nynnande
Skrivet: 10 december
kl. 19:05
Det är så väldigt sorgligt egentligen...
Jag väntade i flera år. Och när jag till sist fick det jag trodde att jag längtade efter vill jag inte ha det. När min man till slut var hemma mer, fanns tillhands, insåg jag att det var inte det jag ville.
Kärleken hade gått över. De ensamma åren hade tömt ut kärleken. Bortfrätt...
Det borde göra mig ledsen men det svarta han envisades med att droppa, hälla, ösa, över mig gör det enklare. Jag vill inte ha hans svärta. Jag vill inte hjälpa honom bli fri från det svarta. Jag vill inte "jobba på det". Jag vill bara må bra.
Och jag gav honom ett helt år. För ett år sedan nu ringde jag i panik min bästa M sent en kväll eftersom min man blivit galen. Våldsam. Han kom hem och välte möbler och skrek. Han skrämde mig. Han slog sönder min gitarr...
Jag gick.
Jag tog barnen och gick.
Sakliga Golvad *ler*, och kanske fler av er också, förstod redan då att jag borde ha hållit mig borta. Och jo jag förstod det ju själv... Men "smekmånaden" efteråt var så underbar. Jag charmades... för det han sa, det han lovade, det han ville...
Men han hade "inga problem", vi behövde ingen hjälp och "det kommer att bli bättre". Så jag härdade ut. Skrev och skrev och skrev. Sökte hjälp för egen del. Tog nya tag. Fortsatte vänta. Längta...
Jag sökte påfyllning och uppmärksamhet på annat håll. Och jag inser nu att det jag trodde att jag ville, det jag tyckte att jag behövde för att stå ut, det jag skrev på den där dejtingsidan, att jag ville ha: "bara lite till", inte är sant.
För jag har allt jag behöver. Jag behöver inte "lite till"... Jag vill bara må bra.
Men inte förrän jag läste hos kloka Anni, om "misshandelsrelationen", så föll den sista biten på plats. Det var så det var... > Hans krav> mitt misslyckande> hans utbrott> min sorg> hans ursäkter> min förlåtelse> hans krav> . På repeat. Om och om... Inget mer våld, men krav, krav, krav, och ingen kärlek kvar att rädda...
Nu?
Jag vill bara må bra...
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/nynnande/entry/egentligen
Skriv en kommentar:
kanske inte sant 
Att vilja mår bra är början till att kunna må bra säger jag lite sakligt då... Närå! Eller, jo! Det är sant. Men jag blir glad av att läsa ditt inlägg ikväll. Inte för att jag tror att du sitter och toknjuter just för stunden men för att jag vet att du är på väg att må bra och bli lycklig... Det är du värd! Massor av kramar från mig!
Skrivet av Golvad den 10 december, 2011 kl. 20:06 #
Ett år är en kort tid i sammanhanget. Det sägs att en man som bestämmer sig för att skilja sig gör det med kort varsel medan det tar en kvinna sju år från första tanken tills att hon går.
Skrivet av Got2b den 10 december, 2011 kl. 20:31 #
Jag blir varm i hjärtat av det du skriver.
Du är på så rätt väg nu, nynnande!
Skrivet av Anni den 11 december, 2011 kl. 01:38 #
Got2b: huvva! Då tar det ytterligare 2 år innan vi skiljer oss?! *ler*
Skrivet av nynnande den 11 december, 2011 kl. 20:21 #
Golvad: tack! Och det är skönt att läsa att du också verkar må bättre nu.
Skrivet av nynnande den 11 december, 2011 kl. 20:22 #
Anni: ja, ja, ja. Tre gånger ja!
Skrivet av nynnande den 11 december, 2011 kl. 20:23 #
Hehe! Inget illa ment... Men om du tänker efter kanske det är sju år sen första glimten av en tanke?
Skrivet av Got2b den 12 december, 2011 kl. 19:48 #
Got2b: njooo... om jag tänker efter...
r i k t i g t noga... *ler*
*Allvarligare* Förra sommaren. Då när jag satt ensam i hettan vid bassängens blåa vatten. Eller "ensam"... det var ju jag och barnen. Vi, bland alla familjer. Det var då jag insåg vad jag behövde. Vad jag saknade...
Tack för att du följer mig.
Skrivet av nynnande den 13 december, 2011 kl. 01:30 #