"Hur känns det?" frågar jag barnen. "Hur känns det nu när jag och pappa turas om att bo med er?"

De svarar att det känns bra.

Nioåringen beskriver det som att det är som när de var små och en av oss var föräldraledig när den andra jobbade: "Ni turades om att ta hand om oss då. En var alltid hemma... Så känns det..."

Jag känner hans smala, starka armar om min hals när jag tar min godnattkram.

Han släpper inte taget.

Inte jag heller.

Ibland när jag går och lägger mig, när tankarna snurrat för många varv, när natten är särskilt svart, tänker jag att jag vill bara somna... Sova... Sedan vill jag vakna trygg och omhändertagen. Säker på att det finns någon, en enda, som vill mig väl. Som vill mig gott. Som ser mig.

Kan jag låta det hända?

Mamman:

- I helgen ska vi städa ut julen!

Den yngre: (som älskar att leka med julkrubban och alla små tomtar och snögubbar och renar och den gamla kyrkan med belysning inuti och annat som vi julpyntat med)

- Nää!?

Den yngre: (fortsätter bestört)

- Varför det??

Den äldre: (ser framför sig massor av jobbigt "hjälpa till) (suckar)

- Åhhhh...

Mamman: (bestämt)

- Jo! Nu ska julgranen ut!

Mamman: (fortsätter) (försöker skoja till det och sjunger överdrivet ledsamt)

- "Nu är glada julen slut, slut, slut..."

Den yngre: (leende)

- Nej mamma!

Den yngre: (fortsätter) (sjunger stilla)

- "Nu är det jul igen och nu är det jul igen!"

Ridå.

Det som verkar för bra för att vara sant är oftast inte sant...

Jag förbehåller mig rätten att vara tveksam. Skeptisk.
För, det som skulle ske blev aldrig.
Det som borde ha hänt blev bara en tanke...

Detaljer spökar för mig. Jag vet att jag ältar men jag låter det vara så.
Jag söker en linje.
En... riktning...
Inte förståelse för det tror jag är omöjligt.
Bara du vet varför men jag undrar såklart...

Var du hemma när du sa att du var borta?
Betydde "snart" egentligen "aldrig"?

Jag minns golvet. Badrumsgolvet. Badrumsgolvet på fotografierna var annorlunda...
Eller samma?

Och de där biljetterna? Konsertbiljetterna? Det var ju helt fel datum?
Varför?

Jag förstår inte varför..

Men jag förstår resultatet.

Slutet.

Det går att förstå.

Bloggen var förstörd ett tag... Den var inte längre helt min... Men jag tar den tillbaks! Mina ord. Mitt liv. Mina tankar. Mina känslor. Mina funderingar. Mitt rätt och mitt fel och mitt ego och mina brister och komplex och ovanor och fula tankar och mina lögner och mina rädslor och mitt smutsigaste och ensammaste. Och mitt vackra... Mitt starkaste. Mitt sanna! Mitt enda. Mina val. Mina ord.

Det här är min blogg.

”I som här inträden, låten hoppet fara”

Kan man bli av med en människa?

Vi spinner trådar i varandras liv...

Man kan radera ett mejl.
Sluta läsa en blogg.

Men inte försvinner människan för det...

Minnet. Trådarna...
Livstrådarna.

Någon man känt
tänkt
någon man längtat
finns kvar.

Den personens trådar har vävts ihop med mina.

En gemensam väv.

Ett "vi"...

Åh...

Förväntan följs oundvikligen av besvikelse.

Jag vill inte!!

Orden är så fruktansvärt viktiga för mig. Det är med orden jag tar plats. Ger. Får. Syns. Finns.

När du får mina ord får du mig.

Du slösade bort det...

Min man och jag träffade familjerådgivaren igen.

Han satte sig längst fram på kanten i fåtöljen och gestikulerade. När hon bad honom vänta, "Tyst, nu pratar jag!" kastade han sig bakåt mot ryggstödet och suckade.

Hon ställde sina frågor.
"Hur känns det för dig?"
"Vad tänker du då?"

Hon berättade vad hon såg:
" Ni påverkar varandra att bli mer av det ni är..."
" Ni misstolkar varandra..."

Jag stängde av.

För jag är trött på att känna mig ifrågasatt.
Jag är trött på att känna mig kritiserad.
Jag är trött på att behöva försvara min upplevelse. Min känsla.

Tro mig. Jag vet att jag har en förmåga att höra det negativa. Att tro det sämsta först. Att tolka en fråga som kritik. Att ta det personligt. Jag har kommit långt men jag vet att jag behöver ändra på mer. Jag vet det. Men just nu orkar jag inte. Just nu har jag inte engagemanget. Viljan. Jag vill bara slippa känna mig fel. Jag vill slippa känna mig svag. Jag vill inte behöva bli ledsen.

Och jag själv gör mig inte ledsen. Det är i relationen med min man det uppstår.

Jag vet, jag brukar säga att man väljer sina känslor. Jag vet att jag väljer att bli ledsen. Sårad. Men just nu orkar jag inte jobba på att låta bli.

Jag vill vara med människor som jag är säker på ser mitt bästa. Mitt goda. Och som inte får mig att plocka fram mitt sämsta. Mitt ensamma. Mitt osäkra.

Vi måste fortsätta att bo isär.

Ibland, i den ensamma natten, hämtar jag alla kuddar från hela huset och lägger dem i sängen.

Sen gör jag en fördjupning i mitten och lägger mig där.

Det känns som att ligga i en famn...