skulle inte vilja. Vi skulle bli övertalade.

Sen gifte jag mig. Ung. Men också med honom fanns känslan av att sex var på hans villkor.
När han ville. Som han ville.
Kärleken kunde inte ta bort att sex var snuskigt och något man egentligen inte skulle.

Så egentligen var det nog för ett år sedan.
Då när jag på allvar började ta ansvar för min sexualitet.
Då när jag började kunna säga "jag vill".
Då när jag på ett sätt slöt cirkeln och återigen hade sex med män jag inte var "ihop med".
Då, när jag träffade mannen som på riktigt fick mig att strunta i hur jag såg ur, hur jag lät, hur jag låg, hur jag kom...

Det var omvälvande.

Sexet blev huvudsaken. Allt blev tillåtet. Jag fick vara kåt.
Kåt på riktigt.
Inte för att jag var kär i honom. Inte beroende på hans trevliga egenskaper eller hans stiliga yttre eller hans intelligens eller hans humor eller hans personlighet utan bara kåt på hans kuk, hans händer, hans tunga och fingrar och hur han fick mig att komma.
Ofta fanns jag inte kvar i kroppen. Känslan av kåthet blev så överväldigande att jag fick minnesluckor. Jag drabbades.

Vi sågs några gånger. Det rann ut i sanden. Mest av praktiska skäl.
Sen betedde han sig fruktansvärt ohyfsat men det är väl en annan historia...

För övrigt så tycker jag att det borde lagstadgas om att alla sjuttonåriga tjejer skulle få en rejäl dos Calle Sterner.

Tjejerna borde få bli sedda, respekterade, hörda, uppmuntrade, pushade att våga, få ta plats, få ha "sjukt kul", få känna sig vackra och sist men inte minst bli förda, stöttade, snurrade och lyfta genom en svepande vals av en ung man med starka armar, charmigt leende och som bara, bara vill väl.

Den där kvällen i början av april hade jag bänkat mig med barnen framför Melodifestivalens första delfinal. Jag var måttligt intresserad.

Men så uppträdde Loreen och kvällen bytte skepnad från en vanlig TV-kväll till en kväll jag kommer att minnas länge.
Jag blev helt tagen.

Euphoria.

Låten. Så väldigt bra! Enkel och komplex på samma gång. Mångbottnad och självklar på samma gång.

Och så Loreen...
En stark kvinna, en gripande tolkning av texten, hennes fantastiska röst, ett framträdande som nådde ända fram.
Jag bara satt och gapade...

Senare på natten letade jag rätt på klippet på YouTube. Lyssnade om och om igen. Helt fascinerad.
Vilken musikupplevelse!!

Dagen därpå hade klippen raderats på SVTs uppmaning. Jag blev lite olycklig tills jag hittade det på en annan sida dit SVTs restriktioner tack och lov inte nådde för under natten hade jag tydligen blivit beroende av Euphoria... *L* och låten gick på repeat tills barnen skrattade åt mig.

Så småningom spelades låten i överflöd på radion och trots det, trots att den borde spelats sönder så höll den.

Den håller.
Och hon vann!

Jag är full av beundran för Loreen, hennes skaparkraft och hennes integritet.

Fantastiskt.

Trevligheter på barnens skola sista skolveckorna. Detta medför ett visst umgänge med barnens pappa.

Det är Öppet Hus, uppträdanden och grillkvälls-picnic och det är enligt (den av barnens pappa, dagen före, ändrade) planen min dag att hämta barnen på fritids  och flytta in i villan. Så eftersom det är min kväll, min middag, har jag förberett för grillning. Korv, korvbröd, majskolvar, körsbärstomater, ketchup, senap, vatten, tallrikar, grilltång, kakor, vindruvor, Festis, hushållspapper, plasttallrikar, soppåsar, våtservetter. Ja.. det som behövs för att två barn och två byxa ska kunna grilla utan allt för mycket besvär och bli mätta och belåtna.

Barnens pappa hade tydligen inte förstått min tanke så han har också förberett för grillning.

Han har med en redan öppnad förpackning grillkorvar med ett par tre korvar i som blev kvar i kylen sedan min förra vecka i huset. Och tunnbröd. För nåt korvbröd fanns inte i huset efter min förra vecka.

Och så har han med sig fiskpinnar.

Jag vet, man ska låta den andre göra på sitt sätt. Delar man på ansvaret så delar man. Och ni har hört historierna. De som uppstår när kvinnan under den allra första föräldraledigheten skaffar sig en vana och ett system för att ta hand om barnet "på rätt sätt". Hur mannen sedan aldrig får en chans att komma ikapp. Och när han "gör på sitt sätt" måste hon byta kläder på barnet eftersom han "valt fel tröja"...

Jag inser att jag packat för otroligt många fler grillningar än barnens pappa har. Jag HAR mer vana. Jag HAR mer erfarenhet.

Men om man ska på grillkväll så tar man väl med sig nåt man kan grilla!!?!!??

Jag skiter i om det är korv eller kycklingspett eller hamburgare eller entrecote eller folieinbakad röding - men fiskpinnar?? Och nej - det är inte bra att han i alla fall tagit med sig "nåt". Det är inte "kreativt" eller "påhittigt". Det är korkat och nonchalant... Det är som att klä på barnet en jäkla dykardräkt när det ska till dagis!

Och så onödigt att han visade upp sin inkompetens eftersom jag hade förberett allt.
Jag tyckte synd om honom när vi åt korven jag hade tagit med...

*suck*

Nu är de här mina blåa vårvänner i skogsbacken.



Liv!

Det går tydligen inte att lägga in bild just nu så ni får tänka er blåsippor bland fjolårslöv.

Mr Muscles toalettrengöring luktar som min pappas rakvatten luktade när jag var liten.
Eller, luktade min pappas rakvatten toalettrengöringsmedel?

Jag har städat huset. I morgon byts vi av min man och jag. Jag flyttar ut och han flyttar in.

Kvällen blir natt och jag plockar med smyckeslådorna. Örhängen från min mormor. Pärlor och strass. Broscher med röda stenar. Plastpärlor på tråd som mina barn trätt på dagis. Smycken från när jag var liten. Berlocker. Jag minns dem alla. Var. Vem. En nyckelpiga. En elefant. Min initial. En G-klav. Smycken min mamma gjort. Färgglada emaljplattor från 60-talet. Tennarmband på ullfilt och skinn. Jag känner deras lycka över de fina färgerna och materialet. Glansen i silvret. Läderremmar. Skimrande pärlor. Guldets tyngd...

Det är inte mycket i smyckesaskarna som har annat än affektionsvärde. Utom guldhalsbandet. Det som var min mammas. En vackert formad bred länk som jag knäpper fast. Det känns som en kraftcirkel om min hals... Jag har haft ett annat halsband länge nu. Ett älskat modernt silverfärgat halsband med en svart sten som hänger ner i urringningen. Men nu vill jag ha guld. Det är tungt. Värt.

Min man krånglar med pengar.

Allt står på mig. El, telefon, vatten, Internet, TV, fritids, sophämtning, försäkringar och hyran för lägenheten,

och han betalar inte.

Han ber mig ofta ta VAB-dagar så han kan jobba och tjäna pengar eftersom han "behövs på sitt jobb" och jag får avdrag på lönen som knappt ersätts från försäkringskassan. Han tar barnen till Ikea och låter dem äta middag där för 39 kronor. Jag ser till att det finns mjölk och yoghurt och bröd och äpplen och ägg och pasta och fiskpinnar och köttbullar. Han handlar inte. Jag köper tvättmedel och toalettpapper och Alvedon och jag handlar presenter till kompisarnas kalas och jag köper kläder till barnen. Och skor. Och overaller. Och handskar. Och ett till par handskar när de första försvunnit. Och visst räcker barnbidraget långt, absolut, men jag vet inte varför vi inte längre delar på kostnaderna. Sedan oktober när jag flyttade hemifrån betalar han nästan inget. Han lämnar kuverten med räkningar oöppnade. Och när jag tar upp det säger han bara att det är mycket nu med firmorna och skatter och arbetsgivaravgifter och att han minsann har betalat bilförsäkringen och köpte skidor till barnen och så tar han sig ur den diskussionen utan att jag egentligen fått något sagt... Och på nåt sätt känner jag väl att jag får skylla mig själv eftersom det var jag som ville att vi skulle bo var för sig.

Just nu har jag 500 kronor på kontot och det är tre dagar till lön.

Och jag klagar inte utan konstaterar. Självklart inser jag att vi har det väldigt bra jämfört med många andra i Sverige. I världen... Jag har människor omkring mig och jag har hjälp att få om det krisar. Och jag vet att jag klarar mig. Jag och barnen kan absolut klara oss på en lön och barnbidraget. Det  är bara så ovant. Att avstå att shoppa till mig själv är lätt. Jag behöver egentligen ingenting. Men att inte kunna köpa lunch i restaurangen på jobbet utan att tänka efter en gång till känns besvärligare. Att behöva tacka nej till bio och after-work. Nu när jag äntligen har tid att vara social med vänner och kollegor har jag inte råd. Det är ironiskt... Och att veta att min man lägger "sina" pengar på hög medan jag har tömt mitt sparkonto för att betala våra räkningar... det känns orättvist.

Det som håller mig sömnlös på kvällarna nu är studielånet. Jag har ännu inte kunnat betalat årets första extra stora inbetalning.

Jag kan inte sälja mammas halsband.

Men jag skulle behöva...

Jag lägger huvudet på kudden och blundar:

"Det ordnar sig. Det ordnar sig. Det ordnar sig."

Mina älskade skolkillar minns den gamla goda tiden:

Den äldre: (drömmande)

När vi gick på dagis... DÅ hade vi långa raster....

Den yngre: (längtansfullt)

Mm...

Det är så snyggt med musik!

Själva konsertlokalen var vacker. Ett luftigt rum med högt, välvt tak.

Och publiken var snygg! Vi kom. Det blev fullsatt!

Ja, jag är kanske extra mottaglig just nu men jag satt bara och log. Musiken gick rakt in. Melodiskt, lite sorgligt och oändligt vackert. Genom. Inuti. Och jag fördes iväg... och jag älskade det... Jag har hört dem förut men blev lika fullkomligt förtjust även denna gång. Jag är så lyckligt lottad kom jag att känna då när jag satt där. Att få vara en del av denna magi som levande musik är.  

Och sen när jag hade lyssnat och njutit en stund kunde jag börja titta på männen som spelade. Välklädda i mörka kostymer. Blanka skor. Den ene stillsam. Lite hopsjunken. Utan att med en min avslöja hur musiken han frambringade ur sitt instrument fick honom att känna. Nästan orörlig. Bara händerna som rörde sig över gitarrhalsen och strängarna. Den andre mannen i stark kontrast. Rörlig. Upprätt. Livlig. Mimik och kroppspråk som tydligt visade hur han spelade. Hur han kände det han spelade och hur han ville att vi skulle känna av det han spelade. De satt sida vid sida på scenen, så väldigt olika men kompletterade och följde varandra i musiken.

För mig blev det en så tydlig bild av hur det kan vara i en relation. Hur det har varit i min relation. En part mer stillsam och tystlåten. En part mer tydlig och gestikulerande. Min man och jag. Så olika...

Men de här två där uppe på scenen åstadkom tillsammans fantastisk musik som gick igenom, överallt, runt omkring.

Sen började jag titta på deras instrument.

En gitarr. Eller flera... Kurviga former i kontrast till hårt spända strängar. Mörkt, blankpolerat trä i kontrast tll inlägg av ljust, skimrande pärlemor och svarta . Små runda knoppar på stämskruvarna. En gitarr som såg misshandlad ut med skavt och slitet trä men som ljöd ännu sprödare och klarare, kanske just därför att den var så... erfaren...

Och saxofonerna... Den tunnare raka sopransaxofonen. Den snirkliga kraftiga barytonsaxofonen med sin stora tratt. Mässing. Glänsande. Blank. Ärgad. Alla små klaffar och ventiler. Runda hål. Hur mässingen reflekterade strålkastarljuset i gnistrande glitter i mina ögon. Hur ljudet lät ömsom klangfullt varmt, ömsom strävt och hetsigt när tempot ökade.

Och sen, plötsligt, kom jag att tänka på vilka vackra ord det finns inom musiken. Forte och pianissimo. Barré. Flageoletter. Vibrato. Intonation. Baryton. Resonans. Mmm... För mig som gillar ord är också det en njutning... Snyggt!

Så efter en kväll fylld av musik som fyllde mig kan jag bara säga:
Tack!


Johan Norberg och Jonas Knutsson

Norrland

Min yngste har kämpat med ljuden. Tungan har varit motsträvig och envist stått emot hans försök att forma de ljud han velat. Vi har tränat ett i taget. S. F. K. G. Nu är det R kvar.

Det svåraste...

I perioder har vi kört intensivt men eftersom livet kräver att det levs får tungträningen vila ibland. Men jag försöker smyga in lite r-träning då och då i alla fall. Påminner. I farten liksom. Och just den här kvällen låg vi i sängen och r-ade. Men tungan ville inte och min yngste ville inte så jag försökte skoja till det lite och sa busiga r-ord som "Rallyråtta" "Rocktång" och  "Rapphoppare". Det funkade.

Men så småningom spårade vi ur lite...

Mamma: (glatt och påhittigt)

- Säg "rumpa".

Den yngre: (medgörligt)

- Jumpa.

Mamma: (övertydligt)

- Rrrumpa.

Den yngre: (uppgivet)

- Jjjjumpa...

Mamma: (envist)

- RRRrrrumpa!

Den yngre: (ligger tyst)

Den äldre: (flikar in, kanske lite less på allt r-ande och sugen på att få sova i lugn och ro?)

- Säg "RRRÖV"!

Den yngre: (snabbt, också less på allt r-ande)

- Aschle!

Ridå.

"Jag tänkte att jag skulle göra

som jag alltid gjort

och ge upp

men nånting höll mig kvar."

Albin Gromer

Det är då, på kvällen, man får veta vad som rör sig i deras små huvuden...

Då när allt stillnat.
Tystnat.

Då när tandborstningen är avklarad.

Då berättar de.

Den äldre berättar om hur rymdraketer skjuts iväg.

Detaljerat...

Den yngre i fyller i: (lite mindre faktabaserat)

- Sen när raketen har åkt upp i rymden... då förvandlas han till Star Wars!

Den äldre: (eftertänksamt)

- Det kanske är så det blir när man dör...

(tystnad)

(alla tänker)

Den äldre (fortsätter)

- Mamma... vet du vem jag helst vill vara i Star Wars?

Mamma:

- Nej?

Den äldre berättar utförligt om vilken av figurerna (nån med en hatt som han kan dra ner som skydd?) han vill vara.

Den yngre: (sakta)

- Men... tänk om man hamnar i de ondas lag... när man dör...

(tystnad)

(alla tänker)

Mamma: (tar chansen)

- Ja, där ser ni! Var snälla hela livet så ni slipper hamna i de ondas lag när ni dör!

(tystnad)

(alla tänker)

Den yngre: (bryter tystnaden)

- Mamma, vet du vilken i Star Wars jag vill vara?

Mamma: (skäms för att hon skrämdes)

- Nej...

Den yngre: (med pipig barn-röst)

- En Ewok!

Mamma: (klappar Ewoken på huvudet och tänker att det visst inte bara är vad som rör sig i barnens huvud man får fatt på sådär på kvällskvisten. Utan även en mammas tankar om varför man ska vara snäll. För - vem vill hamna i de ondas lag?)

- Mmm... Sov nu.

Jag läser qalla.

Jag läser om hans tolvåring som kommer på besök. Det är jobbigt... Liksom hans resonemang om ensamhet, om utanförskap. Det tar... Personligt. Texterna är starka. Igenkänningen är stark...

Min tolvåring ser med skräckslagen min på sina fastrar där de står och åmar sig, kammar sig, speglar sig, pratar, skrattar? flamsar?? fnissar?!? framför hallspegeln i huset som min pappa byggde.

Pappan som nu ligger i en kista.

Fastrarna har kommit för hans begravning. Han är död och jag är faderlös och de är på utflykt. En spännande resa. Några av dem har aldrig varit så långt hemifrån förut och nu har de invaderat vårt hem med sitt prat, sina kammar och sina parfymer. Jag mår illa där jag står. Jag vill slå dem. Skrika åt dem att de ska försvinna! Att de ska lämna mitt rum tillbaks till mig!

Mitt rum är invaderat av fastrar och resväskor. Jag sover på en madrass på golvet i min lillasysters rum. Bredvid luckan i väggen in till mitt rum. Skjutluckan som min pappa byggde. Lagom stor att krypa igenom. Min lillasyster har rosablommiga tapeter. Jag har likadana fast blåblommiga. Jag minns inte möblerna men jag hade väl en säng och ett skrivbord. Och en radio. Radion minns jag. En kasettbandspelare med fm och am radio och utdragbar antenn. Den skulle jag låta stå på hela nätterna sedan. Efter att han inte längre fanns hos oss. Min ende pappa som cancern tog.

I flera månader efteråt somnade jag till radion. Hade jag tur fanns sportradions trygga manliga kommentatorer: "Och Edkvist får pucken.. och passar.. till Fredlund... som söker en lucka.. men Haraldsson bryter... och spelar pucken upp mot egen planhalva... och Fredlund tacklar!.. och passar... till Andersson som skjuter på mål! ?!... men det var en otroooolig räddning av Svensson!!.... ... Och nu är pucken i spel igen och Norlin passar... till Haraldsson... som passar..."

I skydd av mummel om ishockey kunde jag somna men sen kom alltid mardrömmarna. Mardrömmarna som fick mig att ligga i ångest med slutna ögon just innan jag somnade, just när det där rycket i hela kroppen avslöjade att jag inte länge till skulle kunna stå emot sömnen. Vetskapen om att jag skulle vakna med panik. I ett fall. I en virvel av skräck. I mörkret. Jagad. Förföljd. Hotad. Avslöjad. Smärta. Rädsla. Jag visste att jag skulle vakna mitt i den mardrömmens fasa. Och då skulle radion rädda mig.

I många många nätter fanns det bara jag och radion.
Och mardrömmarna.

Min mamma kunde inte rädda mig. Hon kunde inte rädda sig själv. Hon grät på nätterna. Ljudlöst. Jag hade stått vid hennes sovrumsdörr flera gånger med paniken rusande i blodet. Efter att ha legat fastfryst i sängen av skräck, av mardrömmarnas kraft hade jag till sist fått kroppen att samarbeta, klivit upp och gått till hennes rum. Men där blev jag stående med handen höjd för att knacka på. Eller med handen på handtaget för att öppna dörren. Då hade jag hört hennes tysta hulkande och känt en skräck starkare än mardrömmens.

Efter att stått där vid hennes dörr några nätter och hört hennes hjärtskärande snyftningar låg jag alltid kvar i min säng. Lyssnade på radion. Lät skräckbilderna, käftar, klor, mörker, stup, vidder, slem och klet, ljuden av fasa blekna undan till ljudet av radion...

Men det var inte mardrömmarna efteråt det skulle handla om utan om fastrarna. Flocken skräniga tanter som invaderade vårt hem. Jag avskydde det. Jag hatade dem. Fast... antagligen varken skrattade eller flamsade de. En tolvårings minne är både skarpt och svajigt och såklart särskilt svajigt i en sådan känslosam stund, strax innan hon ska på sin pappas begravning...

En tolvårings logik är inte heller solklar: eftersom de kom hade min pappa dött.

Nå...Det kanske inte skulle handla om fastrarna heller... utan om tolvåringen. Hon som gick på sin pappas begravning.

Från själva begravningen har jag inga minnen andra än psalmen "Härlig är jorden". Det var väl bara ett töcken av sorg och förvirring... Men jag minns begravningskaffet efteråt. Eller framförallt gästernas medlidsamma blickar på mig och mina systrar. På mamma. Deras slappa handslag när de beklagade sorgen. Fastrarna som en flock svarta kajor. Jag trodde där och då att livet aldrig skulle bli bra igen.

Min tolvåring hade en pappa som dog.

Vill hon komma hit till mig och hälsa på är hon välkommen.
Jag ska ta hand om henne.

Man kan bildgoogla "hunk"

eller

man kan diska.

Den unge mannen jag möter har en pälsmössa tre gånger så stor som hans huvud.

Det är plus två grader och sol...

Ibland när man går omkring och tror att man är snygg så inser man plötsligt att man har horn. De sitter där de sitter. Utan att man nånsin tänkt på det förut. Då kan man antingen stångas eller stanna upp och fundera på var de kom ifrån.

Det var den tanken som fick mig hit idag. Och ett mejl. Jag skriver många mejl nu för tiden. Inte så mycket blogg tyvärr. När jag skulle logga in här på bloggen förut tvekade fingrarna en aning inför lösenordet men jag hade inte glömt det. Så länge sedan är det inte som jag skrev. Jag är fortfarande en som skriver en blogg.

Och när jag kommer hit idag ser jag att nynnande ligger på topplistan? Galet. Bevisar att Passagens statistik är galen... En blogg som inte uppdaterats på en månad ligger på topplistan? Nåja, jag har gnällt på det tidigare och det är som det är med det.

Men nu är jag här och tänkte uppdatera lite. För ni undrar kanske vad jag gör hela dagarna nu när jag inte skriver blogg? :)

Jag mår bra faktiskt. Det är bra att bo ifrån min man. Det är bra att skjuta upp beslutet. Både han och jag får tid.

Rent konkret är vardagen full av bra småsaker som till exempel att det är tyst hemma. Alltså barnen leker och ser på TV och så men vi störs inte av hans evigt ringande mobil hela tiden. Kvällarna är rofyllda. Jag och barnen. Eller jag och mig själv. Varannan vecka funkar bra.

Jag orkar jobba nu. Jag inte bara går dit utan jag gör det jag ska. Och jag tar på mig nya arbetsuppgifter. Utbildningen jag gick i höstas skördar framgångar nu och utbildningen jag gick i januari ger mig personlig utveckling i ett yrke jag haft tillräckligt länge för att längta efter utmaningar.

Nackdelarna?

Vaddå måste det finnas nackdelar?

Nej, efter den första svackan, min mans krångel och min egen osäkerhet så känns det bra nu. Vi kan fortsätta så här min man och jag tills vi kan ta nästa steg. Fegt? Oansvarigt? Nej, vårt sätt. Eller kanske, mitt sätt.

Jo, en nackdel, det är jobbigt att flytta mellan två olika boenden... All heder åt alla barn som gör det år efter år... Rätt som det är är den favorittröjan i lägenheten. Den boken i huset. Den CD-skivan i lägenheten. Det dokumentet i huset. Irriterande. Jobbigt. Och det här är ändå mitt val. Jag kan överblicka situationen, planera på ett sätt man inte kan när man är barn, tonåring. Så allvarligt talat, alla barn som flyttar mellan, gör det himla bra.

Jag reser. Tack och lov vill jag fortfarande resa. Jag reser till vänner. Till musik. Jag såg äntligen Rigmor Gustafsson live! Vilken underbar artist hon är! Får det svåra att verka lätt. Och Jonathan Johanssons konsert. Fantastiskt..

Ja jag fyller på mig med upplevelser. Går på teater, som den som väckte horn-funderingarna i början av inlägget... Nya tankar. Eller nygamla. Eller, nya. :)

Jag känner mig inte deprimerad längre. Utom de där dagarna i månaden när det är jobbigt att vara nynnande...

Och nu saknar jag mina barn när jag inte bor med dom.

Ja, det går åt rätt håll.

2012 - jatack.