Nu är de här mina blåa vårvänner i skogsbacken.



Liv!

Det går tydligen inte att lägga in bild just nu så ni får tänka er blåsippor bland fjolårslöv.

Mr Muscles toalettrengöring luktar som min pappas rakvatten luktade när jag var liten.
Eller, luktade min pappas rakvatten toalettrengöringsmedel?

Jag har städat huset. I morgon byts vi av min man och jag. Jag flyttar ut och han flyttar in.

Kvällen blir natt och jag plockar med smyckeslådorna. Örhängen från min mormor. Pärlor och strass. Broscher med röda stenar. Plastpärlor på tråd som mina barn trätt på dagis. Smycken från när jag var liten. Berlocker. Jag minns dem alla. Var. Vem. En nyckelpiga. En elefant. Min initial. En G-klav. Smycken min mamma gjort. Färgglada emaljplattor från 60-talet. Tennarmband på ullfilt och skinn. Jag känner deras lycka över de fina färgerna och materialet. Glansen i silvret. Läderremmar. Skimrande pärlor. Guldets tyngd...

Det är inte mycket i smyckesaskarna som har annat än affektionsvärde. Utom guldhalsbandet. Det som var min mammas. En vackert formad bred länk som jag knäpper fast. Det känns som en kraftcirkel om min hals... Jag har haft ett annat halsband länge nu. Ett älskat modernt silverfärgat halsband med en svart sten som hänger ner i urringningen. Men nu vill jag ha guld. Det är tungt. Värt.

Min man krånglar med pengar.

Allt står på mig. El, telefon, vatten, Internet, TV, fritids, sophämtning, försäkringar och hyran för lägenheten,

och han betalar inte.

Han ber mig ofta ta VAB-dagar så han kan jobba och tjäna pengar eftersom han "behövs på sitt jobb" och jag får avdrag på lönen som knappt ersätts från försäkringskassan. Han tar barnen till Ikea och låter dem äta middag där för 39 kronor. Jag ser till att det finns mjölk och yoghurt och bröd och äpplen och ägg och pasta och fiskpinnar och köttbullar. Han handlar inte. Jag köper tvättmedel och toalettpapper och Alvedon och jag handlar presenter till kompisarnas kalas och jag köper kläder till barnen. Och skor. Och overaller. Och handskar. Och ett till par handskar när de första försvunnit. Och visst räcker barnbidraget långt, absolut, men jag vet inte varför vi inte längre delar på kostnaderna. Sedan oktober när jag flyttade hemifrån betalar han nästan inget. Han lämnar kuverten med räkningar oöppnade. Och när jag tar upp det säger han bara att det är mycket nu med firmorna och skatter och arbetsgivaravgifter och att han minsann har betalat bilförsäkringen och köpte skidor till barnen och så tar han sig ur den diskussionen utan att jag egentligen fått något sagt... Och på nåt sätt känner jag väl att jag får skylla mig själv eftersom det var jag som ville att vi skulle bo var för sig.

Just nu har jag 500 kronor på kontot och det är tre dagar till lön.

Och jag klagar inte utan konstaterar. Självklart inser jag att vi har det väldigt bra jämfört med många andra i Sverige. I världen... Jag har människor omkring mig och jag har hjälp att få om det krisar. Och jag vet att jag klarar mig. Jag och barnen kan absolut klara oss på en lön och barnbidraget. Det  är bara så ovant. Att avstå att shoppa till mig själv är lätt. Jag behöver egentligen ingenting. Men att inte kunna köpa lunch i restaurangen på jobbet utan att tänka efter en gång till känns besvärligare. Att behöva tacka nej till bio och after-work. Nu när jag äntligen har tid att vara social med vänner och kollegor har jag inte råd. Det är ironiskt... Och att veta att min man lägger "sina" pengar på hög medan jag har tömt mitt sparkonto för att betala våra räkningar... det känns orättvist.

Det som håller mig sömnlös på kvällarna nu är studielånet. Jag har ännu inte kunnat betalat årets första extra stora inbetalning.

Jag kan inte sälja mammas halsband.

Men jag skulle behöva...

Jag lägger huvudet på kudden och blundar:

"Det ordnar sig. Det ordnar sig. Det ordnar sig."

Mina älskade skolkillar minns den gamla goda tiden:

Den äldre: (drömmande)

När vi gick på dagis... DÅ hade vi långa raster....

Den yngre: (längtansfullt)

Mm...

Min yngste har kämpat med ljuden. Tungan har varit motsträvig och envist stått emot hans försök att forma de ljud han velat. Vi har tränat ett i taget. S. F. K. G. Nu är det R kvar.

Det svåraste...

I perioder har vi kört intensivt men eftersom livet kräver att det levs får tungträningen vila ibland. Men jag försöker smyga in lite r-träning då och då i alla fall. Påminner. I farten liksom. Och just den här kvällen låg vi i sängen och r-ade. Men tungan ville inte och min yngste ville inte så jag försökte skoja till det lite och sa busiga r-ord som "Rallyråtta" "Rocktång" och  "Rapphoppare". Det funkade.

Men så småningom spårade vi ur lite...

Mamma: (glatt och påhittigt)

- Säg "rumpa".

Den yngre: (medgörligt)

- Jumpa.

Mamma: (övertydligt)

- Rrrumpa.

Den yngre: (uppgivet)

- Jjjjumpa...

Mamma: (envist)

- RRRrrrumpa!

Den yngre: (ligger tyst)

Den äldre: (flikar in, kanske lite less på allt r-ande och sugen på att få sova i lugn och ro?)

- Säg "RRRÖV"!

Den yngre: (snabbt, också less på allt r-ande)

- Aschle!

Ridå.

"Jag tänkte att jag skulle göra

som jag alltid gjort

och ge upp

men nånting höll mig kvar."

Albin Gromer

Det är då, på kvällen, man får veta vad som rör sig i deras små huvuden...

Då när allt stillnat.
Tystnat.

Då när tandborstningen är avklarad.

Då berättar de.

Den äldre berättar om hur rymdraketer skjuts iväg.

Detaljerat...

Den yngre i fyller i: (lite mindre faktabaserat)

- Sen när raketen har åkt upp i rymden... då förvandlas han till Star Wars!

Den äldre: (eftertänksamt)

- Det kanske är så det blir när man dör...

(tystnad)

(alla tänker)

Den äldre (fortsätter)

- Mamma... vet du vem jag helst vill vara i Star Wars?

Mamma:

- Nej?

Den äldre berättar utförligt om vilken av figurerna (nån med en hatt som han kan dra ner som skydd?) han vill vara.

Den yngre: (sakta)

- Men... tänk om man hamnar i de ondas lag... när man dör...

(tystnad)

(alla tänker)

Mamma: (tar chansen)

- Ja, där ser ni! Var snälla hela livet så ni slipper hamna i de ondas lag när ni dör!

(tystnad)

(alla tänker)

Den yngre: (bryter tystnaden)

- Mamma, vet du vilken i Star Wars jag vill vara?

Mamma: (skäms för att hon skrämdes)

- Nej...

Den yngre: (med pipig barn-röst)

- En Ewok!

Mamma: (klappar Ewoken på huvudet och tänker att det visst inte bara är vad som rör sig i barnens huvud man får fatt på sådär på kvällskvisten. Utan även en mammas tankar om varför man ska vara snäll. För - vem vill hamna i de ondas lag?)

- Mmm... Sov nu.

Jag läser qalla.

Jag läser om hans tolvåring som kommer på besök. Det är jobbigt... Liksom hans resonemang om ensamhet, om utanförskap. Det tar... Personligt. Texterna är starka. Igenkänningen är stark...

Min tolvåring ser med skräckslagen min på sina fastrar där de står och åmar sig, kammar sig, speglar sig, pratar, skrattar? flamsar?? fnissar?!? framför hallspegeln i huset som min pappa byggde.

Pappan som nu ligger i en kista.

Fastrarna har kommit för hans begravning. Han är död och jag är faderlös och de är på utflykt. En spännande resa. Några av dem har aldrig varit så långt hemifrån förut och nu har de invaderat vårt hem med sitt prat, sina kammar och sina parfymer. Jag mår illa där jag står. Jag vill slå dem. Skrika åt dem att de ska försvinna! Att de ska lämna mitt rum tillbaks till mig!

Mitt rum är invaderat av fastrar och resväskor. Jag sover på en madrass på golvet i min lillasysters rum. Bredvid luckan i väggen in till mitt rum. Skjutluckan som min pappa byggde. Lagom stor att krypa igenom. Min lillasyster har rosablommiga tapeter. Jag har likadana fast blåblommiga. Jag minns inte möblerna men jag hade väl en säng och ett skrivbord. Och en radio. Radion minns jag. En kasettbandspelare med fm och am radio och utdragbar antenn. Den skulle jag låta stå på hela nätterna sedan. Efter att han inte längre fanns hos oss. Min ende pappa som cancern tog.

I flera månader efteråt somnade jag till radion. Hade jag tur fanns sportradions trygga manliga kommentatorer: "Och Edkvist får pucken.. och passar.. till Fredlund... som söker en lucka.. men Haraldsson bryter... och spelar pucken upp mot egen planhalva... och Fredlund tacklar!.. och passar... till Andersson som skjuter på mål! ?!... men det var en otroooolig räddning av Svensson!!.... ... Och nu är pucken i spel igen och Norlin passar... till Haraldsson... som passar..."

I skydd av mummel om ishockey kunde jag somna men sen kom alltid mardrömmarna. Mardrömmarna som fick mig att ligga i ångest med slutna ögon just innan jag somnade, just när det där rycket i hela kroppen avslöjade att jag inte länge till skulle kunna stå emot sömnen. Vetskapen om att jag skulle vakna med panik. I ett fall. I en virvel av skräck. I mörkret. Jagad. Förföljd. Hotad. Avslöjad. Smärta. Rädsla. Jag visste att jag skulle vakna mitt i den mardrömmens fasa. Och då skulle radion rädda mig.

I många många nätter fanns det bara jag och radion.
Och mardrömmarna.

Min mamma kunde inte rädda mig. Hon kunde inte rädda sig själv. Hon grät på nätterna. Ljudlöst. Jag hade stått vid hennes sovrumsdörr flera gånger med paniken rusande i blodet. Efter att ha legat fastfryst i sängen av skräck, av mardrömmarnas kraft hade jag till sist fått kroppen att samarbeta, klivit upp och gått till hennes rum. Men där blev jag stående med handen höjd för att knacka på. Eller med handen på handtaget för att öppna dörren. Då hade jag hört hennes tysta hulkande och känt en skräck starkare än mardrömmens.

Efter att stått där vid hennes dörr några nätter och hört hennes hjärtskärande snyftningar låg jag alltid kvar i min säng. Lyssnade på radion. Lät skräckbilderna, käftar, klor, mörker, stup, vidder, slem och klet, ljuden av fasa blekna undan till ljudet av radion...

Men det var inte mardrömmarna efteråt det skulle handla om utan om fastrarna. Flocken skräniga tanter som invaderade vårt hem. Jag avskydde det. Jag hatade dem. Fast... antagligen varken skrattade eller flamsade de. En tolvårings minne är både skarpt och svajigt och såklart särskilt svajigt i en sådan känslosam stund, strax innan hon ska på sin pappas begravning...

En tolvårings logik är inte heller solklar: eftersom de kom hade min pappa dött.

Nå...Det kanske inte skulle handla om fastrarna heller... utan om tolvåringen. Hon som gick på sin pappas begravning.

Från själva begravningen har jag inga minnen andra än psalmen "Härlig är jorden". Det var väl bara ett töcken av sorg och förvirring... Men jag minns begravningskaffet efteråt. Eller framförallt gästernas medlidsamma blickar på mig och mina systrar. På mamma. Deras slappa handslag när de beklagade sorgen. Fastrarna som en flock svarta kajor. Jag trodde där och då att livet aldrig skulle bli bra igen.

Min tolvåring hade en pappa som dog.

Vill hon komma hit till mig och hälsa på är hon välkommen.
Jag ska ta hand om henne.

Man kan bildgoogla "hunk"

eller

man kan diska.

Den unge mannen jag möter har en pälsmössa tre gånger så stor som hans huvud.

Det är plus två grader och sol...

Ibland när man går omkring och tror att man är snygg så inser man plötsligt att man har horn. De sitter där de sitter. Utan att man nånsin tänkt på det förut. Då kan man antingen stångas eller stanna upp och fundera på var de kom ifrån.

Det var den tanken som fick mig hit idag. Och ett mejl. Jag skriver många mejl nu för tiden. Inte så mycket blogg tyvärr. När jag skulle logga in här på bloggen förut tvekade fingrarna en aning inför lösenordet men jag hade inte glömt det. Så länge sedan är det inte som jag skrev. Jag är fortfarande en som skriver en blogg.

Och när jag kommer hit idag ser jag att nynnande ligger på topplistan? Galet. Bevisar att Passagens statistik är galen... En blogg som inte uppdaterats på en månad ligger på topplistan? Nåja, jag har gnällt på det tidigare och det är som det är med det.

Men nu är jag här och tänkte uppdatera lite. För ni undrar kanske vad jag gör hela dagarna nu när jag inte skriver blogg? :)

Jag mår bra faktiskt. Det är bra att bo ifrån min man. Det är bra att skjuta upp beslutet. Både han och jag får tid.

Rent konkret är vardagen full av bra småsaker som till exempel att det är tyst hemma. Alltså barnen leker och ser på TV och så men vi störs inte av hans evigt ringande mobil hela tiden. Kvällarna är rofyllda. Jag och barnen. Eller jag och mig själv. Varannan vecka funkar bra.

Jag orkar jobba nu. Jag inte bara går dit utan jag gör det jag ska. Och jag tar på mig nya arbetsuppgifter. Utbildningen jag gick i höstas skördar framgångar nu och utbildningen jag gick i januari ger mig personlig utveckling i ett yrke jag haft tillräckligt länge för att längta efter utmaningar.

Nackdelarna?

Vaddå måste det finnas nackdelar?

Nej, efter den första svackan, min mans krångel och min egen osäkerhet så känns det bra nu. Vi kan fortsätta så här min man och jag tills vi kan ta nästa steg. Fegt? Oansvarigt? Nej, vårt sätt. Eller kanske, mitt sätt.

Jo, en nackdel, det är jobbigt att flytta mellan två olika boenden... All heder åt alla barn som gör det år efter år... Rätt som det är är den favorittröjan i lägenheten. Den boken i huset. Den CD-skivan i lägenheten. Det dokumentet i huset. Irriterande. Jobbigt. Och det här är ändå mitt val. Jag kan överblicka situationen, planera på ett sätt man inte kan när man är barn, tonåring. Så allvarligt talat, alla barn som flyttar mellan, gör det himla bra.

Jag reser. Tack och lov vill jag fortfarande resa. Jag reser till vänner. Till musik. Jag såg äntligen Rigmor Gustafsson live! Vilken underbar artist hon är! Får det svåra att verka lätt. Och Jonathan Johanssons konsert. Fantastiskt..

Ja jag fyller på mig med upplevelser. Går på teater, som den som väckte horn-funderingarna i början av inlägget... Nya tankar. Eller nygamla. Eller, nya. :)

Jag känner mig inte deprimerad längre. Utom de där dagarna i månaden när det är jobbigt att vara nynnande...

Och nu saknar jag mina barn när jag inte bor med dom.

Ja, det går åt rätt håll.

2012 - jatack.

"Hur känns det?" frågar jag barnen. "Hur känns det nu när jag och pappa turas om att bo med er?"

De svarar att det känns bra.

Nioåringen beskriver det som att det är som när de var små och en av oss var föräldraledig när den andra jobbade: "Ni turades om att ta hand om oss då. En var alltid hemma... Så känns det..."

Jag känner hans smala, starka armar om min hals när jag tar min godnattkram.

Han släpper inte taget.

Inte jag heller.

Ibland när jag går och lägger mig, när tankarna snurrat för många varv, när natten är särskilt svart, tänker jag att jag vill bara somna... Sova... Sedan vill jag vakna trygg och omhändertagen. Säker på att det finns någon, en enda, som vill mig väl. Som vill mig gott. Som ser mig.

Kan jag låta det hända?

Mamman:

- I helgen ska vi städa ut julen!

Den yngre: (som älskar att leka med julkrubban och alla små tomtar och snögubbar och renar och den gamla kyrkan med belysning inuti och annat som vi julpyntat med)

- Nää!?

Den yngre: (fortsätter bestört)

- Varför det??

Den äldre: (ser framför sig massor av jobbigt "hjälpa till) (suckar)

- Åhhhh...

Mamman: (bestämt)

- Jo! Nu ska julgranen ut!

Mamman: (fortsätter) (försöker skoja till det och sjunger överdrivet ledsamt)

- "Nu är glada julen slut, slut, slut..."

Den yngre: (leende)

- Nej mamma!

Den yngre: (fortsätter) (sjunger stilla)

- "Nu är det jul igen och nu är det jul igen!"

Ridå.

Det som verkar för bra för att vara sant är oftast inte sant...

Jag förbehåller mig rätten att vara tveksam. Skeptisk.
För, det som skulle ske blev aldrig.
Det som borde ha hänt blev bara en tanke...

Detaljer spökar för mig. Jag vet att jag ältar men jag låter det vara så.
Jag söker en linje.
En... riktning...
Inte förståelse för det tror jag är omöjligt.
Bara du vet varför men jag undrar såklart...

Var du hemma när du sa att du var borta?
Betydde "snart" egentligen "aldrig"?

Jag minns golvet. Badrumsgolvet. Badrumsgolvet på fotografierna var annorlunda...
Eller samma?

Och de där biljetterna? Konsertbiljetterna? Det var ju helt fel datum?
Varför?

Jag förstår inte varför..

Men jag förstår resultatet.

Slutet.

Det går att förstå.

Bloggen var förstörd ett tag... Den var inte längre helt min... Men jag tar den tillbaks! Mina ord. Mitt liv. Mina tankar. Mina känslor. Mina funderingar. Mitt rätt och mitt fel och mitt ego och mina brister och komplex och ovanor och fula tankar och mina lögner och mina rädslor och mitt smutsigaste och ensammaste. Och mitt vackra... Mitt starkaste. Mitt sanna! Mitt enda. Mina val. Mina ord.

Det här är min blogg.

”I som här inträden, låten hoppet fara”

Kan man bli av med en människa?

Vi spinner trådar i varandras liv...

Man kan radera ett mejl.
Sluta läsa en blogg.

Men inte försvinner människan för det...

Minnet. Trådarna...
Livstrådarna.

Någon man känt
tänkt
någon man längtat
finns kvar.

Den personens trådar har vävts ihop med mina.

En gemensam väv.

Ett "vi"...

Åh...

Förväntan följs oundvikligen av besvikelse.

Jag vill inte!!

Orden är så fruktansvärt viktiga för mig. Det är med orden jag tar plats. Ger. Får. Syns. Finns.

När du får mina ord får du mig.

Du slösade bort det...

Min man och jag träffade familjerådgivaren igen.

Han satte sig längst fram på kanten i fåtöljen och gestikulerade. När hon bad honom vänta, "Tyst, nu pratar jag!" kastade han sig bakåt mot ryggstödet och suckade.

Hon ställde sina frågor.
"Hur känns det för dig?"
"Vad tänker du då?"

Hon berättade vad hon såg:
" Ni påverkar varandra att bli mer av det ni är..."
" Ni misstolkar varandra..."

Jag stängde av.

För jag är trött på att känna mig ifrågasatt.
Jag är trött på att känna mig kritiserad.
Jag är trött på att behöva försvara min upplevelse. Min känsla.

Tro mig. Jag vet att jag har en förmåga att höra det negativa. Att tro det sämsta först. Att tolka en fråga som kritik. Att ta det personligt. Jag har kommit långt men jag vet att jag behöver ändra på mer. Jag vet det. Men just nu orkar jag inte. Just nu har jag inte engagemanget. Viljan. Jag vill bara slippa känna mig fel. Jag vill slippa känna mig svag. Jag vill inte behöva bli ledsen.

Och jag själv gör mig inte ledsen. Det är i relationen med min man det uppstår.

Jag vet, jag brukar säga att man väljer sina känslor. Jag vet att jag väljer att bli ledsen. Sårad. Men just nu orkar jag inte jobba på att låta bli.

Jag vill vara med människor som jag är säker på ser mitt bästa. Mitt goda. Och som inte får mig att plocka fram mitt sämsta. Mitt ensamma. Mitt osäkra.

Vi måste fortsätta att bo isär.

Ibland, i den ensamma natten, hämtar jag alla kuddar från hela huset och lägger dem i sängen.

Sen gör jag en fördjupning i mitten och lägger mig där.

Det känns som att ligga i en famn...

Snart får vi alla 365 nya dagar att ta hand om.

Forma.

Fylla.

Eller förstöra...

Jag kommer att ta vara på mina. Varenda en.

Det är mitt nyårslöfte.

Gott Nytt År!

Jag är inte rädd.
Jag har fött två barn.
Jag har sett min mamma dö.
Jag vet hur det är att bli bortvald.
Jag tål mer än många. Jag biter ihop.

Det jag vill är att få uppleva något jag aldrig förut fått uppleva.

Ge någon det jag aldrig förut gett...

Går det?