nynnande
Skrivet: 22 januari
kl. 16:22
"Hur känns det?" frågar jag barnen. "Hur känns det nu när jag och pappa turas om att bo med er?"
De svarar att det känns bra.
Nioåringen beskriver det som att det är som när de var små och en av oss var föräldraledig när den andra jobbade: "Ni turades om att ta hand om oss då. En var alltid hemma... Så känns det..."
Jag känner hans smala, starka armar om min hals när jag tar min godnattkram.
Han släpper inte taget.
Inte jag heller.
Ibland när jag går och lägger mig, när tankarna snurrat för många varv, när natten är särskilt svart, tänker jag att jag vill bara somna... Sova... Sedan vill jag vakna trygg och omhändertagen. Säker på att det finns någon, en enda, som vill mig väl. Som vill mig gott. Som ser mig.
Kan jag låta det hända?
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/nynnande/entry/omh%C3%A4ndertagen
Skriv en kommentar:
kanske inte sant 
Så är det! Precis så som du skriver! Att vilja bli tagen om hand, men inte våga. För de som velat och försökt har alltid misslyckats. Antingen har de inte klarat av det eller så har de med vilja skadat skadat mig i slutänden. På ett eller annat sätt. Hur ska vi kunna våga då?
Skrivet av Anni den 23 januari, 2012 kl. 11:48 #
lycka till men skynda långsamt...
Skrivet av vildrenen den 24 januari, 2012 kl. 08:16 #
Det jobbiga är att vi måste börja med oss själva. Att vi måste ta hand om oss först. Krama oss. Hålla om oss, innan vi kan låta någon annan göra det.
Skrivet av Ontheotherside den 24 januari, 2012 kl. 08:52 #
Hoppas allt är bra med dig!
Skrivet av loleende den 22 februari, 2012 kl. 17:45 #