« Porr | Hem | Vaccin och skit »
Regnig söndag
Skrivet:   25 oktober kl. 11:12

Hur mycket är det meningen att en människa ska orka egentligen? Är livet bara en prövning, ett test på hur mycket man orkar bära? Den som haft det värst, vinner den något på slutet? Får man till slut en belöning för att man stått ut? För det är väl det som det handlar om. Att stå ut. Bita ihop och stå ut. Ta sig igenom dagarna. Inte leva dem, bara överleva dem.

 Jag är ensam med tre barn, har två jobb plus en kronisk tarmsjukdom. Jag biter ihop och tar mig igenom dagarna. Jag låtsas att mitt levnadsordspråk är ”Var sak har sin tid”. Det finns nämligen så mycket annat jag vill göra men som jag aldrig hinner eller orkar. Fast i själva verket är levnadsordspråket jag lever efter ; ”Känn inte efter”, eller ”Det finns alltid någon som har det värre.”

 Jag lever i självförnekelse. Jag låtsas att jag mår bra i kroppen för att orka. Jag har inga vänner, jag har ingen man som älskar mig. Jag är ensam med allt. Jag låtsas att ensamheten är min vän. Om jag någon gång skulle våga mig på att känna efter tror jag inte att jag skulle orka vara med mer.

 Jag vet inte hur det blivit så här, att jag är så ensam. Varför vill ingen vara med mig? Varför vill ingen dela vardagen med mig? Jag kommer aldrig att få svar, för jag skulle aldrig våga fråga någon om det. Därför fortsätter jag att leva i självförnekelse. Jag fortsätter att vända på slantarna, jobba ett pass extra, och strunta i att magen värker och känns som om den skulle sprängas vilken sekund som helst.

Det finns ju trots allt de som har det värre.

 
Kategori:   Blandat |  Permalink |  Kommentarer [5]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/odyne/entry/regnig_s%C3%B6ndag
Kommentarer:

Tycker synd om dig! Jag har också kronisk tarmsjukdom men är ensamstående utan barn. Du borde gå ut och roa dig och träffa människor. Ta en helg och lämna barnen till ngn barnvakt eller något och gå ut och bara roa dig och lev! Kanske resa någonstans? Men jag vet, det är hårt när ekonomin är knaper och man måste vända på slantarna. Önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt :-(

Mvh Jeanette

Skrivet av Jeanette den 25 oktober, 2009 kl. 11:58 #

Och du.. fortsätt kämpa, släpp inte in de negativa tankarna, låt dem inte få greppet om dig. Tänk att allt ordnar sig till sist så kommer det nog att göra det. Jag förstår vad du menar med självförnekelse och att du måste "låtsas" att du mår bra osv. Har gått igenom precis samma saker själv! Jag kände mig oälskad och värdelös, jag hade nyss blivit lämnad av en karl som jag älskade över allt annat. Han var notorisk otrogen och jag blev oerhört ledsen och hamnade i en djup depression. Men till sist bestämde jag mig för att ta mig i kragen och sluta tycka synd om mig själv. Jag började unna mig saker, gick ut och roade mig och reste en hel del. Jag hade egenligen inte råd med det men jag tog mig råd, för att jag tyckte jag var värd det! Du är också värd mer än så. Ta för dig av livet medans du har det, för det kanske är det enda liv vi har.

Kram!

Skrivet av Jeanette den 25 oktober, 2009 kl. 12:03 #

Hej och tack.
Jag blir så ledsen och så avundsjuk ibland när jag ser arbetskamrater bli hämtade från jobbet av sina respektive. Eller när jag går och handlar och ser par tillsammans i affären. Då känner jag mig mycket ensam. Det har hänt att jag gått på t ex konserter, ensam. Men det är inte så kul när man inte har någon att dela upplevelsen med. Mina barn är rättså stora. Vi gör mycket tillsammans, men de måste få vara ifred med sina vänner då och då, utan att behöva ha dåligt samvete för att mamma är ensam. Storhelger, så som midsommar och nyår är värst. Då går det inte att låtsas. Sådana dagar är det bara att inse att jag är ensam. Sjukdomen lär jag mig att leva med och försöker att inte låta den begränsa mitt liv. Men den gör sig påmind och går inte alltid att ignorera.

Skrivet av odyne den 25 oktober, 2009 kl. 14:17 #

Jag påstår inte att jag haft det som du, men ett tag kändes det så. Varje millimeter av positiva händelser får man kämpa sig till. Det negativa kommer automatiskt. Det vände för mig då jag bestämde mig för att göra saker på egen hand. Plötsligt stod hon där och ville bli min vän. Det är hon än och allt är förändrat. Du kan också förändra din situation. Lycka till!

Skrivet av Tigerkaxman den 26 oktober, 2009 kl. 19:13 #

Hej.
Jag blev oehört berörd av det du skrivit. Själv sitter jag numera på ett akutboende
och har efter ca 2 månader precis börjat ta mej tillbaka till livet igen efter det man som 5 barns far fick höra de där orden man inte kunde ana skulle sägas. Jag Vill Skiljas.
Efter nästan 13 år som gift stod man där och kände hur hela livet rann iväg. Jag är glad över att jag kan sitta här och skriva detta till dej, för mina barn var nära på att bli faderslösa.

Vill du höra av dej så får du...

Mvh Mats

Skrivet av Mats Gustafson den 07 februari, 2012 kl. 20:37 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten