Ikväll gjorde jag årsdebut i speakerbåset för äldsta sonens hockeymatch. Min konstnärliga ledare och mentor i min skriftliga utveckling, Helena, frågade vad man gör då. Jag började svara, men insåg att frågan var för stor och för komplicerad för att bara delge detta unika väsen, det måste delas med resten av mänskligheten.

Sätt er bekvämt och följ med på ännu en förvirrad resa.

Under pojkåren är speakerbåsjobbet ingen lek. Eftersom det är så jobbigt och oattraktivt så har vi ett ambulerande schema bland föräldrarna, bara för att säkerställa att inte en jävel skall lära sig ordentligt.

Det mest kritiska och magsårsframkallande är klockan. Den är ifrån 1432 och är egentligen byggd för att skicka rymdraketer till andra sidan Vintergatan. Något geni har ändrat om den till en klocka för hockey istället. Det finns inte så värst många knappar att trycka på, men varje tangent har minst 27 olika ändamål beroende på hur hårt och ofta man trycker på dem. Klockan skall hålla reda på vilken period det är, hur långt det är kvar av matchen, utvisningar, nedräkning av time out och lämpligtvis det aktuella resultatet. Det kan låta hanterbart, men det är det inte. I alla fall inte när man samtidigt skall försöka hålla reda på vem som blev utvisad, gjorde mål, knöt skridskon, när detta hände och vem som hade druckit vatten innan. Ikväll fungerade detta på ett oväntat bra sätt, vilket bara kan förklaras med att jag inte skötte knapptryckningarna. God bless you Antons pappa.

Att skrika på tangentbordet fungerar inget vidare, det får man spara åt mikrofonen. Det är den som man alltid glömmer att stänga av, utom när man skall prata i den. Då är den märkligt nog alltid avstängd. Sköter man svepningarna med händerna över kommandopanelen rätt så kommer det musik ur högtalarsystemet. Ibland när det är tänkt att komma musik och ibland kommer det alldeles spontant vid väldigt besynnerliga tillfällen. Ikväll befann sig HockeyHallsJesus i speakerbåset, så när musiken väl dök upp var den i alla fall gudomlig.

Ibland gör spelarna regelvidriga saker och blir således dömda till att sitta på botbänken i en minut eller två. Ser spelaren extra oförstående ut kan det vara en längre utvisning. Domaren kommer fram till speakerbåset och utför en liten indiandans, vilket skall förklara varför spelaren har blivit utvisad. Det finns ett häfte att tillgå där dessa danser tolkas, men när man börjat bläddra i det är spelet redan igång igen och repriser på domaren finns sällan tillgängliga. När utvisningen är avklarad skall spelaren släppas ut på isen igen genom att man öppnar båsdörren och ser spelaren försvinna med en svettlukt som heter duga. Eftersom alla i speakerbåset har sina söner på isen, så kan det ibland uppstå en konflikt mellan att följa spelet på isen och att ha koll på när båsdörren skall upp. Detta brukar spelaren eller spelarens föräldrar på läktaren vänligt göra en uppmärksam på om man är på väg att missa.

Ett annat moment i detta arbete är att sköta skottstatistiken. Skott på mål skall man räkna. Det låter som en rätt smal sak, men även här kunde ingenting vara mer felaktigt. Sätt papper och penna i handen på alla föräldrar i hallen och jag garanterar att du får lika många svar som det finns näsor närvarande. När det gäller skott på mål i ungdomshockey finns det absolut inga gränser för begreppet godtycklighet.

När matchen är slut och sekretarietatet (som det egentligen heter, om skall vara petig) har torkat svetten ur mössan (ja, det är svinkallt i alla ishallar) så börjar det något mer nyanserade arbetet med att betala domare, skicka resultat och blanketter till diverese instanser (eventuellt till påven till och med) och att fråga övriga föräldrar om hur matchen egentligen var och vad resultat blev.

Sedan går man hem och hoppas på att ens namn på något magiskt sätt har försvunnit ur rullorna tills nästa gång. Detta händer tyvärr inte, då grabbens lags informatör är pärmbärarnas okrönte konung och har ett excelblad för ALLT och lite till under sin arm. Under min arm brukar jag oftast ha mitt huvud.

 Jag måste förresten tillägga att A-laget hade match efter vår match. Lite obemärkt lät jag HockeyHallsJesusskivan fortsätta gå medan de värmde upp. Vad gör man inte för den goda smakens skull.

Javisstja, det blev visst 7-1.

När jag gick i gymnasiet var det en kompis i klassen som fixade in mig på samma extraknäck som honom. Det var så pass flärdfullt som på sophanteringen på Konsum i Vällingby. Arbetstiderna var perfekta, mellan 16-18 på vardagar, så jag kunde knalla dit direkt efter skolan eller om jag möjligen satt i cafeterian i ett par timmar innan. Jag minns inte så noga. Jomenserruatte...

Arbetsplatsen var lokaliserad på kajen, två våningar under jord i ett garage. Ett trevligt ställe som endast lystes upp av ett par trötta lysrör och råttornas glänsande pälsar. Ansvarig för denna plats var Bernt. Det var en kille med nästan genomskinlig hy, en smula socialt svårtillgänglig men med ett stort ansvarskännande för sitt arbete. Till sin hjälp hade han vapendragarna Myran och en norrman som jag har för mig hette Olaf (don't they all?). Myran var om möjligt ännu mindre än Bernt, hade en klockren hockeyfrilla och en elegant snorbroms. Olaf var den raka motsatsen, en stor äldre man med kal hjässa och ruskigt arbetsskygg. Olaf berättade en gång för mig att för att hålla hjärtat i trim så tog han en liten whiskey till frukost varje morgon. Därefter satte han sig bakom ratten och körde till jobbet, vilket i mina öron lät som en våghalsig prioritering av liv. Över denna personal basade en man vid namn Westin. Han hade ett förnamn också, men det har ersatts av någon annan information. Jag ber om ursäkt för det Westin. Westin var i alla fall en äldre herre med mörkt bakåtkammat hår och en iögonfallande näsa med någon form av födelsemärke på. Han basade även över personalen som packade upp varor och distribuerade dem till respektive avdelning. På den tiden fick man fortfarande röka på arbetsplatsen och jag minns att på hans lilla kontor såg man knappt handen framför sig för all röken. Westin hade i alla fall ett gott öga till mig, eftersom jag helt ärligt utförde mina sysslor mer noggrannt än de andra extraknäckarna och alltid var pigg på att jobba. Detta visade sig på ett märkligt sätt på julen då alla fick var sitt paket med en chokladask. Av någon anledning fanns det alltid en extra sak i mitt paket.  Ett år var det telefon vill jag minnas. Det var givetvis väldigt genröst, men konstigt ändå på något sätt.

Ett vardagspass inleddes med att jag kom och bytte av den fasta personalen. Rutinerna bestod i att då och då ta hissen upp till livs med en stor plåtvagn som var konstruerad på så sätt att den skramlade bara man tittade på den. Den skulle bytas ut mot en likadan, men som var fylld med tomma kartonger. I släptåg skulle jag även ha ett par svarta sopsäckar med avfall. Plåtvagnens innehåll tömdes i en stor container med tillhörande livsfarlig pressanordning som packade ihop kartongerna till... väldigt platta kartonger. Sopsäckarna skulle förslutas och läggas i prydliga rader i ett rum vars luft inte skulle göra sig som parfym. Tiden däremellan ägnades åt att läsa läxor och att studera de ekivoka planscherna på Samantha Fox. Ett rätt soft jobb helt enkelt.

Helgerna inleddes 07:00 med att jag  genast gick och lade mig att sova bland kartongerna där det var varmt och skönt. Efter en stund väcktes jag av den första varutransporten, som också var den viktigaste. Det var brödbilen som kom med färskt bröd och bullar. Av någon outgrundlig anledning så fattades det ALLTID en bulle och ett wienerbröd, som försvann spårlöst någonstans på vägen mellan kajen och livs. Oerhört märkligt. Sedan följde den vanliga rutinen med att tömma sopor. Dagen avslutades klockan 16 med att jag spolade av kajen och skurade bort det värsta av smutsen. Ångorna ifrån lastbilarna försvann inte på hela dagen. När man kom upp till gatuplanet var det som att ha tillbringat ett par dagar i en gruva. Jag fick kisa hela vägen hem och ögonen hade precis återhämtat sig för att jag skulle kunna se andra halvlek på Tipsextra. Men ändå, ett rätt soft jobb.

Ah, det måste jag ta med också. Ibland drog man den stora nitlotten. Den bestod av att hissen kom ned och i den stod en stor trätunna. Det var silltunnan, fylld till bredden med ett spad som var ett koncentrat av allt illaluktande som någonsin passerat havet. Hur den tunnan kunde stå i butiken på dagarna kan jag än idag inte förstå. Spadet skulle i alla fall tömmas ut och tunnan skulle skuras ren. Därefter ställde man den på ett mörkt ställe i väntan på att bli återbördad till fiskerinäringen för påfyllning. En procedur som jag inte är så säker på att jag vill fundera så mycket mer över. Efter att ha tillbringat en intim kvart med den där tunnan var alla sinnen satta ur spel för resten av dagen.

En helg när jag jobbade kom Bernt instörtande, glad som en lärka. Bernt var som sagt inte den mest sociala killen, men en av kassörskorna hade han uppenbarligen tagit med storm och således gift sig med. Nu dök han upp med en cigarr i näven och körde in den i munnen på mig. Bernt hade blivit pappa och då åkte han till kajen för att fira detta med extraknäckare Robert. Jag hade aldrig rökt innan, men kände att det inte fanns utrymme för att avböja så jag  satt där och puffade för glatta livet. Därefter försvann Bernt hem till sin nykomponerade familj, fortfarande glad som en lärka. Jag däremot, har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag vet inte, men jag kände mig både askgrå och knallgrön i ansiktet på samma gång. Jag låg och höll krampaktigt i golvet för att inte ramla av, medan personalen på livs skrek i högtalartelefonen att jag var tvungen att komma upp och tömma soporna. Det gick inte, jag kunde inte röra mig ur fläcken. Till slut började de helt sonika skicka ned soporna med hissen och jag lyckades med all möda i världen tömma ut dem  på kajen. Framåt eftermiddagen hade jag hämtat mig så pass att jag kunde börja röja undan, men kajen var sig inte lik förrän sent på kvällen. Jag var mig inte lik på flera dagar.

En annan sak jag minns av den här tiden var hamsterbeteendet hos de fast anställda. Till slut kändes det som att Konsum bestod av ett internt slutet kretslopp. En dag kom det ned tre svarta sopsäckar med plastgalgar. Dessa låg inom loppet av en minut i bagageluckorna på Bernts, Myrans och Olafs bilar. Jag är antagligen bara fördomsfull, men jag har svårt att se att det fanns kläder till alla galgar hemma hos dessa herrar. En annan gång kom det ned ett par säckar med missfärgade och deformerade stearinljus. Värmepannorna måste ha gått på sparlåga i flera år i ett par hem.

Jag tror i alla fall att arbetet på Konsums sophantering i Vällingby var en otroligt nyttig erfarenhet för mig. Det öppnade mina ögon, jag som levt lite i en skyddad värld innan. 

Inledande informationstext. Jag har bytt ut namnet på det riktiga bilföretaget mot Bilföretaget för att jag är en sådan fantastiskt hänsynsfull och storsint person.

Igår lämnade jag in min bil på Bilföretagetverkstaden för att det lyser en liten elak lampa på instrumentpanelen. De skulle höra av sig under dagen när den blev klar, men så har inte skett. Man kan tycka att det är lite respektlöst, men ingen jättestor grej om man inte är sjukt beroende av sin bil. Det är även min grundsyn, men med tanke på hur det gick till väga innan jag fick min bil så är det inte utan att en viss oro infinner sig. Nedan följer en text som jag efter en sömnlös natt skickade till min Bilföretagetsäljare, hans chef, min chef, min kontakt på mitt företags leasingfirma.

25/9 beställde jag en bil ifrån Bilföretaget. Det var inte så att jag beställde en rymdfärja, en tidsmaskin eller den heliga graalen, utan en bil. Du vet, en sådan där grej som man kan få för sig att Bilföretaget tillverkar. Sju månader senare är jag inte lika säker. Om jag tänker tillbaka på vad säljaren sade, hur hemsidan är utformad och hur affären såg ut så, jo, nog tusan är det bilar de säljer? Men vad vet jag, jag är ju bara en vanlig liten människa. Det kanske är ett sjumilakliv mellan att sälja en bil och att faktiskt leverera den. Det hade kanske varit OK om jag hade fått någon information om varför den inte har levererats. Då hade jag i alla fall kännt mig som en del, en kund faktiskt, i Bilföretagets verksamhet.

När jag beställde bilen fick jag veta att det var tre månaders leveranstid. Jag tyckte att det lät som en ganska lång tid, men mina kollegor som beställde bilar samtidigt som jag (men av bilmärken som kan leverera dem på utsatt tid) hade fått ungefär samma leveranstid på sina bilar. När det hade gått fem månader hörde däckfirman, som skulle leverera mina sommardäck, av sig och undrade varför jag aldrig kom och hämtade däcken. Jag sade att jag inte hade fått någon bil än och de skrattade gott. Jag dammade av telefonnumret till min säljare på Bilföretaget och undrade om han hade hört något om bilen. Svaret var att han inte hade en aning, jag fick istället i uppgift att åter höra av mig till honom lite senare. Sedan dess har jag skrivit ett mail till honom var fjortonde dag och frågat om min bil. Att han skulle höra av sig till mig verkar vara uteslutet. 

Plötsligt en dag så fick jag svaret att bilen var byggplanerad. Om jag inte har helt fel så var det väl Bilföretaget som införde klockning vid tillverkningsbandet en gång för länge sedan. Jag undrar hur gråhåriga och hur mycket magsår de farbröderna skulle ha fått om de hade klockat byggandet av den här bilen. Byggplanerad var den i alla fall och till och med planerad att vara mig tillhanda 15/3. Då var vi uppe i sex månaders väntan Jag började fundera på om en Bilföretagetdag är detsamma som två dagar i det verkliga livet.

15/3 kom och passerade i den vanliga världen. Min säljare, fick återigen ett mail med en förfrågan om vad som hände. 18/3 fick jag glädjebeskedet att bilen hade anlänt till Sverige, på svar på ett mail från mig givetvis. Jag satt och funderade på om den hade fraktats med kanot över Atlanten. Kanske har Bilföretaget en kille som har till uppgift att hitta ett stort träd i skogen, hugga ned det och tälja det till en fin båt med sin fickkniv. Kanske måste han få en veckas ledigt efter det. Det vore inte mer än rätt, för hur skall han annars orka bära ned båten och bilen till vattnet och sedan paddla över den hit? Men varför bry sig när bilen nu äntligen var här. Ända tills jag läste slutet på mailet, där han lät meddela att det kunde ta upp till 14 dagar innan bilen kom fram till honom. Jag är ingen fena på geografi, men hur jag än vrider och vänder på min Sverigekarta så hittar jag ingenstans där det skulle krävas mer än två dygn för att ta sig över hela landet. Tja, kanske tre om man har en väldigt liten blåsa. Vad är problemet? Har bilen anlänt i beståndsdelar utan monteringsanvisning? Idag står det 4/4-08 som dagens datum i min kalender, vad det står i Bilföretagetkalendern vet jag inte. Fortfarande har jag inte fått någon information från säljaren, trots att jag skickat ett mail och undrat.

Jag är ingen större bilfantast, rullar bilen och uppför sig så är jag nöjd. Nu börjar jag mer oroa mig för att omvärlden hinner ikapp min bil. Kommer diesel fortfarande att vara ett gångbart drivmedel när den levereras? Kommer jag ha hunnit att gå i pension (jag är trots allt 39 år)? Skulle jag ha beställt en rymdfärja ändå?

Däcksfirman då? Jo, de har ringt två gånger till och frågat hur det går. Mina däck har blivit smått legendariska i deras fikarum. Så grattis Bilföretaget, ni har lyckats göra dagen för ett par killar i alla fall.

 Fyra timmar senare åkte jag och hämtade min bil.

Fredagen var onekligen omvälvande. Först det där dramatiska mötet på Pressbyrån (som märkligt nog slutade med sex rätt), sedan blev jag påmind om Roland Cedermark inte mindre än två gånger. För er som inte haft den äran kan jag berätta att Roland Cedermark är pappjuckets okrönte konung på svensk mark. Kanske även internationellt, jag vet faktiskt inte så jäkla noga. 

Min pappa var i alla fall helt jävla nere i Roland Cedermarks musik. Han hade kanske det här landets mest kompletta Cedermarksamling i sin ägo. Jag vill (egentligen inte) minnas tonerna hemma, i bilen och till och med hur jag blev släpad till Vällingby centrum och såg honom göra ett hyfsat oglamoröst uppträdande utanför Tempo (senare Åhléns, numera Hemköp och annat trams).

Tyvärr blev min pappa bara 67 år, berövad på livet av bland annat alldeles för mycket cigaretter. Plötsligt var han borta och där stod jag som ensambarn och skulle ta hand om ett dödsbo. Mina föräldrar var skilda, men de höll kontakten och mamma hjälpte mig förstås med det praktiska i det här. I vilket fall som helst så åkte jag hem till pappas lägenhet en kväll och började plocka lite bland hans saker. Vi hade inte speciellt mycket gemensamt  och det fanns inte mycket av hans saker som jag var intresserad av att ha kvar. Jag plockade ihop en flyttkartong med saker jag ville spara och började sedan oorganiserat peta omkring på prylar som kanske skulle kastas andra saker som kanske skulle... tja, vaddå? Säljas? Skulle inte tro det, jag är verkligen bottenlöst dålig på att sälja saker.

Jag tog hela Roland Cedermarksamlingen och åkte till Lövsta. Tack och hej, thank's for nothing Roland. Du kan alltid trösta dig med att pappa tyckte att du var grym. Redan efter denna första resa till Lövsta kände jag att jag kommer fan inte att orka göra fler resor till tippen. Det var helt urlakande. Vad skulle jag ta mig till? Jag hade sagt upp kontraktet på hyreslägenheten som för övrigt bara det är värt ett omnämnande. Jag ringde till Familjebostäder och sade att jag ville lämna tillbaka en lägenhet. De blev helt svarslösa, det verkade inte ha hänt förut. De letade febrilt efter någon blankett att fylla i och hittade till slut en någonstans i någon bortglömd källare. Att göra saker enligt reglerna på bostadsmarknaden är uppenbarligen en utdöende konstform. I alla fall hade jag bara en begränsad tid på mig tills lägenheten skulle vara tömd, men jag hade ingen som helst ork. Bland de saker som enskilt höll på att kväva mig var en hörnsoffa i skinn för tusen personer. Den var gigantisk och verkligen fruktansvärt ful. 

En dag ringde min svärmor mig. På vägen till jobbet hade hon fått ett gratisex av Gula tidningen och av en händelse hade hon sett en annons där någon sökte en billig hörnsoffa. Jag ringde omedelbart upp och en kvinna svarade. Jag sade att jag hade en hörnsoffa som hon kunde få om hon bara kom och hämtade den. Hon lät tveksam och undrade vad det var för fel på den. Jag svarade att det inte var något fel alls (bortsett att den var så fruktansvärt ful). Jag sade även att om det underlättade kunde jag slänga in en bokhylla också. Hon lät än mer skeptisk, men vi bestämde tid för att hon i alla fall skulle få se på den.   

På lördagen dök kvinnan upp i sällskap av sin dotter i åttaårsåldern och en äldre herre som verkade vara inhyrd som chaufför och sherpa. De tittade på soffan i tio sekunder och blev helt sålda. Visst är det underbart att folk är olika! När glädjeyran hade lagt sig började hon trevande fråga om den där bokhyllan jag hade nämnt. Jag pekade på den, en pjäs som man var tvungen att vara oerhört gravt synskadad för att inte ha sett. Jag antar att hon bara var finkänslig. Hon stod och tummade på en hyllkant och undrade vad jag skulle ha för den. Jag sade att om hon ville ha den så var det bara att ta den. Vi stod där en stund och tänkte tyst. I hennes fall på att hon hittills hade kommit undan gratis gissar jag, i mitt fall på att jag helt plötsligt hade två saker mindre att bekymra mig över. Jag tittade mig runt och sade till slut att om det fanns något mer hon ville ha så var det bara att ta det. Hon såg helt förbryllad ut. Jag broderade ut texten lite och tryckte på att det inte fanns något jag ville ha kvar i lägenheten. Efter ett tag började det sjunka in hos henne och hon pekade plötsligt på en lampa och såg frågande ut. Jag nickade. Hon pekade på ett bord och jag nickade. Sherpan fick plötsligt fart och började kånka ut prylar till den släpbeprydda bilen. Kvinnan och sherpan började gå skytteltrafik mellan lägenheten och bilen medan jag stod och studerade just ingenting alls.

Efter ett tag fick jag syn på den lilla flickan som stod tyst vid köksbordet. Jag gick fram till henne och undrade om hon ville ha kassettradion som stod på bordet. Hon såg i det närmaste chockad ut, men nickade försiktigt. Jag ställde den så att sherpan skulle fånga upp den under sin nästa raid. Jag plockade fram en av pappas besynnerliga hobbies, nämligen pennsamlingen. Han hade inte mindre än fyra skokartonger fyllda med pennor av alla de slag. Han måste ha börjat redan på 60-talet tror jag. Jag frågade flickan om hon ville ha dem och det ville hon förstås.

Sherpan kom in och meddelade att bilen och släpet var fyllt och försvann. Kvinnan stannade kvar och fortsatte plocka ihop saker. Det ringde på hennes telefon och ett långt samtal fördes. Jag kunde inte undgå att lyssna medan jag fortsatte att förse den lilla flickan med märkliga prylar. Efter ett tag stod det klart för mig att kvinnan antingen hade blivit utmätt eller fått betala av en skuld på det riktigt hårda sättet. Det framgick att hon och den lilla flickan hade en helt tom lägenhet någonstans där de inte hade bott tidigare. Jag pratade lite med flickan och ställde lite svävande frågor och svaren bekräftade mina antaganden.

Sherpan kom tillbaka och bärandet återupptogs. Jag såg hur den lilla flickan gick fram till sin mamma och ryckte henne i byxbenet. Hon pekade in mot sovrummet och viskade något. De kom fram och frågade om sängen, flickan var helt betagen av den. Den köpte min mamma och pappa samtidigt som de köpte huset 1976. Jag tror att den kom ifrån Finnlandia och blev omodern året efter. Det är en stor dubbelsäng med en ram i vitt skinn och mörkt, mörkt trä. I huvudändan finns ett par fack för böcker, inbyggda lampor i brun plast och uttag för en klockradio. Den är fanimej inte att leka med. I sängen låg fortfarande originalmadrasserna, som nu var tunnare än ett frimärke. Det fick mig att fundera på om inte pappa på ett rätt lätt sätt hade kunnat undgå ett par av sina hundratals ryggskott. Jag ryckte på axlarna och frågade om jag skulle hjälpa till att skruva isär den. Så här höll det på ett bra tag. Till slut tömde de kylen på vad som fanns där och då kände jag ett visst illamående men vem är jag att döma.

Plötsligt var hela lägenheten länsad. Kvinnan, sherpan och den lilla flickan tackade för sig och försvann. Kvar stod jag och insåg att nu var det bara städningen kvar. Min pappas hem fortsatte att leva sitt liv helt intakt någon annanstans. En otroligt bisarr känsla.

Om du läser det här lilla flickan, så skall du veta att jag fortfarande tänker på dig och hoppas att det ordnade upp sig för dig och din mamma.

På jobbet har vi ett stryktipsgäng och den här veckan var det min tur att tippa. Kan vara bra att veta som bakgrundsfakta. 

 Något märkligt hände mig när jag fyllde i kupongen på Pressbyrån idag. En man som stod bredvid mig hejdade mig innan jag hann gå iväg till kassan. Han var tårögd och hans händer darrade svagt.

 -Jag kunde inte undgå att se din tipsrad, sade mannen med en svag röst.

 -Jag arbetar som kännare på ett av världens mest kända museum och är även tipsexpert av rang. Jag måste bara få säga att jag aldrig i hela mitt liv har sett en sådan majestätisk rad. Han torkade bort en tår innan han fortsatte.   

-Jag förstår att jag inte kan köpa din rad eftersom den kommer att generera dig enorma summor ändå, men kan jag få behålla din inlämningskupong?

-Tja, sade jag, det borde väl kunna gå för sig. Jag är ju känd som en efteränksamhetens och djupanalysens man och kände att den meningen satt som en smäck. Mannen följde med mig till kassan och efter att jag hade lämnat in min rad lämnade jag över den ursprungliga kupongen till mannen som nu var så exhalterad att han var tvungen att stödja sig mot en monter med Dumle chokladkakor. Han tittade på kupongen och tårarna flödade nu fritt. Damen bakom kassan verkade även hon tagen av situationen och bjöd mannen på ett paket med pappersnäsdukar som han snabbt förbrukade. Han tittade länge på kupongen och sade sedan långsamt:

-Den här kupongen skall hänga på den främsta platsen på museumet och den skall heta "Perfektion i ett rutmönster".

Och själva raden? Ja, den kan jag visa på söndag.

För ett par veckor sedan stängde vår hyresvärd entréplanet vid mitt arbete för renovering. För att komma ut är man nu tvungen att gå ned en trappa och sedan ut genom en dörr för att komma ut ur huset. Låter ju som en smal sak kan man tycka. Om det nu inte vore för det att varje gång jag kommer ned för trappan ALLTID tar till höger, utan undantag. Det finns ingen dörr där. Den är placerad på andra sidan, den vänstra om ni förstår.

Min spontana gissning är att eftersom jag har fyllt 40 så är det slut på omlärningsprocessen. Jag tror att jag skall ta och skicka ett e-brev till hyresvärden och be dem flytta dörren, så här kan det inte få fortsätta.

Många säger att de har dåligt lokalsinne. Allting är väl relativt antar jag. Så här är är det i alla fall för mig.

 Tänk dig att du får en ögonbindel och sedan snurrar 400 varv på en kontorsstol. När du tar av dig bindeln så är du i en labyrint där allting är grått. Väggar, golv och tak är gråa. Du vet inte vart du skall och du vet således inte hur du skall komma dit du inte vet att du skall. Knepigt va? Så är min vardag. När jag är ute och irrar så är varje avfart, varje gata och varje skogsstig en väg som jag kanske borde svänga in på. Man vet aldrig, jag kanske är på fel väg.

 Min fru skrattade åt det där i många år och trodde att jag överdrev, ända tills vi skulle åka till fjällen en gång. Någonstans mellan alla rondeller i Uppsala såg jag plötsligt en väg in till höger. I panik frågade jag om vi skulle in där och fick en något förvånad blick. Det visade sig vara en väg till en återvinningsstation. Det är tur att jag har min fru på passagerarsidan, för hur gärna jag än skulle vilja så tror jag inte att vi skulle ha kommit till fjällen den vägen.

Ett tag jobbade min fru helger i Täby. Hon började okristligt tidigt, så jag körde henne varje helg i över ett halvår tror jag. Varje gång satt jag med en stor klump i magen och kände inte igen mig någonstans. När vi kom fram och hon hade klivit ur satt jag kvar och nästan grät en skvätt av lättnad över att ha klarat mig fram, hem kunde jag ta det hur lugnt som helst och köra hur vilse som helst. Jag antar att det är ett av mina problem (ett av många alltså), jag är så fokuserad på att över huvud taget hitta fram så jag ser aldrig omgivningen och är så blockerad att jag aldrig kan memorera hur jag åker eller går.

För ett par veckor sedan skulle jag åka och hämta min dotter på dagis. Jag har gjort det ca fem dagar i veckan i ett par år och åkt samma väg hela tiden. Det har gått rätt bra liksom. Men den här dagen satte det beryktade rycket i armarna in. Sådant som händer mig ibland. Helt plötsligt rycker det bara till i armarna och så kör jag in på helt fel väg. Bara för att. Ja, vafan då? Nu var det inte värre än att jag kunde snirkla mig tillbaka rätt lätt, men det är själva grejen. Varför i hela fridens namn gör jag så? Helt plötsligt blir det bara panik och jag får för mig att jag är på fel väg och svänger av i stort var som helst i tron om att det skall bli bättre. Det blir aldrig det.

Som far till två sportiga killar så blir det en hel del resande till fjärran idrottsanläggningar. De ligger av någon anledning alltid väl dolda för mig. En kväll innan match kan jag sitta i en timme och kontrollera vägen på Eniro, skriva av vägbeskrivningen och printa ut kartan. Hjälper det? Inte mycket. Det blir alltid en resa med en stor klump i magen, ett enormt tryck över bröstet och en stressad son på passagerarsidan som är säker på att han kommer att missa matchen. Vi kommer alltid fram på andra eller tredje försöket, men det tar så mycket kraft ur mig att jag är svimfärdig när själva spektaklet skall sparka igång.

Jag är kanske den enda människan på jorden som aldrig skulle hitta till Rom.

Jag har tänkt en del på det där med kopulerandet av smutstvätten (en trött fundering i inlägget Dagsverke). Plötsligt börjar det klarna varför det dyker upp en massa omaka strumpor hela tiden.

Mig lurar man inte så jävla lätt!

07:00 - Fixar frukost, väcker L, hjälper honom att kolla igenom hockeytrunken och ser till att han har fotbollsprylarna på sig.

08:00 - L blir hämtad och försvinner först till Kärrtorp och därefter till Ekerö. Borta för dagen.

09:30 - Kör W och övriga familjen till Ws innebandymatch i Vällingby. Redan nu kan man konstatera att M kommer att vara på ett djävla humör idag.

11:15 - Bandymatch klar, hela familjen drar iväg till Veddesta för att jaga tyg. Dåligt resultat.

13:00 - Utfodring. Hjälper P att ordna med Ws presentkort. Klipper W och tvingar honom att bada.

14:30 - Kör W till kompis för vidare transport till kalas.

14:35 - Emottager ett stycke dyngsura fotbollskläder ifrån morgonens första chaufför.

14:45 - Iltransport till Sickla med M och P för fortsatt jagande av tyg. Lyckas köra fel och sumpar 20 minuter. Tyg hittas (men givetvis inte tillräckligt). tiden har runnit ifrån oss. Ringer annan pappa och lyckas ordna hemtransport åt W och lyckas till och med övertala honom att lämna av ett gäng andra ungar först, så att vi skall hinna hem.

16:30 - Den vaga förhoppningen om att hinna se Ls sista hockeymatch på Ekerö för dagen släcks. Jag är helt slut och att åka ut till Ekerö känns utopiskt.

16:50 - Katapultstörtar in på Plantagen (tror jag) och lyckas slita åt mig två krukor innan jag sitter i bilen igen. Hinner hem med flera sekunders marginal innnan W ringer på dörren.

17:20 - Läser saga för M samtidigt som jag försöker uppdatera mig på vad som har hänt i DIF-världen på nätet(alldeles för mycket för att man skall vara en lycklig människa).

18:00 - Lagar middag.

19:00 - L kommer hem och ALLA sitter vid bordet och äter. Eller ja, alla sitter vid bordet men W äter inget för han har ju varit på kalas och redan petat i sig ett par hundra kilo godis visar det sig.

20:00 - Plockar undan, hänger tvätt som jag någon gång under dagen har hunnit att tvätta och försöker hitta golven.

20:45 - Läser godnattsaga för M. Till slut somnar hon och slutar vara tjurig.

21:15 - Tar en uppfriskande promenad i ösregnet. Köper pålägg och godis. Utför det egentliga uppdraget och plockar hem Ps cykel som står vid tunnelbanan med punktering.

21:30 - Ner i källaren för att laga punktering nummer ett. Det går oväntat bra. Ger mig på punktering nummer två (min cykel). Det går åt helvete. För varje hål jag lagar dyker ett nytt upp, ger upp efter lagning nummer fyra.

22:30 - Ännu en omgång av den fina traditionen att hänga tvätt (var kommer all jävla tvätt ifrån? Kopulerar den och förökar sig i tvättkorgen?)

23:00 - Sätter mig ned och försöker få bort bruset ur huvudet.

Imorgon är en annan dag.

Det är inte ofta jag går till hamburgerkedjan med det gyllene M:et, men det händer. Av någon anledning så måste jag äta i en viss ordning där. Först äter jag upp hela hamburgaren, sedan äter jag all pommes frites och avslutar det hela med att svepa drickan.

Jag måste beklä min vänstra fot före den högra, vare sig det gäller strumpor, benskydd (ankelskydd på benskydden) eller skor.

När jag går i trappor måste jag börja med höger fot, ta två trappsteg i taget och "gå ut" på ett jämnt antal steg. Det är alltså ok att kompensera det näst sista steget. Det får ofta till följd att jag står på öronen i trappan eftersom det är svårt att räkna steg och gå samtidigt (jag är kille).

Jag kan inte skriva förkortningar när jag skriver sms. Det slutar med att jag skickar en hel uppsats om något som skulle kunna rymmas inom en mening. Sms kan jag tydligen skriva, trots att det är en förkortning. Är inte det konstigt?

 När jag plockar ur diskmaskinen måste jag först ta alla skedar, sedan i tur och ordning gafflar, knivar och övrigt.

 När jag skall baka ställer jag fram allting i den ordning som ingridienserna skall användas.

 När man bara läser dessa egenheter rakt upp och ned så kan man få för sig att jag gillar ordning och reda. Eller ordnung und rednung som tyskarna säger, tror jag. Det gör jag också, men det är väldigt sällan det inträffar i verkliga livet (in real life som man säger på internet men då förkortar man det och det går inte för sig.)

Livet är jävligt komplicerat vare sig man har en massa egenheter för sig eller inte, men det underlättar verkligen inte.

Igår när jag registrerade mina steg fick jag nog. Det är en kille som ligger före mig som jag föreställer mig blir anfådd bara han kliver upp ur sängen. Hur fan han kan ha fler steg än jag är en gåta, fusk är den enda rimliga förklaringen. Nu får det i alla fall vara slut med det att ligga efter denne slashas. Han skall passeras, i helgen blir det hårdkörning. Allt under 20000 steg per dag kommer att anses som en katastrof och antagligen kommer mer än 20000 steg vara en katastrof av en helt annan anledning.

Säg hej till träningsvärken.

Idag fick jag ett mail ifrån mitt jobb om att de skall beställa nya kalendrar och att vi skulle ange vad vi behövde. Jag svarade att jag behöver en kalender med fler dagar, gärna många lördagar, och att dagarna skall bestå av minst 50 timmar. Hoppas det löser sig.

Tidigare lade jag fram ett förslag för min personalchef. Jag tyckte att vi som modernt företag skulle införa en omvänd arbetsvecka, att man jobbar lördag-söndag och är ledig måndag-fredag. Timmarna man tappar på färre dagar får man igen genom OB-ersättningen för helgarbete. Det har varit klen respons på det måste jag säga. Jag kanske får vidareutveckla idéen med omvänt arbetsår, fem veckors kneg och 45 veckors semester.

Jag måste väl passa på att säga att jag faktiskt inte är arbetsskygg, jag gillar faktiskt mitt jobb. Det är bara det att jag gillar en jäkla massa andra saker också! Jag tror jag skall gå och köpa en trisslott idag.

Plötsligt händer det.

En kille hade en gång ett problem med en hund i sitt område och frågade om någon hade några förslag på vad man skulle göra åt det. Det gav mig den här idén.

I området där jag bor, bor även en vardagsterrorist. Hans vapen är en hund som är fullastad med exkrement. Förr galopperade hans vapen omkring fritt och sköt vilt omkring sig, men efter starka påtryckningar ifrån omgivningen så har nu vardagsterroristen vapnet i hölster. Detta har dock bara fått påföljden att hunden prickskjuter där han blir placerad, så det är tveksamt om någon förbättring har skett. Jag har försökt att tillrättavisa mannen, men som ni vet så är förhandling inte något terrorister sysslar speciellt mycket med. Det tar bara bort fokus ifrån det de tycker är viktigt, vad det nu kan tänkas vara. I det här fallet att förpesta gator, torg, parker och planteringar där jag bor.

Det finns en gräns för alla människor. När den gränsen har överskridits, ja, då händer det saker. Efter månader av hoppande över och i vapnets omvända kratrar så kom gränsen emot mig med raketfart. Tankar som inte brukar tänkas tänktes. De innehöll ond bråd död och mängder med smärta. Men trots allt är jag, enligt mig själv förstås, en man med viss stil och finess. Inget jävla pucko som är ökänd i området och gör mig omöjlig på alla sätt och vis. Här gällde det att skrynkla pannan, tänka kreativt och agentmässigt.

En dag när jag var och veckohandlade föll plötsligt bitarna på plats. Där låg de, uppradade i glänsande, färgglad mjukplast. Plastkorvar innehållande ärtsoppa. Plastkorvar innehållande bruna bönor. Skisser och scheman flimrade förbi mina ögon, miss Moneypenny skickade ut mig på uppdrag. Hemkommen ifrån affären höjde min fru en smula på de välplockade ögonbrynen då jag staplade in 20 korvar med ärtsoppa och 20 korvar med bruna bönor i skafferiet. Jag sade något överslätande om att jag hade läst nya rön om hur kosten påverkar den inre dynamiken och drog mig undan.

När min fru hade somnat skred jag till verket. Jag fyllde min vandringsryggsäck med maten och en dunk bensin och klev ut i natten. Framme vid dörren, bakom vilken terroristen och hans vapen förhoppningsvis låg och sov, skred jag till verket. Jag krafsade försiktigt, försiktigt på dörren för att få vapnet att gå över i varningsmood, förhoppningsvis utan att först slå på larmet. Mycket riktigt, straxt hördes ett tyst tassande i hallen och sedan ett flåsande som påminde mig om mig själv efter att ha sprungit till bussen en morgon. Snabbt punkterade jag en korv bruna bönor och skickade in den genom brevlådan och väntade spänt. Efter ett par sekunder hördes ett tuggande och smaskande som fick mig lätt illamående. Jag härdade dock ut och fortsatte pumpa in den ena korven efter den andra, tills jag märkte att vapnet var fulladdat. Ett lätt gnyende och något som kunde föreställa en rap avslutade övningen.

Ute ur trappan tog jag fram bensindunken. Jag såg mig omkring och hittade ett träd i närheten, vid ett område terroristen tydligen hade en avog inställning till. Eller så minerade han området för att senare kunna upprätta en camp för likasinnade där, vad vet jag. Jag gick dit, trippade försiktigt runt för att undvika mineringarna, och hällde ut hela dunken med bensin. Mitt i detta tryckte jag ned en liten pinne, band fast ett garnnystan som jag hade doppat i bensin och rullade den runt hörnet på huset.

Tidigt på morgonen stod jag bakom husknuten och väntade. Snart hördes ett högljutt ylande, en smäll av en dörr och ut ur porten for hunden, med terroristen fladdrandes i hölstret. Mina beräkningar visade sig riktiga, hunden tog sikte på trädet och sprintade dit i rena Johnny Bråttom-stil. Precis när hundjäveln körde ned rumpan mot gräset tände jag på garnnystanet och såg en tunn eldslåga snabbt ta sig mot trädet.

Ljudet var öronbedövande. Trädet var borta. Vapnet och terroristen likaså. Däremot hade något som skulle kunna bli en plaskdamm nästa sommar snabbt anlagts. Jag tog mod till mig, stack ned händerna i byxfickorna och gick lätt visslande runt huset. Jag såg mig omkring och fick på fjärde våningen se en hund och en man, båda helt hårlösa, dinglandes över en balkonglåda. De såg märkbart tagna ut. Jag vinkade lite lätt och gick vidare. Jag struntade i att springa efter bussen utan tog en uppfriskande promenad till jobbet.

Det var med skräckblandad förtjusning jag skrev det här, jag är ju för fan hundrädd!

Jag älskar TV-shop.

Jag lever ett liv som gör att jag ytterst sällan ser på TV. Det är självklart inte är något negativt, det är bara så det är och jag kan inte säga att jag saknar det (förutom sport). Jag har fullt upp med vardagsbestyr fram till halv tio ungefär, sedan kanske jag sätter mig och då somnar jag i stort sett alltid. Jag kan kanske säga att jag sitter framför TVn, men inte att jag ser så mycket. Oftast vaknar jag med ett ryck följt av en fruktansvärd smärta någonstans eftersom jag alltid hamnar i någon mindre fördelaktig ergonomisk  ställning. Jag har ingen aning om hur det fungerar, men när jag än vaknar så går alltid TV-shop på någon kanal. Det är rena giftet och jag kan inte slita mig. Det är så mycket som gör att jag älskar detta program.

Varorna.

Prylarna som säljs på TV-shop är som ett koncentrat av merparten av alla risiga och onödiga idéer som någonsin kläckts i det stora landet i väster (inte Norge). När det gäller träningsmaskinerna har de alla det gemensamt att de går att vika ihop ifrån jumbojetstorlek till en tändsticksask. Oavsett vad maskinen egentligen är tänkt att vara bra för så gör den alltid underverk med magmusklerna också. Verktygen som du har hemma idag är livsfarliga redskap som bara ligger i garderoben och väntar på att få ta livet av dig. Det du behöver är ett verktyg ifrån TV-shop, som ligger som bomull i dina händer och i stort sett är självgående. Redskapen som TV-shop tycker att man är i behov av i köket är misstänkt lika redskap som står i ett skåp och samlar damm. Krämer som gör att du ser hundra år yngre ut, gegga som du skall hälla i tanken på bilen som gör att den går snabbare än en rymdfärja, städprylar som genom ett handvift gör att man måste ha solglasögon på sig inomhus eller ett litet blått tält som egentligen är en ångbastu som gör att du rasar i vikt medan du tittar på TV. Hur man har klarat sig utan detta fram till idag är en gåta.

Presentationen.

Ni vet hur det fungerar. En superfräsch person kommer dragandes med en sensationell produkt. En inte fullt så fräsch men desto mer förvirrad typ som är helt tappad vad det gäller användningsområdet blir introducerad i ämnet för dagen. Den tappade personen får först prova att använda sig av sin traditionella produkt och misslyckas kapitalt, vilket han eller hon glatt berättar alltid är fallet. Varför denne person aldrig har fått för sig att övergå till något annat tidigare är ofattbart. Eller kanske inte. Sedan visar den fräscha typen hur den sensationella produkten fungerar och ett halleluljahmoment uppstår. Den tappade personen går ifrån att vara lam ifrån hårfästet och nedåt till att vara en akrobat på slak lina. En av mina favoriter var när någon form av ny skruvmejsel skulle visas. Först skulle en vanlig skruvmejsel visas och minsann, lyckades inte den förvirrade personen med konststycket att köra skruvmejseln rakt igenom en kakelplatta i badrummet. Det är så typiskt, det blir ju så varenda gång! Lägg en skruvmejsel i ett mörkt badrum och jag lovar dig, nästa gång du tittar in så ser det ut som någon har gått fram med en kulspruta där inne. Detta är ett otroligt gripande och starkt ögonblick, men det skulle inte vara någonting om det inte vore för den viktigaste deltagaren.

Publiken.

En hel studiopublik som bara andas plast. Varenda cell i deras kroppar håller upp plakat som det står "jag gör bara det här för pengarna" på medan deras munnar säger "jomenserruatt, jag tyckte att det här verkade som en skitspännande produkt som jag verkligen blev nyfiken på. Liksom.".  De dubbla budskapen i kombination med publikens genomusla skådespelarinsatser är fantastiskt att skåda. Det är ingen tvekan om att alla är läskunniga och vet när det är dags att ge sig hän och skrika "It's amazing!!!!!" eller bara falla ut i ett förundrat "Oooohhhhh!!!!'.  

Nog är det häpnadsväckande alltid.

Efter att ha följt min äldsta sons framfart i diverse köldhål, även kallat hockeyhallar, har det ofta slagit mig vilken otroligt miserabel musik som spelas i spelavbrotten. Den är i det närmaste identisk med det ord man först kommer att tänka på när man öppnar ett förråd där det förvaras hockeyutrustning. För er som inte vet vad jag pratar om kan jag bara gratulera. Sedan har jag även ställt mig frågan om det är samma skiva som distribuerats i varenda hall, måste man vara extra fantasilös i sin musiksmak om man skall stå i ett speakerbås?

 I slutet av förra säsongen fick jag en uppenbarelse, ett halleluljahmoment liksom. En stråle fann sin väg genom ett skitigt fönster i en sunkig ishall och träffade mig mitt i pannan. Jag lyftes upp och gled ut ur hallen och upp till den friska klara luften högt uppe bland molnen medan tonerna av Queens we will rock you sakta tonade bort. Plötsligt hörde jag hur någon slog med handen på en mikrofon. Ni vet, *duff*, *duff*, *duff* följt av:

-Haaaallååå, hallå! Etta, tvåa. Hörs det här? Jag svarade med en försiktig nick.

Rösten kom ifrån alla håll och var lika otydlig som ett utrop på T-centralen. Den förkunnade att den tillhörde HockeyHallsGuden och att han hade följt mig under ett par perioder. Jag skulle inte känna mig orolig för att ha blivit utvisad, det var bara time out just nu. Detta berodde inte på att jag hade skjutsat för lite, släpat utrustning för dåligt, frusit för lite eller köpt för lite överkokt korv utan han ville helt enkelt bara ta ett snack med mig. När man sitter på ett svart runt moln som det står "godkänt matchmoln" på är det svårt att ta in sådan information, men det lät väl helt OK.

HockeyHallsGuden förklarade att han hade bollat mina tankar om musiken med sina lärljungar i sekretariatet och efter långa förhandlingar med både förlängning och straffläggning hade de kommit fram till ett beslut. Det verkade märkligt med en sådan procedur med tanke på hans titel, men eftersom jag själv lider av kronisk beslutsångest så lät det väl helt OK på något sätt.

Tillsammans hade de i alla fall kommit fram till att de fann mig lämpad att axla upplysningens mantel. Detta bestod i att upplysa folk i ishallarna runt om i landet om god musik. Det skulle vara musik som även folk utan ett lobotomerat musiköra kunde uppskatta utan att för den skull göra avkall på att hålla pulsen uppe. De hade gått igenom min skivsamling och framför mina fötter föll en  CD ned. Det klargjordes att den skulle kallas HockeyHallsJesusEvangeliumetSäsong08/09Version1.0. Jag frågade om de inte kunde ha valt en längre titel, men fick ett nekande svar på det.

Den här upplysningen skulle gå till väga på så vis att jag helt enkelt skulle placera ett ex av skivan tillsammans med en förklarande text i varje speakerbås jag passerade under min fortsatta hockeyhallsresa och hoppas på det bästa. Det kan låta som en simpel uppgift, men att ta sig in i ett främmande speakerbås är förenat med livsfara skall ni veta. En paradox på något sätt, med tanke på att hemmalaget i allmänhet brukar ha ett h-vete att få tag på någon som vill sitta där över huvud taget. De bad mig tänka över förslaget och bad mig att vara medveten om att om jag accepterade det skulle jag aldrig att bli densamma igen. En gång HockeyHallsJesus, alltid HockeyHallsJesus. Det lät som ett tufft jobb, men onekligen för en god sak så det lät väl helt OK. Jag accepterade, en paussignal ljöd och allt blev svart.

Plötsligt låg jag på parkeringsplatsen utanför ishallen. Tonerna av We are all the winners med Nick Borgen nådde mitt öra och jag förstod att jag var tillbaka i verkligheten igen. Men jag skulle aldrig mer vara densamma igen, jag bar nu oket att vara HockeyHallsJesus.

Det här var alltså i slutet på förra säsongen, men på grund av en hel del administrativa komplikationer (eller tidsbrist helt enkelt) så kommer det stora upplysningsarbetet att påbörjas nu. Snart. Vilken dag som helst. Nedsläpp av upplysning. Evangeliumet har skrivits om och har nu det fyndiga namnet HockeyHallsJesusEvangeliumetSäsong09/10Version1.0 och ser i skrift ut så här:

Musik innan matchen:
Push - Cure
Quite unusual - Front 242
Sister Surround - Soundtrack of our lives

Musik under spelarintåget:
Leave them all behind - Ride

Musik under uppvärmningen:
Watch me bleed - Tears for fears
Sura baya Johnny - Imperiet

Musik under matchen:
The voice - Ultravox
Forkboy - Lard
Lucretia my reflection - Sisters of mercy
Then - Charlatans
Never let me down again - Depeche mode
Jetstream - Doves
Stockholmsserenad - Adolphson & Falk
True faith - New order
I travel - Simple minds
She bangs the drum - Stone roses
The fly - U2

 

Ni kommer att få följa hur mitt arbete fortskrider, var så säkra.

Puckeyluljah!

Edit: Har nu gjort iordning en första upplaga som skall föräras hemmahallen imorgon. Jag kan säga att det var ingen lek att försöka pula ned den här texten i ett CD-fodral!