Nej det verkar som om inget får vara som det var...
Jag skrev tidigare om huset på kullen som revs.
Nu har också mannen som cyklade vingligt blivit hemlös.
Hans sommarstuga, det lilla skjulet och husvagnen som jag skrev om förut, brandhärjades i natt.
Stod där helt utbränt när jag körde förbi i morse.
Cykeln var parkerad bredvid så jag blev förstås orolig att mannen blivit innebränd... Men jag antar att räddningstjänsten släckte och att de sökt igenom husvagnen och det hade nog stått i tidningen i så fall.
Nu kommer han inte att kunna bo där i sommar.
Han har skottat hela vintern i onödan...

Jag ser människor.
Människors spår och stigar.

Jag ser den enkla bänken långt borta vid skogsbrynet. På andra sidan fältet där rådjuren brukar gå och beta och där räven tassar förbi om kvällen. En planka på två trästockar bara men ditställd just där den vackraste utsikten finns. För att någon ska kunna sitta där i gryningen och njuta av att blicka ut över de vidsträckta markerna insvepta i morgondiset medan solen stiger och väcker människorna.

Jag ser den unga kvinnan huka framför gravstenen. Banden på kransarna som ligger framför henne på den nyligen igengrävda graven fladdrar. Tunn, späd och hopsjunken står hon där i kvällssolen. Hennes mörka hår blänker. Hon hade stannat sin jeep vid vägkanten nedanför begravningsplatsen. Hennes sorgsna kropp orkade väl inte bära henne ända från parkeringen. Stararna sjunger i björkarna runtom henne men hon hör bara sina egna hulkande andetag. Smärtan gör henne ännu svagare i benen. Hon vinglar till.

Jag ser den gamle mannen. Han som inte längre går förbi mitt köksfönster på kvällspromenad med den vita tiken. Han har blivit grå och stel och har nog tappat matlusten sedan han fick köra hunden till veterinären. Hon blev 11 år men fick en knöl som... Hans röst bryts när han berättar för mig där vi står vid varsin postlåda. Hans hustru dog i ALS för ett par år sedan har han berättat tidigare när han stannat och låtit mig klappa hans fina väluppfostrade jämthund. Då var han pratglad och gick med pigga steg. Nu sitter han i köket och tittar ut. Han vet inte längre vad han ska göra med sina dagar.

Jag ser den lilla killen som fightas med en annan elev bakom några buskage i utkanten på skolgården. De hoppar runt och boxar på varandra omringade av ett gäng dubbelt så stora killar. Kepsen skymmer ögonen. Pojkens käcka leende vill visa att det är på skoj men jag ser hans oro och hans utsatthet brinna i honom. Och jag anar att han kommer att ta ut detta som bultar i honom på någon annan. Snart. Någon yngre och svagare.

Jag ser kvinnan som köper en trisslott på ICA. Hur hennes reumatiskt förvridna fingrar tar ett stadigt tag om lotten när hon stoppar ner den i plånboken. Jag hör som om jag kunde läsa tankar hur hon hoppas att det ska vara just den lotten som kommer att dryga ut hennes magra sjukpension de år hon har framför sig att leva i ensamhet i sin lilla tvåa.

Jag ser dig.

Igår medan jag skrev om gubben på kullen i huset som försvann *pekar neråt* kom jag att tänka på en annan... bostad jag passerar på hemvägen...

Alldeles bredvid landsvägen, på en 90-sträcka mellan här och där, står en gammal husvagn uppställd tätt intill ett litet skrangligt skjul. Liksom inklämt i den smala glesa slykanten mellan vägrenen och bäcken som slingrar sig nedanför skjulet. Framför skjul och husvagn står en utemöbel med ett plastbord och ett antal udda plaststolar. 5-6 stycken tror jag. Där bor en annan man.

Man ser honom cykla längs landsvägen ibland. På väg till eller från sin husvagn. Både han och cykeln har helt klart sett sina bästa dagar och ibland går färden mer än lämpligt vingligt.

Nu när våren kommer står hans cykel lutad mot skjulet och en kruka med plastblommor står på bordet men jag har nog aldrig sett honom sitta där vid sitt platsbord? Just nu bor han mitt i lövsprickningen bredvid en porlande vårbäck. Jag hoppas han inte bodde där i vintras med mörker, snöstorm och långtradare som närmsta grannar. För genom hela vintern skottade han en smal gång ut genom en allt högre plogkant... Jag minns att jag undrade när jag körde förbi om han verkligen bodde där hela iskalla vintern eftersom gången var skottad nästan varje dag. Men för att det inte skulle kännas för obehagligt i magen valde jag att tro att han bara cyklade dit för att se till sin husvagn. Jag hoppas att han v ä l j e r  att bo där, att han har en annan bostad också och har husvagnen som sitt... sommarställe. 
Kanske ett friare liv än de alternativ socialtjänsten erbjuder?

Men vart jag vill komma med inlägget är att jag har  s e t t   honom. Han "hör till" precis som gubben i torpet gjorde. Och om den här mannens husvagn försvann, eller ifall den smala gången inte skulle skottas nästa vinter eller om han inte skulle vingla fram längs vägrenen så skulle jag undra var han hade blivit av...

Himlen var lysande randig i kväll. Rött, blått och vitt. Som en flagga, tänkte jag när jag körde hem.

På vägen hem passerade jag ett hus som inte längre finns. På två dagar har de rivit det. För två dagar sedan fanns det. Nu är det borta.
Ute på landet kan man säga att det ligger. Eller låg... På en höjd mellan några stora björkar omgivet av åkermark och lägdor.
Det var ett gammalt hus. Ett torp. Falurött med fina proportioner. Flaggstång. Utedass. Skjul.
Utsikt åt tre håll och en lummig skog på den tredje sidan.
Alltid välordnat.
Omhändertaget.
Pelargoner i köksfönstret.
"Där hade man kunnat bo" har jag tänkt många gånger när jag har kört förbi..

I det här huset brukade en gammal man flytta in på våren. I år blev det inte så.
I år blev det inga trasmattor på vädring, utan grävmaskiner med vassa skopor. Den här våren ställdes inga trädgårdsmöbler fram, utan containrar för rivningsrester. Nu när björkarna slår ut går ingen liten gubbe runt uppe på kullen, utan byggjobbare i självlysande arbetskläder.

Ofta om somrarna när jag körde förbi satt gubben i skuggan framför sitt röda hus. Ganska ofta satt en annan gubbe bredvid. De satt där och tittade. Pratade? Eller satt de bara tysta bredvid varandra? Färdigpratade sedan länge? De två männen som satt där såg ut att ha all tid i världen. Lakanen på tvättlinor. Flaggan hissad på flaggdagar. När vinbärsbuskarna mognade flyttade gubben sin stol intill bärbuskarna. Vem som kokade saften vet jag inte. Jag tror aldrig jag såg någon kvinna där så han gjorde det nog själv. På hösten hässjade de höet som förr i tiden. Jag tyckte om att se honom sitta där så lugn. Det gav mig på något sätt... ro i min stress. Jag undrar varför de rev huset. Vad som hände med gubben?
Jag kommer att sakna honom.