nynnande
Skrivet: 7 oktober
kl. 23:54
Mitt hjärta bultar och fladdrar.
Jag lever.
Hur tydlig kan jag bli?
Hur rakt på sak kan jag vara?
Vad gör mig arg?
Vilka är mina svaga punkter?
När drar jag mig undan?
Vad behöver jag?
Vad gör mig lycklig??
Tårarna, som besöker allt mer sällan, hälsar på. Inuti vet jag att jag är ok men jag fortsätter säga till mig själv att jag inte är värd. Jag mäter mitt värde mot männens uppskattning. Min man ville inte ha mig. Tills han inte fick mig längre, då ville han. Då krävde han.
Andra män vill ha mig. Men jag släpper inte in någon.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Om män. Om människan.
Jag har blivit luttrad.
Alla otrogna. Alla som smyger och smusslar. Alla oärliga. Alla desperata. Alla ensamma. Alla kåta. Alla fula. Alla arga. Alla elaka och otrevliga.
Men också de som ger. Som tar emot. Som är härliga. Som ger mig glimtar av det jag aldrig haft. Relation på lika villkor utan behov av kontroll. I lugn. I åtrå. I kroppar och andetag.
Jag och min man var så unga när vi gifte oss... Vi hade ännu inte blivit vad vi skulle bli. Och istället för att växa ihop när vi växte, växte vi isär. Var för sig levde vi sedan ensamma tillsammans. Det är en klyscha men alldeles sant. När jag till slut gick försvann hans liv som han kände det. Han drog mig tillbaks och jag dog då. Som Åsa Larsson skriver i boken Happy Happy: "Jag dog då. Men det gjorde inte så mycket. Jag var van. Jag hade redan dött hundra gånger." Hon fortsätter: "Jag ville inte lappa och laga, intala mig själv att det var rätt och hela tiden veta att det var fel. Jag ville inte stå ut."
Jag vill inte stå ut.
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/nynnande/entry/luttrad
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
kanske inte sant 