00:30 inatt plingade det till i mobilen, något sömndrucken kollade jag sms:et. "Cykla inte imorgon, det är jättehalt." stod det. Avsändare var min lilla mamma, minsann. Om ett par veckor fyller jag 43 år, men det har av föga betydelse för min mamma. Jag är hennes barn och jag kan uppenbarligen inte ta egna beslut. Som det barn jag nu är så cyklade jag givetvis till jobbet imorse. Det var halt något så in i helvete och jag hade kramp i hela kroppen när jag kom fram för att jag hade spänt mig så mycket. När jag hade duschat kunde jag inte hålla mig utan skrev ett sms till min mamma. "Jag har cyklat till jobbet, det gick jättebra.". Det kändes plötsligt som jag var 14 år och mitt i tonårsrevolten. Kommer jag att vara likadan mot mina barn? Kommer jag att skicka meddelanden mitt i natten om att de måste sätta på sig långkalsonger när de är 40 år? Jag har lite svårt att tro det, men det kanske är guds sätt att göra så att mänskligheten inte dör ut. Vad vet jag.
För en tid sedan gick min kära Nokiatelefon sönder. Ingen touchskärm eller något annat larv. En telefon som man kunde ringa och skicka sms med. Prima vara. En sak som störde mig en smula var dock när jag spelade Backgammon mot den. När man startade spelet så stod det alltid "Du är svart". Varenda gång sade jag till den att jag faktiskt är vit och har jävligt risiga pigment för att få någon vidare solbränna över huvud taget. Den brydde sig inte. Inte konstigt att det går dåligt för Nokia.
Lilla M lyckades givetvis tjata till sig två marsvin i julklapp. Som den sportnördiga familj vi nu är, så valde hon att döpa dem till pingis och badminton. Marsvinen bor permanent i min lägenhet, så de får dras med enbart mig varannan vecka. Jag är ju inte så förtjust i djur, men nog fan får jag dåligt samvete för att jag jobbar sent när de är ensamma hemma. Så jag sitter där och duttar med dem, tar tid så att de får lika mycket av mig var och tar alltid upp dem varannan gång. Som om de satt och bokförde det, liksom. Ibland blir jag jättebekymrad och får för mig att de är uttråkade. Då måste jag bygga någon grunka i buren så de har något att klättra på och ha lite kul. Typ lasergame för marsvin eller något i den stilen. Det brukar sluta med att de tuggar och gör sitt tarv på mina kreationer och fortsätter att se uttråkade ut. Eller så ser de bara ut så där.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
I helgen var jag ute och delade ut reklamblad för stora Ls hockeylags räkning. Bland annat vinglade jag omkring i fattigkvarteren i Ängby, där husen är stora som en skokartong för sandaler, storlek 34. Dessa skokartonger kostar ungfär lika mycket som en skokartong med Michael Jordans egendesignade basketskor, där både kartong och skor är gjorda i guld.
Därför blir man en smula förvånad när man cyklar förbi en busshållplats och får se det här:
Vad skall man tro? Jag sov antagligen på klövlektionen (också), så jag hade svårt att utröna vad det var för ett djur som numera haltade omkring på tre ben, men jag gissade djärvt på en älg. Hade denna älg inte giltigt färdbevis och fått betala med ett av sina ben istället? Man har ju läst att barn har blivit avkastade ifrån tåget, så varför inte? Var det resterna av en älg som hungrande Ängbybor överfallit och ätit upp? Hade älgen lånat en massa blad och kvistar av älgmaffian och inte kunnat betala tillbaka i tid? Det vet man ju hur det slutar.
En tjej på mitt jobb hävdade att det antagligen var en hundägare som använt benet för att hunden skulle ha något att leta efter. Det tror jag inte en sekund på, det låter alldeles för långsökt. Dessutom är jag ju hundrädd.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Jag cyklar. Om någon undrade. Jag cyklar något så in i helvete. Till och från jobbet varje dag, i ur och skur, i glädje och i rent raseri. Folk brukar säga att det är så härligt att träna, för då tömmer man tankarna på allting annat och bara koncentrerar sig på just sin träning. I helvete heller.
Jag har kommit på ramarna för ett nytt mobilspel under mina cykelfärder, som jag är helt säker på skulle bli en hit om någon tog sig an utmaningen. Själv har jag inte ens en mobil som man kan spela på, jag har aldrig spelat på en mobil, jag spelar aldrig elektroniska spel över huvuet taget faktiskt. Men det här skulle jag fanimej spela. Så du som är lagom nördig och flink i fingrarna, vad väntar du på egentligen? Här är reglerna. Du kan tacka mig senare, när du vill dela med dig av vinsten.
*Du skall cykla från A till B på kortast möjliga tid, utan att bryta trafikreglerna. Du kan bryta mot reglerna, men detta skall medföra en 95% risk för att du hamnar under ett lastbilsdäck.
*Ser du en cyklist som cyklar mot rött och sedan hinner ikapp denne och kängar ned vederbörande så får du 20 poäng. Att känga ned cyklister utan hjälm och cyklister som pratar i mobilen ger tio välmotiverade poäng.
*Kängar du ned en gångtrafikant som envisas med att vingla omkring på cykelvägen, tio poäng. Om du kör över en hund på cykelbanan får du 100 poäng. Nej, jag älskar inte hundar. Bommar du hunden och trasslar in dig i kopplet så blir det inte bra. Minus 30 poäng.
*Bildörrar är farliga grejor. Ser du inte upp så åker du in i en bildörr som öppnas precis framför framhjulet. Game over, skulle man kunna säga. Parrerar du bildörren, backar tillbaka och sparkar in den så får du en extra energiboost och cyklar som en salig ande i en kilometer.
*Samma sak gäller för bilar som svänger till höger över cykelbanan. Är du inte vaken så singlar du vertikalt som ett höstlöv bort i horizonten. Det kan se snyggt ut, men det är ändå inte bra. Det är liksom slut då. Parrerar du bilen och sätter en snygg doja i dörren istället, 50 sköna poäng till dig.
Ni hör ju själva, det här kan bara bli succé.
Postat i: Nöje Permalink Kommentarer [1]
I min omedelbara närhet i vardagen återfinns två tvättäkta mytomaner. Eller, tvättäkta kanske är ett djärvt uttryck, det finns säkert någon jävel där ute bland ettorna och nollorna som bara väntar på att köra upp den exakta innebörden av det uttrycket i min högra näsborre. Det är i alla fall två personer som skarvar rätt mycket, om man säger så.
I början gick jag på precis allting, jag är rätt naiv i min läggning. När saker och ting gick upp för mig blev jag ordentligt förbannad och tyckte att det var ett jävla sätt att ljuga så där. Nu har kanterna filats av och blivit mjuka och gosiga. Rätt lika dessa två herrar faktiskt, som inte alls skulle må illa av att gå ned en 15-20 kilo. Nu kan jag inte låta bli att fascineras över deras helt enastående berättarteknik och hur de på ingen tid alls kan dikta ihop en historia. Jag blir så jävla avundsjuk! Själv sitter man och värker i månader för att kläcka ur sig en mening i värsta Strindbergstilen, medan de bara behöver ett fragment av ett ämne för att gå igång. Det som är helt häpnadsväckande, i min öron, är att det inte spelar någon roll vad man pratar om så har de antingen varit med om det (fast värre) eller så vet de exakt vad det handlar om och troligtvis gjort 14 doktorsavhandlingar i ämnet. Partikelfysik, frimärken, pingis, flimmerhår, träslag, dialekter i Kenya, vårtsvin, varmvattenberedare, lottodragningen första veckan i mars 1987 eller vad du vill, de här killarna vet hur landet ligger i alla dessa ämnen. Kommer du med lite mer fakta, så ökar de de på med ännu mer fakta. Det finns ett omättligt behov av att veta mest (eller att påskina att veta mest snarare) och att få sista ordet.
Likheter mellan dessa två personer, förutom kroppshyddan, är att de är sjukt sociala, gissningsvis inte har någon speciell utbildning, är runt 50 år, lätt bittra, inte speciellt skriftligt vassa och... säkert något mer.
Vart vill jag komma med detta? Ingen aning. Men det skulle vara rätt roligt att para ihop dessa två någon gång, langa in ett ämne som ingen av dem har någon koll på och se vad som händer. Jag gissar på härdsmälta.
Postat i: Nöje Permalink Kommentarer [0]
I flera år har jag närt en dröm om att skriva en bok. Jag förstår dock inte hur är möjligt att skriva så mycket om något att det till slut är material för en hel bok. Jag kan skriva två A4-sidor, sedan är liksom allting klart. Är jag kanske så fruktansvärt kärnfull och precis i mitt uttryck att det inte blir mer? För det kan väl inte bero på... något annat? Nä.
Jag borde ha blivit fransman, det är grabbar som kan värka fram konst minsann. Men jag är inte fransman och jag heter inte Pierre, det är klart som fan att det inte blir någon bok då! I ren desperation har jag börjat fila på något om fransmän i alla fall, bara för att jag är så avundsjuk på deras kreativaoch flärdfulla liv. Om jag fyller på med kreativa engelsmän, tyskar och andra roliga folkslag så kanske det blir ett helt kapitel. Kniper det får jag ge mig av utanför karmanlinjen (ja, det har jag googlat, tro inget annat!).
Det finns inget som går upp mot generaliseringar, det är för jävla kul!
Pierre satte på sig sin basker, tryckte in den nybakta baguetten under armen och gick med obestämda steg iväg till kvarterskrogen. När han kom fram satt redan de gamla stamgästerna där, det var Pierre, Pierre, Pierre och Pierre. De satt vid varsitt bord, rökte en cigarett, sörplade rödtjut, puttade till baskern med baguetten och såg svåra ut. När de inte läste om allt jävla elände som alla utsatte stackars Frankrike för, så satt de och skrev olyckliga kärleksdikter till någon kvinna som helt förståeligt hade lämnat dem. Pierre tittade upp ifrån sitt fullklottrade anteckningsblock och funderade över vad han skulle beställa till middag, förutom vin. Sniglar eller grodlår.... Alltid detta dilemma. På gatan susade 400 traktorer förbi, med varsitt lass gödsel. Pierre rättade till mustaschen, tittade världsvant på karavanen och undrade vad de skulle strejka för idag. Kanske hade någon bett dem att jobba.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Förra veckan var det dags igen. Ni som har hängt med ett tag kommer kanske ihåg att jag fick oväntat besök för något år sedan. Utanför stod ett käckt par och hävdade att de hade hört att jag körde svarttaxi, något jag vänligt (nåja) men bestämt förnekade. I alla fall. En morgon spankulerade jag glatt till parkeringen för att ta bilen till jobbet. Innan jag hade hunnit fram stormade en äldre herre (nu är jag ju inte purung själv, så jag får väl kanske säga att han var äldre än mig bara) fram och viftade med armarna.
-Hej! Du, du måste hjälpa mig att köra ut min bil!
Jag tittade mig runt och såg en taxi stå parkerad framför en port. Jag tittade på mannen och genom hans utstyrsel drog jag slutsatsen att det var hans taxibil. Den var parkerad så att han var tvungen att backa ca 30 meter och på vägen trixa sig förbi ett par snöhögar.
-Vad menar du? Vill du att jag skall vinka åt dig när du backar?
-Nej, nej! Jag klarar det inte, det är för svårt! Du måste köra!
What the fuck?
-Men.. Det är väl din bil och du kör väl för fan taxi hela dagarna, försökte jag lamt.
-Javisst, men jag klarar det inte!
Mannen kastade nycklarna till mig och knallade iväg dit han uppenbarligen ville ha bilen. Jag satte mig i taxin och tittade mig omkring. Hur i hela fridens lyckas jag hamna i en sådan här situation? GPS fanns det minsann och jag började så smått fundera på om jag skulle ta och bara dra iväg med bilen och sälja den någonstans. Men det ligger liksom inte för mig riktigt, så jag backade på och ställde bilen där mannen ville ha den. Det tog ungefär två minuter och kändes hyfsat oproblematiskt.
jag klev ur och tittade en smula skeptiskt på chauffören. Han skuttade glatt fram till mig och frågade om jag visste var xxxxgatan låg. Han hade alltså inte bara lyckats köra fast, utan även fel. Och av alla människor på den här planeten så frågade han mig om vägen! Jag som får svår ångest när jag skall försöka hitta till vå lokala ICA varje dag. Ni kommer antagligen inte att tro mig, men jag visste var gatan låg! Kan det vara så att någon högre makt försöker förklara för mig att jag har gjort fel yrkseval?
Två korta musikaliska reflektioner.
1. Vad fan är det frågan om? Plötsligt dyker Cut Copys - Take me over och The Arks - Breaking up with God upp typ samtidigt (ja, i alla för mig). Är det bara jag som känner helt sjuka Fleetwood Mac - Everywhere vibbar all over the place? Jag vill föra till protokollet att jag inte tycker att någon av låtarna är något att ha, men Fleetwood Mac är i alla fall uthärdliga.
2. Häromdagen snavade jag över en för mig ny grupp på Spotify. När det händer får jag alltid en sådan panik. Hur har jag missat det här? Är de stora? Är de små, hur kan det vara möjligt i så fall? Hur länge har jag missat det här? Har mina kompisar missat det här? Tänk om de har det, det vore ju katastrof! Tankarna far som skållade råttor innanför pannbenet, egentligen helt utan anledning. Det är ju inte så att musiken försvinner, men jag blir alltid så vansinnigt stressad. Jag beter mig som att jag kommer att straffas om jag inte missionerar om min nyvunna kunskap pronto. Det här är i alla fall så jävla bra att man nästan får svårt att hålla urinblåsan i styr, så ha pottan redo när ni lyssnar på The National - Bloodbuzz Ohio. http://www.youtube.com/watch?v=yfySK7CLEEg
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]
Det här inlägget är inget för frireligiösa, hästälskare eller folk med krav på ett korrekt språkbruk. Ha bara i åtanke att det är skrivet i ett försök till att återge rådande stämning i mitt huvud.Ja, jag svär alldeles för mycket. Now you know.
Luciatåg i ett fucking jävla permafrostkallt ridhus. Inga bollar, inga närkamper och inga offsidefällor. Hur fan kunde det bli så här, vad har jag gjort för fel? Jag minns när lilla M låg och sov i mellanmannens hockeytrunk, eller satt och tittade på Sportspegeln endast iförd stora Ls hjälm och susp. Jag minns hur jag kände mig lätt till sinnes, tänkte att det är ju bra att hon kan ärva all utrustning.
Hur kom hästarna in i bilden? Visst, min fru har varit hästtjej (och är väl till viss del fortfarande), men jag kan inte påminna mig om att hon har försökt att styra lilla M i den riktningen. Alla dessa typer som vadar omkring i en sörja av hästavföring och hö, hur långt ifrån står vi varandra kan man undra? Ett par solsystem kanske? Men nu stod jag i ett ridhus och tänkte "Men vafan i helvete, det är helt jävla stört kallt och spektaklet har inte ens börjat än! Vad i helvete skulle den där Luciadonnan vara tvungen att vara en sådan martyr så att man var tvungen att skruva ihop en sådan här jippodag... Fan! Fan i jävlar!"
Hur långt hästfolket och jag än står varandra mentalt , så drog det hela igång och vi stod nu bara ett par frusna meter ifrån varandra. Först kom en kadrilj, ett ord jag aldrig hade hört förut. Jag gissade i alla fall att det betydde uppvisning av ett gäng ekipage som rider efter ett inövat mönster. Det var klart imponerande och jag klappade som som en galning i hopp om att återfå någon form av känsel i fingrarna. Sedan kom kadrilj nummer två, med lilla M och andra småttingar. Inte fullt så imponerande, men det värmde ju ändå att se små tomtar, tärnor och pepparkakor skumpa omkring på hästryggarna. Sedan kom Rudolf, vilket på något sätt var kvällens höjdpunkt.
Därefter följde ett Luciatåg i kompakt mörker, vilket förvisso var intressant men kanske inte riktigt så effektfullt som man kunde önska sig.
På vägen hem, med all värme som fanns att uppbringa i bilen påslagen (bilens cigarettändare tryckt mot näsan), stapplade iskalla tankar omkring i mitt huvud. Det här är inte min grej, men det är å andra sidan inte jag som skall rida. Och de här hästtyperna jag har stött på under ridskolan verkar vara grymt vältränade, ha ett enormt driv, skinn på näsan och allmänt framåt. Något lilla M onekligen skulle behöva lite av, hon som personifierar lilla Skutt. Så det lär väl bli ett antal timmar halvsovande i ett stall kan jag tänka mig. Kanske kan jag försöka mig på att lära mig att virka eller sticka när jag sitter där, så jag har ännu varmare kläder till hands till nästa Lucia.
Efter sagan på kvällen låg lilla M på min arm och tittade mig djupt i ögonen.
-Jag gillar inte att spela hockey.
-Jag vet gumman, men det är väl kul att gå på skridskoskola i alla fall?
-Ja, det är kul! Men klubbor är tråkigt.
-Det är ju bra att du inte behöver använda klubba då.
-Ja.... Pappa?
-Ja?
-Det här var den bästa dagen i mitt liv.
Hur ägd kan en förälder bli?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]
Ibland undrar man hur det står till i synapserna. Hur det kommer sig att man associerar till vissa saker eller att man får en viss bild i huvudet när man hör talas om något?
I helgen var jag till exempel på en liten tillställning hos en kompis. En tjej berättade om att hennes barn trodde att Jesus hängde på korset och hade skavsår, att det var därför hans fötter blödde. Istället för att få upp en bild på Jesus på korset, blödandes både här och där, så fick jag för mig en syn om när Jesus skulle bada. Jag menar, killen kunde ju gå på vatten. Hur tusan skulle det bli om han dök ifrån tian i badhuset? Det skulle ju vara som att dyka rakt ned i kaklet! Tommy Söderbergs "ända in i kaklet" skulle få en helt ny innebörd.
En morgon pratade jag med min fru om motivation och att vara motiverad. När vi lade på satt jag och vred och vände på ordet. Motiverad? Mot? Det borde för böveln heta Mediverad! OK, jag är inte dummare än att jag inser att det kanske kan komma ifrån engelskans motivation, men visst fan låter mediverad mer medryckande än motiverad? Va?
När vi var på klassens dag för några veckor sedan hade stora Ls klass ett par föredrag. En kille pratade om hur man kunde spara energi på olika sätt, bland annat genom att använda lock när man lagar mat. Bra idé, men blir det inte knepigt att få soppan att stanna i locket tänkte jag då? Jag berättade det för min fru och hon var bara oerhört tacksam för att jag inte ställde frågan till eleven som höll i föredraget.
Annars kan felslag på tangentbordet vara roligt. När man skall logga av maskinen som jag jobbar med så skriver man kommandot SIGNOFF. Råkar man komma ett steg för långt åt vänster med högerhanden på tangentbordet så blir det SUGBIFF istället. Jag vet inte varför, men efter alla dessa år som systemutvecklare så tycker jag fortfarande att det är lika roligt.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
I förra veckan var det även skolans dag hos i kidsens skola. Hela skolan hade öppet hus på eftermiddagen och kvällen och eleverna hade lektioner som föräldrarna fick vara med på. Kul och bra för alla tror jag! Lektionerna bestod i föredrag som eleverna höll om miljö;, ett ämne hela skolan har haft som tema de senaste veckorna. Det var power point, musik, bilder, youtubeklipp och you name it. Alla elever verkade bekväma med att stå framme vid svarta tavlan (eller det är väl whiteboard nuförtiden ja...) och jag slogs av hur otroligt mycket det har hänt sedan jag gick i skolan. Då var varken grupparbeten, redovisningar eller presentationsmaterial speciellt utvecklat vill jag minnas. Eller... så minns jag bara inte. Däremot kommer jag ihåg när mitt dagis fick hälsa på i en förstaklass, som förberedelse inför vår egen skolstart. Vi fick vara med på en lektion i svenska och fröken frågade en av oss om han/hon (minns inte) kunde stava till 'och'! Han/hon fick gå fram till en filttavla och sätta upp bokstäverna, vilket givetvis blev 'ok'. Barnen i ettan fnissade förtjust när fröken rättade dagisbarnet. Pedagogiken har lyckligtvis tagit ett par steg sedan dess.... Det enda som jag kan tänka mig verkligen är sig likt ifrån den tiden är att ett par elever ramlar baklänges på stolen när de väger på den. Det går liksom inte att låta bli, men det har å andra sidan rätt lite med skolundervisning att göra. Min bänkgranne och jag tävlade varje lektion i fyran om vem som kunde få stolen att luta mest, vilket resulterade i att minst en av oss ramlade omkull varje lektion. Jag tror att vår fröken tackade sin lyckliga stjärna för att hon gick i pension det året.
Vi avrundade kvällen med att åka pulka på den lilla snö som låg i backen. Kul som fan, men givetvis livsfarligt för en man i min ålder. Jag slog runt på ett tefat och fick en bula i huvudet, men det var ju bra för då slapp jag tänka på min armbåge som fortfarande smärtar sedan vurpan i trappan.... Depeche mode har gjort en låt som heter A pain that I'm used to och sådana har jag börjat få en hel del av..... Men så har jag alltid älskat Depeche mode också, som jag såg live första gången 1983 på gamla fin Draken vid Fridhemsplan. Det är TJUGOSJU år sedan. *Gulp*!
Nu när jag läser igenom det här så ser jag att det inte hänger ihop. Jag försöker desperat få det till att jag inte är gammal, samtidigt som allting tyder på att så faktiskt är fallet. Men vafan, jag tar och ignorerar det lite till.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
I år var första gången sedan jag tog körkort som jag lyckades byta till vinterdäck innan första halkan. Det kändes vuxet och stabilt på något vis. Som straff för detta tilltag halkade jag istället i trappan i trappuppgången hemma och har nu två underarmar som är tjockare än överarmarna (vilket förvisso inte säger någonting egentligen). Har även något svårt att sitta på höger sida av bakdelen. Det är antagligen dags att fråga föreningen om de skulle ha lust att installera en handikappramp i mitt trapphus och ringa till PRO och fråga om de har gjort någon bäst i test vad det gäller broddar. Ofta känner jag mig fortfarande jävligt barnslig och naiv, men ibland känner jag mig även jävligt gammal och allmänt slut. Om jag tänker efter lite så kanske det sistnämnda har något med det förstnämnda att göra, men just nu har jag för ont i armarna för att spinna vidare på det.
För någon dag sedan åkte jag förresten bakom en bil med en dekal som det stod "Rör & Vent" på. Tre gånger läste jag "Röv &Rent" innan jag läste rätt. Dags för glasögon eller att boota om associationsförmågan?
På höstlovet skulle stora L och hans kompis på hockeyläger i Lenhovda. Lenhovda ligger långt ifrån den horisont som är känd för mig, vilket beror på att min världsbild ryms på ett frimärke. Om det är ett inrikesfrimärke, stämplat i Tomteboda (dit jag bara hittar för att min fru knäckte extra där ett tag). I 43 mil satt jag och hade ont i magen för att inte hitta fram, medan grabbarna i baksätet var fullt sysselsatta med att utforska varenda kodrad i stora Ls kompis nya mobiltelefon. Barn har verkligen ett härligt sätt att attackera tekniska prylar på, de liksom bara provar tills det fungerar. Själv vill man ju gärna ha en hum om hur det fungerar INNAN man provar. Det kan kanske ha att göra med att det är jag som får betala om det går åt helvete.
Lenhovda är inte stort. Hade jag nyst hade jag antagligen råkat åka förbi det, men jag var för panikslagen över att åka vilse för att tillåta en nysning. Det första man ser när man svänger in i Lenhovda är ett litet brunt trähus där Janices blommor huserar. På en stor skylt på väggen stod det "För inspiration och glädje!" En bra slogan för en blomaffär, utan tvekan. Bredvid skylten fanns en dörr till husets andra verksamhet, begravningsbyrån. En paradox så god som någon.
Jag hittade fram till ishallen på första försöket, vilket bekräftade min känsla om storleken på området. Vi hade kommit i god tid, så jag gick fram till två äldre herrar och frågade om det fanns någonstans att ta en kaffe så länge. De tittade uppriktigt förvånat på mig och sade att de inte hade en aning. Right. Jag och ungdomarna slog en lov och hittade ett fik, men det var stängt på grund av sjukdom. Hotellet hade inte öppet. I centrumet återfanns ICA och COOP (eller Konsum, eller vad det nu heter) i husen bredvid varandra. Hur kommer det sig att det alltid är så? Det är som att de där två butikskedjorna är som siamesiska tvillingar. Jag ger mig fan på att de delar parkeringsföretag. Först gick vi in på ICA och handlade lite där. I kassan satt en yngre kvinna och allt bara passerade. Sedan provade vi sortimentet på COOP, bara för att ha något att göra. Där satt en äldre kvinna i kassan, kortterminalen trasslade, det var ett helvete att få ut kontanter och kön växte sig lång bakom kvinnan som ville ha ut pengar. Det är ungefär så jag tänker mig skillnaden på ICA och COOP i stort. Ändå är jag en COOP-kille. Det är bara att konstatera att min pappa hade ett sjukt inflytande på min konservativa syn på vissa saker. Jag minns fortfarande hur jag åkte med och fredagshandlade med honom på dåtidens EPA, när det fortfarande hängde flygplan i taket i den gamla ombyggda hangaren. Eller när han travade iväg med nittontusenfyrahundrasju kvitton till lokala Konsum för att få ut återbäringen. COOP är grejen liksom, även om de nu har bytt hangar och ingenting är sig likt längre. Ingen av affärerna sålde dock färdigbryggt kaffe. Det visade sig till slut att det fanns en kaffemaskin i ishallen, med helt okej kaffe dessutom. Bra att veta om ni har vägarna förbi.
Sedan åkte jag 43 mil tillbaka och hade lika ont i magen.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [5]
I somras fick jag en GPS-klocka av min fru och närmast sörjande. En riktigt avancerad historia som mäter, piper, för statistik, till skillnad mot mig vet var den befinner sig och har sig i största allmänhet. Jag unnar mig sällan saker själv, så ibland tar min omtänksamma fru tag i saken och köper något som jag kanske inte behöver till 100%, men som jag antagligen kommer att använda och ha nytta av. Det är i alla fall en kul sak och det har gjort löpningen roligare. Lite hetsigare, men roligare.
För ett par veckor sedan bytte mitt företag lokaler. Den nya arbetsplatsen ligger för min del inte så lämpligt till rent kommunikationsmässigt. Åker man kommunalt tar det minst en timme, med bil tar det mellan 45 minuter och ett dygn beroende på dagsläget i trafiken. För att slå två flugor i en smäll så tänkte jag därför börja cykla till jobbet, dels för motionen och dels för att slippa få frispel i bilköer.
Jag skall absolut inte sticka under stol med att jag är tragiskt oteknisk. Kvällen innan första cykelturen till jobbet satt jag i alla fall med min fina klocka och blippade runt bland alla miljarders menyer och val. Plötsligt hittade jag en inställning för cykling, där man kunde få reda på sträcka, medelhastighet, förbrukade kalorier och otroligt nog också tiden. I en handvändning, eller en knapptryckning snarare, hade cyklingen tagit steget upp till en tävling mot mig själv.
På morgonen drog jag iväg som en avlöning på min fina mountainbike ifrån 1994, där ganska många växlar fortfarande går att få i. Efter bara någon kilometer började jag undra vad som stod på. Varför var alla söndagscyklister fortfarande ute och vinglade omkring? Varför är man över huvud taget ute och cyklar om man håller en hastighet som gör att man blir omkrupen av daggmaskar? Jag var fullständigt fartblind och alla cyklister framför mig var bara kandidater för omkörning. Alla skulle köras om. Ja, utom de här glada gossarna som forsade fram på superduperracerhojar med däck tjocka som klyvda frimärken då. Ni vet, de där som faller omkull om de måste stanna. Personligen tycker jag att det är patetiskt, men så var min första stora idol Vito Knezevic också. Till och med jag fattade att de körde i en annan liga. Jag vill dock poängtera att jag tar jävligt seriöst på trafikregler och alltid stannar vid rödljus och över huvud taget följer de lagar som finns. Detta fick till följd att jag cyklade som en galärslav, körde om fem cyklister, stannade vid ett rödljus, blev omkörd av de fem cyklisterna igen som gladeligen gled över på rött, pumpade upp tempot till max, körde om de fem cyklisterna igen och... Ja, ni hajar.
12,1 km på 28:32 min. Blodsmak i munnen, mjölksyra efter fyra kilometer, ursinnig på alla söndagscyklister och andra hinder, men ändå lätt euforisk över hur fort och skönt det var att cykla. Jag har aldrig förstått alla som snackar om att cykling blir som en drog, men efter bara en vecka förstod jag precis. Cykeln var nu min bästa vän, men det visade sig efter två veckor att klockan var min största fiende. Tider är till för att slås, alltid, till varje pris. Så två veckor var tiden det tog för att få en akut överansträngning i höften, som gjorde att jag hade så ont att jag inte kunde sova på nätterna.
Jag hade det på känn sista dagarna och då tänkte jag att jag skulle ta det lite lugnare. Jo men visst. Cyklar man så cyklar man liksom, att hålla igen är helt enkelt inte ett alternativ. En morgon skulle jag lira korpfotboll. Jag tänkte då att jag skulle sticka i god tid, så kunde jag cykla lite lugnt som uppvärmning. Det slutade med att jag inte hittade cykelnyckeln, fick leta reda på en avbitartång och klippa av låset medan jag svettades vansinnigt och försökte komma på vad jag skulle säga till mina grannar om de skulle få syn på mig. Sedan cyklade jag fortare än någonsin, hoppade av cykeln i farten och fortsatte in på planen och intog högerbacksplatsen. Så det där med att hoja med måtta, jo, ja.. nä.
Nu har höften repat sig och imorgon är det nypremiär. Om du vet med dig att du skall cykla i mina hoods, håll till höger och akta dig för vinddraget när jag passerar.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [3]
Det är när man är som tröttast och mest uttråkad man får de bästa funderingarna. Eller?
Tvättstugan by night.... Vilken härlig vardagsidyll, som en busig aperitif ungefär. Oj! Nu drog centrifugeringen igång, vad festligt! Det är tur att man får coola ned sig med att hänga tvätten, annars skulle man bli alldeles till sig i trasorna. Bara två timmar kvar innan jag kan gå hem? Time flies, som de säger over there.
Vår tvättstuga är lite som att komma till något schysst hotell vid medelhavet. När man stegar in i torkrummet så är det som att kliva av planet och piloten har glömt att stänga av motorerna. Det blåser rätt varma vindar där inne vill jag lova.
Okej, istället för pool så finns det dammtussar på golvet. Istället för blå himmel så hukar man för blöta kalsonger. Istället för för solstolar så har någon snäll medmänniska skänkt en trasig kontorsstol som man nästan kan sitta på. Istället för barhäng finns det torktumlare. Istället för baksmälla finns det en gigantisk mangel som det måste ha krävt lika många slavar som när de byggde pyramiderna i Egyptien för att ha fått dit. Istället för paraplydrinkar så finns det kranvatten. Istället för sol så finns det charmerande lysrör med dess karakteristiska mjuka ljus.
Klockan tolv säger det klick. Då blir det mörkt. Att vika tvätt och samla ihop alla sina prylar i skenet av sin mobiltelefon är spännande, Lite som att campa. Men istället för att snubbla på linorna som sträcker tältduken och landa lite tjusigt på ett par kottar, så står man helt sonika på öronen när man trillar över de där raceråken till tvättvagnar eller vad de kan tänkas heta. Kanske tittar man förvånat upp bland de vemodigt kvarglömda kläderna i upphittatlådan.
Det är kul att tvätta i tvättstugan. Det har alla i mitt område också förstått, så nästa lediga tvättid är i maj nästa år.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]
Förra onsdagen gick jag ut vid nio och lunkade runt i fem km för att låta benen få röra på sig en sista gång innan midnattsloppet. Övriga familjen, minus mellanmannen som var och såg Sverige-Skottland, satt och kollade på TV så jag behövde inte ta någon nyckel med mig. Skönt, för jag hatar att springa med saker i händerna. Jag har fullt sjå med att hålla reda på benen när jag springer, så att hålla i ett par nycklar sinkar mig betydligt.
Väl hemma igen så kastade jag lite grus på vardagsrumsfönstret (vi bor en halvtrappa upp), men inget hände. Jag gick runt huset och bankade på lilla Ms fönster i tron om att de kanske läste saga, men ingen reaktion. Jag fortsatte med att banka på killarnas fönster, nu mest bara i ett desperat försök att bli hörd. Ingenting. Jag fortsatte med den här proceduren i 20 minuter innan jag gav upp och satte mig på yttertrappan, för grundproblemet är att porten stänger klockan nio och kan bara öppnas med nyckel. Inte en kotte passerade. I fönstren hos grannarna var det mörkt. Ingen telefon. Övergiven och bortglömd i den stora världen.
Klockan elva kom mellanmannen och hans kumpaner hem. Han har inte ens ett par nycklar, men föräldrarna som kom med honom hade i alla fall mobiltelefoner. I tio minuter stod vi och ringde till hemtelefonen, min frus mobil, min mobil och stora Ls mobil SAMTIDIGT. Ibland stängde min min fru bara av telefonen, eller så hände ingenting. Så, efter tio långa minuter raglade min fru ut och öppnade porten och undrade vad som stod på.... Vi gick in och hon föll ihop i sängen och fortsatte sova. Stora L och lilla M sov alldeles utmärkt fortfarande.
Framöver blir det till att öva på simultankapaciteten, för då får nycklarna följa med på löprundorna.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [5]
Hej alla ni miljarders och åter miljarders med fans som suttit som förstenade i väntan på ett nytt inlägg. Jag är tillbaka. Tror jag.
En dag i våras tog orden slut. Jag hade helt enkelt ingenting att säga. Hammaren i tankesmedjan rostade sakta men säkert fast i takt med att de ordlösa dagarna passerade. Det hände saker omkring mig, men det som skulle ha kunnat blivit ett uppslag till någonting föll bara dött till marken. Jag mådde inte dåligt på något sätt, bortsett ifrån att jag saknade idéerna som hade gått och gömt sig någonstans. Jag gissade på att jag helt enkelt var slutkörd mentalt efter en lång vinter i högt tempo. Bloggen fick vara.
Under sommaren har jag haft en riktigt skön semester tillsammans med min familj. Det känns som att jag har kunnat sänka tempot rejält och inte gjort speciellt mycket egentligen.Sakta men osäkert har ett embryo till en bloggidé börjat vingla omkring i tankarna. HockeyHallsJesus har hittat hem igen.
Så hav förtröstan. Oftavilse är fortfarande jävligt vilse, men förhoppningsvis är han nu vilse på rätt spår igen.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Fredag morgon 06:15. Oftavilse står på Zinken i en plusgrad och fryser. Han har inte fått sitt nya matchställ än. Han är trött. 06:25 kommer en kille, som fortfarande har kudden kvar bakom nacken, med ett gäng matchställ i en väska. Fem trötta killar, som inte har fått sitt matchställ, ställer sig mitt på planen och näckar utan att bry sig om vare sig det ena eller det andra. Ingen annan bryr sig heller. Möjligen att någon i närområdet drar ned rullgardinen för att slippa se eländet.
Medan domaren, som blåser igång så fort det bara går för att få komma hem så fort som möjligt, drar igång matchen står Oftavilse fortfarande och knyter skorna. Det är svårt, för det är så förbannat jävla kallt. Tio minuter in i matchen både vaknar och somnar Oftavilse på samma gång, när han blir tacklad bakifrån och faller handlöst in i en stolpe. En bula i mitt på knoppen och djävulskt ont i axeln.
När Oftavilse har repat mod och lokaliserat gärningsmannen, bestämmer han sig för att ge honom en schysst men riktigt hård tackling. Det slutar med att han dribblar av honom istället och blir fälld bakifrån av samme gärningsman. Blodvite på knä och höft. Gärningsmannen blir tillsagd med emfas av både domaren och sina medspelare. Oftavilse blir besviken, hans medspelare lättade. Oftavilses lag förlorar med 2-1 efter två riktiga målvaktstavlor. Målvakten är en riktigt trevlig kille, men likväl är han en jävla Bajentattare i detta nu.
Oftavilse duschar och ser ut som sin 92-åriga farmor när han klär på sig, stel som en pinne efter att ha strechat inte det minsta. Han åker till jobbet, äter fyra bananer och börjar sedan se till så att alla är startklara till lunchen så tidigt som möjligt. Nu är det bara mat som går att foka på. Efter maten vet Oftavilse att jobb inte är att tänka på. Han och hans medspelare (utom målvakten, som fortfarande anses som en motspelare. Det går över till på måndag) kommer att ägna all kvarvarande energi åt att försöka hålla sig vakna tills det är dags att gå hem.
Sport förbrödrar inte alltid, men man blir alltid hungrig av det.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [5]