Hörde på nyheterna idag om en domare vid Ångermanlands tingsrätt som riskerar avsked för att han inte blivit klar med domarna i tid. 22 gånger har han visst varit försenad. Vad skönt, tänkte jag att det inte rörde sig om sexualbrott i alla fall. För en gångs skull...

Finns det några djur som får moderskänslor när de ser ungar av en annan art, frågade min dotter.

Nej, jag tror inte det, om det inte är så att djuret kanske har förlorat sin egen unge. Fast en gång hade jag en hund som lät en kattunge snutta på henne när hon var skendräktig. Men jag tror inte hon hade låtit kattungen snutta om hon ej varit skendräktig. (Kanske är moderskänslan bara ett utslag av egoism?)

 Men hur var det med hästen vi hade, fortsatte då min dotter. Hur kom det sig att hon lät mig, som bara var ett litet barn då, borsta henne och vara inne i spiltan utan att hon rörde en fena. Men när du höll på med henne både sparkade och bet hon.

Jag tror inte att det var moderskänslor hon gav uttryck för då. Kanske hon bara förstod att du var liten och att man skulle vara försiktig med dig. Kanske det var så att hon inte kände något hot från dig. Du begärde ju inget av henne, medan jag ville få henne att göra en massa saker som hon uppenbarligen inte gillade, eftersom att hon både bet och sparkade åt mig.

Hästar är intelligenta djur. Kanske är de mer intelligenta än vi människor, eftersom de kan använda både sin kunskap och sin instinkt. Vi människor använder ju oftast bara vår kunskap. Instinkten har vi tappat på vägen genom årtusendena. Vi har också svårt att omvandla vår kunskap till visdom. Annars hade ju det varit intelligent att göra.

( Plötsligt känner jag att jag saknar en häst i mitt liv. Jag tror att jag behöver en häst att prata med då och då. Men tyvärr både kostar de för mycket och tar för mycket tid. Att rida en gång i veckan på en ridskola skulle inte ge mig något. Nej, jag behöver en häst att sköta om och att prata med.)

Tillbaka till moderskänslorna. Varför tänker jag att moderskänslan bara är ett utslag av egoism? Tjaa, varför skaffar man barn? För barnets skull eller för sin egen skull? Varför gör vissa allt, nästan, för att bli gravida, när det finns miljontals barn i världen som inte har några föräldrar och som så förtvivlat behöver en mamma och pappa? Visst finns det människor som adopterar, men det är oftast inte det första man tänker på när man planerar att skaffa sig barn. Först och främst vill de flesta ha ett eget barn som legat i min egen mage.

Nu kom jag på en till sak varför moderskänslan bara är egoistisk. Tänk på hur vissa hundraser ser ut. Det är ingen slump att till exempel mopsen har stort, runt huvud och stora ögon. Den är framavlad att se ut så, eftersom den då påminner om en bebis, och på så sätt framkallar våra moderskänslor. Att hunden sedan kan ha svårigheter med att andas eller att föda sina valpar på naturligt sätt är ju inte så viktigt för oss människor. Huvudsaken är att den är söt och har förmåga att plocka fram våra moderkänslor.

Varför skall man hela tiden sträva efter att ha tid för annat? Varför är det så dåligt att ha tid med det man just håller på med, och vad är det för annat som är så roligt och viktigt att jag hela tiden måste se till att ha tid med det?

I höst ska Coop Forum öppna en affär i Stenhagen i Uppsala. Jag cyklade förbi där i dag. På affärsbyggnaden fanns en stor skylt med texten:"Glad sommar! Vi ses till öppningen i September!" Jag undrar vad de menar med det? Menar de att vi kommer att ses varje dag ända till de öppnar butiken i September, och inte efter det? Eller menar de att vi kommer att ses när butiken öppnar i September? Var ska vi i så fall ses? Kan man förresten använda ordet "öppningen" i det sammanhanget?

Jag ska aldrig gifta mig. Inte för att jag inte tror på äktenskapet, för det gör jag. Jag tror på livslång kärlek, men inte på kärlek vid första ögonkastet. Jag har provat det några gånger och det funkade inte. Livslång kärlek har jag däremot inte provat, så det kan jag fortfarande tro på. Nej, anledningen till att jag inte ska gifta mig är att jag inte kan stava till ordet bröllop. Jag vet inte hur det stavas. Jag blir alltid osäker på om jag stavar rätt när jag ska skriva det. Hur skulle det se ut om jag stavade fel på alla inbjudningskort till mitt brölopp. Det skulle ju vara mycket skämmigt om jag stavade fel på inbjudningskorten. Ingen vill väl komma på ett bröllopp som är felstavat?  Men det finns ju rättstavningsprogram i word kanske du tänker. Tyvärr så litar jag inte på det programmet, det har haft fel förut och fått mig att särskriva ord så att sorgsna texter blivit humoristiska. Inte roligt!

 Jag har heller aldrig och kommer aldrig att läsa vid universitetet. Jag kan inte stava till det heller. Universitet är ett ord som bara fortsätter och fortsätter. Hur vet jag när jag skrivit färdigt?  Universitetet. Jag läser vid universitetetet. Ingen skulle tro på mig. Universitetet. Smaka på det. Ett konstigt ord. Hur många tetet ska det vara egentligen. Och hur vet jag när det tar slut?

Nej, nej. Sista ordet är inte skrivet ännu på denna blogg fast det ligger nära till hands att tro det. Jag har gjort massor som jag tänkt skriva om, men jag har inte orkat bara. När kvällen kommer är jag oftast så trött, så trött. Orkar knappt skriva i min lilla skrivbok som ligger bredvid sängen ens. Men jag läser en del. Det är skoj. Jag har precis läst ut "Vad jag älskade" av Siri Hustvedt. Den rekommenderar jag starkt. Beställde nyligen en hel drös böcker från Bokus. Bland annat " De välvilliga" av Jonathan Littell. Men usch, jag fick mardrömmar av den boken, funderar på att glömma den på bussen så att någon annan människa får nöjet att läsa den. Eller onöjet. Boken verkar bra, men som sagt, jag fick mardrömmar. Jag har emellanåt svårt att sova ändå, så jag slipper gärna mardrömmar.

Funderar på att bli spinningledare på Friskis och svettis. Jag har funderat på det ett år ungefär. Kanske dags att sluta fundera? Dags att låta ord gå över till handling?

Brukar du följa instruktioner? Gör du vad folk säger åt dig att göra? Jag gör det inte. Inte på grund av att jag vill vara motsträvig eller anarkistisk på något vis. Jag bara inte gör det, men jag vet inte varför. Att jag inte följer vägbeskrivningar har jag vetat om länge. Så fort någon ska beskriva vägen stänger jag av. Jag lyssnar helt enkelt inte. När jag sedan sitter där i bilen på väg till målet jag inte hittar har höger blivit vänster, kyrkor blivit skolor och Icaaffärer förvandlats till Mac Donaldsrestauranger. Skriver jag inte ned vägbeskrivningen finns inte en chans att jag ska hitta rätt.

På senare tid har jag märkt att det inte bara är vägbeskrivningar jag inte följer. Det gäller faktiskt det mesta nu för tiden. Jag klarar inte att följa den enklaste instruktion. För några dagar sedan var min dotter och jag på Friskis och svettis för att prova ett nytt pass som heter Cirkelfys. Det bestod av olika stationer där man skulle utföra olika övningar. Innan vi satt igång gick ledaren igenom de olika stationerna och vad man skulle göra. När det var dags att börja stod jag som ett frågetecken vid varje station, medan min dotter utförde övningarna perfekt enligt instruktion. Jag hade helt glömt bort vad ledaren sagt att vi skulle göra, eller så hade jag inte lyssnat. Tur att min dotter var med och kunde visa mig till rätta.

 För några år sedan var jag och min dotter med i en ”Alla kan sjunga-kör” under ledning av Caroline af Ugglas. Innan vi började sjunga gick Caroline igenom teknik och vi fick värma upp våra röster enligt den metoden. Jag fattade naturligtvis noll och kom inte ihåg något om vad hon instruerat. Även denna gång fick jag hjälp av min dotter att göra rätt.

 Jag förstår inte varför jag fungerar på detta vis? Hur kommer det sig att min dotter fattar allt så lätt och på en gång? Har jag något slags handikapp, eller är mitt huvud så fullt av annat att jag inte kan ta in mer? Är det likadant för dig, och blir det värre med stigande ålder? Finns det något man kan göra åt det?

 När jag var liten trodde jag att vuxna människor var vuxna. Nu vet jag att så inte alltid är fallet. Många gånger beter sig min femtonåriga dotter och hennes vänner mer vuxet, moget och eftertänksamt än människor som kallar sig vuxna.

 Gubbarna på mitt jobb är ett exempel på ickevuxna vuxna. Män i femtio-sextio årsåldern som stolta sitter och berättar om hur fulla de var helgen som gått, och hur lite de kommer ihåg av fyllefesten.  

 Eller vuxna par som hela tiden bevakar sin partner, och ger varandra minimal frihet att utvecklas. De måste ha koll på varje steg sin partner tar, med följd att inga steg blir tagna mer. Livet står still, kärleken blir till hat, och de förstår inte varför det blivit så. Hade de från början istället stöttat varandra, givit varandra frihet så hade de istället utvecklats till mogna, eftertänksamma vuxna som trivts med livet och sin partner.

 Eller ta Björn Ranelid. Han må känna sig kränkt över att ha blivit kallad neger. Men då tänker han inte på att han kränker ett helt folk genom att känna sig kränkt över att blivit kallad neger. Vad är det för fel med att liknas vid en neger? Kanske var det inte hans läppar Leif GW Person syftade på, istället kanske det var hans löjliga solariebränna.

Ibland är det mycket jobbigt att vara människa och behöva se och höra alla små bekymmer som folk oroar sig över. Tänk om vuxna människor kunde bry sig mer om andra än sig själva. Det vore väl härligt?

 En annan sak som både är underbar och lite skrämmande är valet av ”Årets upplänning”. I år gick utmärkelsen till en busschaufför i Uppsala. Det tycker jag är underbart, att en helt vanlig kille kan ta hem den äran. Det som är lite skrämmande är anledningen till att han fick priset. Det enda han gör är att se och uppmärksamma alla människor han möter. Han hälsar dig med ett ”Välkommen” när du stiger på bussen, och han önskar dig en bra dag då du stiger av. Små, mycket enkla ord som kan betyda så väldigt mycket. Tänk att något så enkelt som att vara vänlig gör honom så unik att han är värd att bli ”Årets upplänning.” Visst är det lite skrämmande? Egentligen borde det väl vara självklart för oss alla att vara vänliga mot varandra.

Gott slut och gott nytt!

Mitt nyårslöfte är att jag någon gång under nästa år ska baka en upplandskubb. Det är väl ungefär vad jag vågar lova.

Så blev det då äntligen vinter. Det känns skönt faktiskt att vi fick en vinter i år också. Det vore ju lite trist om vi blev av med våra årstider. Höst året om känns inte som någon höjdare.

 Nu är det bara en vecka kvar till jul och det börjar bli dags att göra årets bokslut. Kanske får man tid och ro under julhelgen att fundera över året som gått. Vad har man fyllt det här året med? Bra saker? Dåliga saker? Eller en blandning av båda? Har man lyckats med bedriften att bli en bättre människa? Eller har man kanske varit en alldeles för bra människa hela året? Kanske dags att prova att vara en sämre människa nästa år. Vem vet, det kanske passar bättre?

 Hur du än gör, stannar upp och begrundar eller bara låter livet rulla på för att se var du hamnar, så önskar jag att julen och det nya året blir precis så som du vill ha det. Förhoppningsvis får vi uppleva alla fyra årstider även nästa år. Det borde vara det minsta man kan begära, men jag är inte så säker på att det är det längre.

Lev väl!

Idag är jag hemma från jobbet för att jag har ont i ryggen. Jag vågar inte köra in och ut alla barn i rullstolar i min buss när jag inte har full kontroll på min kropp. Tänk om jag inte skulle orka och tappa taget med följd att en rulle faller ned från rampen? Det ansvaret vill jag inte ta.

 Jag har sovit länge idag. Nu har jag duschat och håller på att klä på mig. Jag letar i skåpet efter en tröja som jag kanske har glömt bort. Det är roligt att hitta kläder som man glömt att man har. Jag hittar tyvärr ingen sådan, känner igen och kommer ihåg alla tröjor jag ser.  En kort tröja som slutar strax under bysten har jag inte använt på flera år. Jag provar den, men ser helt avhuggen ut i kroppen, (ungefär precis så som jag känner mig just nu). Det ser inte bra ut, så jag tar en annan istället.

 I eftermiddag ska jag ta mig ned till Forex för att köpa lite euro till min dotter som åker till Belgien på söndag med några ur klassen. De ska träffa ungdomar från 12 andra EU-länder för att berätta om sina länder och utbyta erfarenheter. Fem dagar blir de borta. Det är ett stort äventyr.

 Jag vill också resa bort. Jag önskar att jag hade någon att resa med. Någon som brydde sig om mig och tog hand om mig.

Jag hatar när folk säger att de tänker vaccinera sig mot influensan av hänsyn till andra så de inte smittar någon. Vad är det för j-vla hänsyn, att ta vaccin från de som verkligen behöver, så blir de stackarna utan istället? Att vaccinera sig i Uppsala är lögn i helvetet just nu. Nu är det barnfamiljernas tur, men hur många barnfamiljer kan stå i timslånga köer i regn och rusk på Kungsgatan? Jag fattar inte varför barnen inte kan få vaccinera sig i skolan eller på barnavårdscentralen.

 Idag har jag ont i ryggen. En gång för många år sedan hade jag ont i ryggen på detta sätt i ett halvår. Jag kunde inte ligga ned, jag kunde inte sitta, jag kunde absolut inte lyfta något. Gå var ungefär det enda jag klarade av. Det var hemskt. Till slut fick jag i alla fall hjälp av en akupunktör. Det var dyrt, men det var absolut värt det. En bra biverkning av akupunkturen var att jag inte blev förkyld på flera år efter det.

 När jag sedan blev sjuk på riktigt, d vs när jag fick mitt livs sjukdom, den som följer mig hela livet, sa min läkare att min onda rygg har med den att göra. Jag brukar få ont i ryggen med jämna mellanrum. Min snälla pappa har då skrivit ut starka mediciner till mig och jag har blivit bra igen. Nu har pappa slutat att skriva ut mediciner åt folk. Därför köpte jag en stark men receptfri medicin idag, eftersom jag vill slippa det onda snabbt. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta en tablett. Sedan läste jag bipacksedeln. Där stod det att man inte skulle äta den medicinen om man har eller har haft ulcerös colit. Fasen vad jobbigt!

 Jag vill inte ha ont i ryggen!

Jag antar att det är så här för många.

Jobb-hem-äta-diska-(träna)-sova-jobb-hem-äta-diska-(träna)-sova- jobb-hem-äta-diska-(träna)-sova- jobb-hem-äta-diska-(träna)-sova- jobb-hem-äta-diska-(träna)-sova- jobb-hem-äta-diska-(träna)-sova-

Jag andas. Jag tänker. Men lever jag?

 Dessutom är jag sur på landstinget som hittade på att man ska vaccinera sig mot nya influensan på vissa utvalda ställen. Varför kunde inte barnen få vaccinera sig i skolan? Som det är nu måsta man köa ute på gatan i flera timmar för att ens komma in. När man väl kommer in är vaccinet slut. Hur många barn orkar med att köa ute så länge? Jag tror att många kommer att strunta i att vaccinera sig när det är så här.

Hur mycket är det meningen att en människa ska orka egentligen? Är livet bara en prövning, ett test på hur mycket man orkar bära? Den som haft det värst, vinner den något på slutet? Får man till slut en belöning för att man stått ut? För det är väl det som det handlar om. Att stå ut. Bita ihop och stå ut. Ta sig igenom dagarna. Inte leva dem, bara överleva dem.

 Jag är ensam med tre barn, har två jobb plus en kronisk tarmsjukdom. Jag biter ihop och tar mig igenom dagarna. Jag låtsas att mitt levnadsordspråk är ”Var sak har sin tid”. Det finns nämligen så mycket annat jag vill göra men som jag aldrig hinner eller orkar. Fast i själva verket är levnadsordspråket jag lever efter ; ”Känn inte efter”, eller ”Det finns alltid någon som har det värre.”

 Jag lever i självförnekelse. Jag låtsas att jag mår bra i kroppen för att orka. Jag har inga vänner, jag har ingen man som älskar mig. Jag är ensam med allt. Jag låtsas att ensamheten är min vän. Om jag någon gång skulle våga mig på att känna efter tror jag inte att jag skulle orka vara med mer.

 Jag vet inte hur det blivit så här, att jag är så ensam. Varför vill ingen vara med mig? Varför vill ingen dela vardagen med mig? Jag kommer aldrig att få svar, för jag skulle aldrig våga fråga någon om det. Därför fortsätter jag att leva i självförnekelse. Jag fortsätter att vända på slantarna, jobba ett pass extra, och strunta i att magen värker och känns som om den skulle sprängas vilken sekund som helst.

Det finns ju trots allt de som har det värre.

Varför är människor så intresserade av porr? Finns det någon vetenskaplig undersökning om varför vi vill titta på när andra människor har sex? Varför är just porr så intressant? De flesta människor tycker ju om god mat t ex. Varför är vi inte lika intresserade av att titta på bilder på mat, eller se på när andra äter?