nynnande
Skrivet: 22 december
kl. 10:13
... då satt vi där. Båda två. Hos familjerådgivaren. I verkligheten och inte bara i mitt huvud...
"Ett år försent" tänkte jag.
Och det blev så fruktansvärt tydligt. Hur vi har våra roller. Hur jag tystnar. Hur min man går på. Inte ens terapeuten fick stopp på honom. Han pratade och pratade och sa samma sak om och om igen men... det kändes... ytligt. Det är som att han säger det som förväntas. Det han "borde". Det känns som inrepeterade repliker. Ett mantra.
Jag skämdes.
Tänkte, är det h o n o m jag lagt all denna energi på?
Jag vill inte.
Han är osäker och rädd. Jag förstår det. Hans "kontroll" beror delvis på att han är rädd att förlora mig. Men jag är inte engagerad längre. Han uttryckte sin frustration över att jag sagt att jag inte älskar honom. Men terapeuten ifrågasatte, "Vad är det då?? Att "älska"?" och tittade på mig. Jag svarade att jag inte längre sätter honom främst. Jag är inte längre beredd att göra det där lilla extra. Jag sätter mig själv främst nu.
Vi pratade om varför jag gick. Den där kvällen. Historien. Terapeuten beskrev hur hon uppfattat mig vid de förra samtalen, då för snart ett år sedan. Hur besvikelser samlats på hög i mig och att jag var trött. Och nu, ett år senare är jag ännu tröttare och... ännu mer besviken.
Och de bästa var att terapeuten uttryckte det jag också känt. Att han är "på"! Hon försökte förklara för min man hur hans beteende får mig att dra mig undan ännu mer. För hon tycker att jag blivit mer tystlåten sedan vi sågs förra omgången. Och det stämmer. Jag drar mig undan. Jag orkar inte diskutera. Analysera. Förändra.
Och det blir ironiskt när hon tycker att jag ska göra det inte ens hon lyckas med - säga åt honom "Stopp, vänta nu!" "Nu vill jag prata." Nej. Jag vill inte behöva göra det! Jag vill bli lyssnad på ändå...
OM han nu verkligen vill ändra sig får han träna på någon annan.
För
jag
vill
bara
må
bra!
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/nynnande/entry/s%C3%A53
Skriv en kommentar:
kanske inte sant 
Man kan inte älska någon annan innan man har utrymme och förmåga att älska sig själv. Det först. Mår du bra mår barnen bra. Sen det andra. Sen kommer förmågan att älska någon annan. Kämpa på!
Skrivet av Got2b den 22 december, 2011 kl. 10:40 #
Kära nynnande... Ja det har varit en tuff höst. Hoppas du ser att mitt goda hopp lyser igenom! Att jag mår rätt bra mitt i och är nöjd med att ge mig själv utrymme att vara tveksam
Skrivet av Got2b den 22 december, 2011 kl. 11:13 #
Han har alltså inte ens börjat förstå sin del i detta. Det är över ett år mellan er i den här processen, och han är ändå inte bredd att lyssna, har jag förstått det rätt? Kanske behöver både han terapeuten och du själv höra dig säga just det du skrev här:"...hon tycker att jag ska göra det inte ens hon lyckas med - säga åt honom "Stopp, vänta nu!" "Nu vill jag prata." Nej. Jag vill inte behöva göra det! Jag vill bli lyssnad på ändå...
OM han nu verkligen vill ändra sig får han träna på någon annan.
För jag vill bara må bra!"
Tydligare än så kan det inte bli
Jag är djupt imponerad av din insiktsfullhet!
Skrivet av Anni den 22 december, 2011 kl. 16:28 #
Vad jag hört kommer de flesta alldeles för sent till familjerådgivningen. Jag har ännu inte varit där. Hoppas det inte är för sent. Jag tycker om att läsa det du skriver. Fortsatt skriva, tack.
Skrivet av loleende den 22 december, 2011 kl. 19:52 #
Vi kom aldrig till familjerådgivningen. Hade en tid. Men. Bröt före.
Skrivet av LadyG den 22 december, 2011 kl. 22:11 #
Det där är så typiskt, att det är för sent när han äntligen fattar....
Och HEJ ladyG!
Skrivet av eulalia den 24 december, 2011 kl. 09:47 #
Vill bara önska dig en God Jul, nynnande! Jag hoppas du får möjlighet till ro och att njuta. Återkommer mer sakligt efter helgen. ;) Varma kramar till dig.
Skrivet av Golvad den 24 december, 2011 kl. 10:31 #
Om man inte är säker på vad man vill ha kan man alltid fundera på vad man INTE vill ha..
Kram HD
Skrivet av HD den 27 december, 2011 kl. 22:22 #
Tack för att ni delar med er av era tankar.
Jag själv är lite sparsam med mina tankar nuförtiden... Bloggen känns lite.. förstörd... Men det är inte ert fel! Det är mitt eget fel.
Vi väver trådar i varandras liv. En del är svårare att ta sig loss från...
Skrivet av nynnande den 31 december, 2011 kl. 14:55 #