nynnande
Skrivet: 5 januari
kl. 01:57
Min man och jag träffade familjerådgivaren igen.
Han satte sig längst fram på kanten i fåtöljen och gestikulerade. När hon bad honom vänta, "Tyst, nu pratar jag!" kastade han sig bakåt mot ryggstödet och suckade.
Hon ställde sina frågor.
"Hur känns det för dig?"
"Vad tänker du då?"
Hon berättade vad hon såg:
" Ni påverkar varandra att bli mer av det ni är..."
" Ni misstolkar varandra..."
Jag stängde av.
För jag är trött på att känna mig ifrågasatt.
Jag är trött på att känna mig kritiserad.
Jag är trött på att behöva försvara min upplevelse. Min känsla.
Tro mig. Jag vet att jag har en förmåga att höra det negativa. Att tro det sämsta först. Att tolka en fråga som kritik. Att ta det personligt. Jag har kommit långt men jag vet att jag behöver ändra på mer. Jag vet det. Men just nu orkar jag inte. Just nu har jag inte engagemanget. Viljan. Jag vill bara slippa känna mig fel. Jag vill slippa känna mig svag. Jag vill inte behöva bli ledsen.
Och jag själv gör mig inte ledsen. Det är i relationen med min man det uppstår.
Jag vet, jag brukar säga att man väljer sina känslor. Jag vet att jag väljer att bli ledsen. Sårad. Men just nu orkar jag inte jobba på att låta bli.
Jag vill vara med människor som jag är säker på ser mitt bästa. Mitt goda. Och som inte får mig att plocka fram mitt sämsta. Mitt ensamma. Mitt osäkra.
Vi måste fortsätta att bo isär.
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/nynnande/entry/is%C3%A4r
Skriv en kommentar:
kanske inte sant 
Usch ja... Känn den energi du sparar varje dag du inte bor med honom. Kram!
Skrivet av Got2b den 06 januari, 2012 kl. 15:34 #
Varför skulle du bo med honom? Finns det något skäl att utsätta dig för det?
Styrkekram
Skrivet av Anni den 09 januari, 2012 kl. 06:57 #