När jag var liten hände det ibland att jag gjorde saker som andra barn gjorde. En gång fick jag till exempel ingivelsen att skaffa ett marsvin.

Efter mycket tjat gav min föräldrar till föga. Vi hittade en annons där någon hade skaffat ett marsvin men sedan visade sig vara allergisk mot densamma. Vi åkte dit och möttes av den snörvlande sonen, en lätt gråtmild mamma som tydligen hade fattat tycke för den lilla pälsbiten och en pappa som var mäkta stolt över buren som han själv hade byggt av metall och plexiglas. Min pappa som var av den karga naturen och inte så frikostig med känslosvängningar, var otroligt skeptisk innan vi kom dit. Men när han fick se henne så var saken klar. Vi slog till och så var familjen utökad med ett marsvin.

Marsvinet hette Kajsa. Jag hade en bild om att hon skulle trivas med att springa omkring på de stora vidderna i huset, så där fritt som i verkligheten nästan. Men. Hon var det segaste djur jag någonsin skådat. Titt som tätt släppte jag ut henne på golvet för att hon skulle få röra på sig, men hon tog inte ett steg. Det spelade ingen roll om man lockade med godsaker, istället för att knalla fram så sträckte hon på halsen en halvmeter för att få tag på prylarna. Eller så struntade hon i det och satt bara och glodde.

Så när sommaren kom tyckte jag att det var ju hur cool som helst och släppte ut henne på vår gräsmatta. Plötsligt frisläpptes all latent oförbrukad energi i hela universum och samlades i en marsvinskropp. Jag tillbringade hela eftermiddagen med att jaga henne över hela kommunen innan jag lyckades lura in henne i ett hörn. HELVETE vad snabb hon var! Och vilken jävla typ att mörka formen en hel vinter!

Vid sju års ålder drabbades Kajsa av ålderskrämpor. Vi var på djursjukhuset ett par gånger, men det fanns inte mycket att göra. En kväll låg hon bara på sidan och det var inte svårt att inse vad som höll på att hända. Jag pallade inte med att se eländet och gick ned och började spika ihop en kista (!). Min pappa var ännu mer rationell och knallade över till vår granne som hade ett tjänstevapen. Han kom över och så började de på fullt allvar fundera på om de skulle avliva Kajsa med ett skott. Lyckligtvis var båda två så veliga och oföretagsamma att Kajsa hann att dö en naturlig död under tiden. Annars vet jag inte riktigt vad jag skulle ha lagt i min kista.

Fy fan. Det är helt renons på uppslag just nu. Är det någon som har ett ämne, så skicka det med ilbud!

Igår glimrade det i alla fall till i ett par sekunder och synapserna gjorde en kraftansträngning efter en lång tids dvala.

Mellanmannen spelar innebandy och tränar varje onsdag. I samma lag återfinns tre klasskamrater och jag brukar fiska upp alla fyra direkt ifrån skolan för vidare transport till träningen. Därefter tar någon annan vid och transporterar hem dessa lätt förvirrade ungdomar igen. Jag säger lätt förvirrade, för det är precis vad de är. Eller smaka lite på den här kavalkaden.

Ditresan går bra. Senare på kvällen ringer Oskars mor och undrar om han möjligen har glömt väskan med sina kläder, gympapåsen och sin skolväska i bilen. Det har han.

Ditresan går bra. Väl framme brukar jag alltid stanna kvar och se till att de får på sig skorna och invänta en ledare. Jag står där och reflekterar lite försynt över att jag bara ser tre klubbor. Jag frågar om detta och Fredrik svarar obekymrat att han har glömt sin klubba hemma. Jag frågar varför han inte sade något redan i skolan och han rycker på axlarna. Jag frågar hur han hade tänkt att träna utan klubba och han rycker på axlarna. Jag stormar iväg hem och rycker till mig en av våra extraklubbor och stormar tillbaka igen. Då står Fredrik i mål istället....

Ditresan går bra. När mellanmannen kommer hem har han finurligt nog satt sin ena gympasko på bladet på klubban. Han tycker att det är skitsmart. Jag frågar var den andra skon befinner sig och han tittar tomt på mig. Han kommer på att han måste ha glömt den i bilen. Jag föreslår att han springer ut innan bilen hinner försvinna och han drar iväg. Han kommer in igen, tar ett äpple i köket och sätter sig att titta på storebror som spelar på datorn. Jag råkar gå ut i hallen och ser fortfarande bara en sko. Jag frågar mellanmannen om skon och han låter meddela att skon inte fanns i bilen. Något som han uppenbarligen inte hade tänkt meddela mig eller forska vidare i. Hals över huvud får vi dra iväg till gympahallen igen för att leta efter skon. På vägen in är han helt säker på var den befinner sig och det visar sig stämma. Han tycker att han har koll på läget.

Ditresan går inte bra. Liam tar en sista titt i sin bag innan vi sticker ifrån skolan och säger glatt att han har glömt sina gympaskor. Jaha? Jag frågar vad han har för storlek och han gissar på 48. Jag tror att han har fel. Jag kör dit ligan, kastar mig hem, lånar storebrors gympaskor, tillbaka igen och andas ut när skorna passar. När man tror att att det är över för den här gången ringer återtransporten. Fredriks mamma frågar om hans jacka möjligen ligger i min bil. Det gör den inte. Han har lyckats ta sig iväg i snöstormen och glömt jackan i skolan.

De här grabbarna utgör en del av den skara som kanske skall ta hand om mig när jag blir gammal. Man tackar.

En del saker som händer i livet är konstigare än andra. Nyss råkade jag minnas en händelse som ägde rum för ungefär fyra år sedan, när fröken M var två, the little W sex och bigger L åtta. Det hör till saken att bigger L råkat ut för två elaka hundar i tidig ålder och själv är jag extremt underförtjust i vovvar.

Jag och barnen lekte i en liten lekpark som låg belägen i vallgraven utanför Österport i Visby. Jag och L sparkade lite boll medan M och W höll på och donade i en liten klätterställning. Plötsligt kommer en kungspudel (tror folk att det var efter mina förklaringar) farande ned för slänten med siktet inställt på Ls boll. L drog iväg som en avlöning och fann sig plötsligt hängande som en jäkla koala på en liten platå som stack ut ur vallgraven. Hunden hade nu nått bollen och nu kom en kvinna stormandes ned för slänten och skrek på hunden. Mitt i skrikandet och springandet halkade hon i det blöta gräset och fortsatte att skrika, men nu av helt andra orsaker. Hennes ena fot pekade åt helt fel håll och jag tyckte mig se lite av en benpipa puta ut mot skinnet.

Hunden hade nu ledsnat på bollen och jag såg hur han var på väg mot L. Jag tog ett djupt andetag och sprang efter. Jag fick tag på kopplet och gjorde precis allt i min makt för att hålla hunden så långt ifrån mig som möjligt. Jag lyckades binda fast den vid ett stängsel, rusade bort och hämtade den skräckslagne L och fortsatte sedan vidare bort mot hundägaren. Hennes adrenalinpåslag hade precis börjat klinga av och hon började få ordentligt ont. Jag bäddade om henne med våra jackor och ringde efter en ambulans.

Medan vi väntade på ambulansen räknade jag in barnen. M och W stod som två champinjoner vid klätterställningen med vidöppna munnar och såg allmänt förvånade ut. Kvinnan bad om att få låna min telefon så att hon kunde ringa sin daghusse, så att någon kunde ta hand om hunden.

Ambulansen kom fram och det första en av de två vitklädda utbrast var "Nämen Kerstin, är det du som ligger här!". Jag tänkte att det där kan bara hända på Gotland. Ambulanspersonalen jobbade på och i ögonvrån såg jag hur en äldre man kom knallande nedför slänten. Han gick raka vägen fram till hunden och sedan försvann han bort mot vidderna (eller i alla fall i riktning mot OKQ8). Inte en blick eller ett ord till stackars Kerstin som låg och fick vård. Var det daghussen eller var det bara någon som var sugen på en hund? Jag kunde inte bry mig mindre, hunden var i alla fall borta ur min åsyn. Ambulansen försvann med Kerstin och helt plötsligt stod vi där ensamma igen. Ingen hade sagt någonting, allt bara skedde och sedan var hela händelsen förbi.

Kerstin, hur gick det med foten?

I lördags var jag bjuden hem på middag hos en kompis som jag återupptäckt efter många år. Jag var nästan hemma hos henne i somras, då jag i sedvanlig panik kastade av fröken M på barnkalas på hennes gård. Min mamma hämtade upp henne senare på dagen. Detta är tyvärr relevant för resten av berättelsen.

Vi hördes av kort på lördagen och hon droppade adressen i förbigående, tillsammans med portkoden. Jag hade ju varit där och kände mig hyfsat säker på vart jag skulle och tänkte att "jaja, Birger Jarlsgatan är ju inga problem".

Jag hoppade av tunnelbanan och galopperade iväg i den riktning som jag mindes det ifrån det förra besöket. Väl framme vid Birger Jarlsgatan åtta insåg jag att det här liknade inte på något sätt den port där jag hade lämnat av fröken M. Efter att ha gjort en frivolt med tankarna kom jag på att det var ju Karlavägen! Jag sprintade snabbt uppför Odengatan och tvärnitade på.... Valhallavägen. Det är märkligt, jag åkte på Valhallavägen varje vardag i tre år på mitt förra jobb, men ändå trodde jag nu att det var Karlavägen.

Kallt som fan var det ute och tankarna hade svårt att transportera sig genom huvudet. Jag hittade en busskur och gjorde något så udda som att konsultera en karta. Jag hittade Karlavägen och insåg att nummer åtta låg vääääälidigt mycket längst bort på gatan. Men det är ju bra att hålla igång när det är kallt, så jag joggade lätt gatan fram till nummer åtta. Det var inte heller rätt. Jag provade portkoden ändå, men dörren var lika stängd som jag var förtvivlad. Varför, varför, varför?

Plötsligt insåg jag att det var ju inte alls nummer åtta hon bodde på. Det var ju nummer åttio! Som jag alltså hade sprungit förbi på vägen. Tillbaka till nummer åttio och nu kände jag igen mig! Jag knappade glatt in portkoden och ingenting hände. Men vad i helvete! Jag stod och lutade huvudet mot dörren och samlade ihop mig för att ringa till min kompis och berätta vilken sorglig människa jag är. Hon bodde på Birger Jarlsgatan åttio, även det en adress jag hade sprungit förbi en gång.... Men där jag nu stod var den plats där hon hade haft kalaset i somras, vilket kändes som en rätt klen tröst just vid tillfället.

Ja, jag blev lite sen.

För någon dag sedan var jag ute på en underbar resa. Först tog jag med mig fröken M (snart sex år) till IKEA Barkarby för att köpa ett gäng Slugis i varierande storlek. Enligt lagersaldot på nätet skulle det finnas 18 stycken av den större storleken kvar. När fröken M hade mutats med köttbullar och potatis (själv var jag djärv och provade någon form av kyckling med morotssås, jag kan varmt rekomendera att skippa såsen, den var gräslig! Där fick man för att man svek köttbullarna...) fann vi oss stirrande på en tom pall. På den hade jag önskat att det hade stått ett par lagom stora Slugis, men det gjorde det inte. Jag påkallade desperat en butiksanställds uppmärksamhet, men hon kunde bara meddela att lagersaldot antagligen inte stämde.

Lätt trött åkte jag iväg och hämtade upp the little W (trött nioåring) hos en kompis och blev föga överraskad av det uteblivna jubel som inte nådde mig när han fick reda på att vi skulle åka till IKEA i Kungens kurva. Han hade i alla fall nästan sansat sig tills vi kom fram. Nästan.

På IKEA i Kungens kurva befann sig alla människor i hela världen som inte befann sig på IKEA i Barkarby. Det är jättemånga människor. Det är dessutom något märkligt med Kungens kurva, för det finns inte en möjlighet att man hittar rätt där på första försöket. Jag tror att anden efter den där spiralformade mojängen som var placerad mitt i varuhuset förr i tiden, den det åkte varor på, fortfarande vilar över varuhuset och får folk att bara gå runt i cirklar. Mitt i detta inferno av hysteriskt med människor, håglöst letande efter Slugisar och separerande av två evigt retande syskon lovade jag min svärmor att även få hem ett par hyllplan till ett Faktumskåp.

Lätt omtöcknad av allt cirklande (det är faktiskt så, man går bara RUNT där!) ramlade vi plötsligt på en massa Slugisar. Lika många som lagersaldot hade visat till och med. Jag slängde mig desperat över dem, medan jag spottade ur mig order till the little W om att han skulle roffa åt sig lock till lådorna innan pöbeln hann före honom. Pöbeln var uppenbarligen inte intresserade av lock eftersom han hann, trots att han försökte imitera en solstekt daggmask under sin väg till dessa åtråvärda lock. 

 Nu var det bara hyllplanen som saknades. Dessa råkar jag veta att man hittar i lagerhyllorna (jag har plockat, burit hem och skruvat ihop minst hundra Faktumskåp). Men var bland dessa hyllor? Jag rådfrågade en serviceterminal, men efter att nästan ha nött ut pekskärmen utan att hitta vad jag sökte fick jag krypa till korset och åter fråga en anställd om hjälp. Inte heller hon lyckades hitta några hyllplan, utan hon hänvisade mig till den bemannade informationen. Kön till den bemannade informationen bestod av alla människor i hela världen som inte var på IKEA Barkarby och som inte var i rörelse på Kungens kurva. Det var jättemånga människor. Det var varmt. Det var jävligt retiga ungar. Det närmade sig middagstid. Det var hylla 30 fack 13.

När vi hade hittat det vi sökte hade alla människorna som tidigare stått i kö vid informationen förflyttat sig till kassorna. IKEA Saturnus, Jupiter och Venus hade strålat ned kunder ifrån sina varuhus för att betala med rymdstoff, allt för att förlänga köerna till oändligheten. Det finns många teorier om klimatförändringarna, men få verkar ha förstått att det till en viss del beror på att IKEA i Kungens kurva har gjort att jordklotet har fått kraftig slagsida.

Nästan framme hittade jag dock någonting märkvärdigt. Jag tycker, trots att jag inte är någon stor entusiast av IKEA, att det finns det mesta där. Men att de hade lösningen på hur man får stopp på all skit, det var mer än vad jag hade koll på. Billigt också. Jag vågade dock inte lämna kön för att roffa åt mig ett par, så jag vet inte hur de fungerar. Är det någon annan som vet? Bara skylten gjorde mig i alla fall på tillräckligt gott humör för att överleva resten av köandet.

 Väl hemma kontrollerade jag åter lagersaldot. IKEA i Kungens kurva hade minskat med 13 Slugisar, i Barkarby fanns det fortfarande 18. Som systemutvecklare blir man fundersam.

I förrgår var jag ute och åkte pulka med min dotter. Med oss hade vi även ett tefat. Jag är stel som en pinne i vanliga fall, men nu hade även kylan gjort sitt till och... ja, det blev helt enkelt inte lättare att knöla ned sig i pulkan.

I ett svagt ögonblick fick jag för mig att jag istället skulle tävla mot dottern, hon åkandes pulka och jag skulle STÅ på ett tefat och surfa ned för backen. Jag kom på efterkälken direkt och efter fem meter gjorde jag en halsbrytande vurpa så det ekade i backen. Varenda kotte i backen stannade upp och försökte se vad som försegick i snömolnet. Jag gjorde som brukligt, jag studsade upp som om ingenting hade hänt och hämtade vinnaren i slutet på backen och drog visslandes upp henne igen.

Jag höll ut en halvtimme, sedan var jag tvungen att säga att vi behövde gå hem och laga mat. Jag har ont lite överallt fortfarande....  Känns skönt manligt på något sätt, eller?

Han stod vid ingången och gjorde sig redo. Han kände sig stark, han hade en plan och den skulle inte svikas den här gången. Han hade en liten vit, skrynklig handlingslapp med en enda sak skrivet på. Tavellist. Han fokade. Det var ett ord som hans chefiga kompis hade lärt honom. Han visste inte exakt vad det innebar, men han hade en känsla i alla fall. Han stod där, som en skidåkare som väntar på att få starta i ett paralellslalomlopp. Grindarna öppnades, han kastade sig in och paralyserades omedelbart av zombiegasen som sakta singlade ned ifrån högtalarsystemet. Han kände omedelbart hur tankarna tynade bort och ersattes av ett sirapssegt surrande.

Foka. Foka. Tavellist. Tavellist. Foka. Men först måste jag ta en gul kasse, det är bra att ha med sig. Jag skall bara ha en tavellist, men en gul kasse är bra. Äh, jag tar två. Då skall vi se... Foka nu R, foka för i helvete! Fo... Fåtölj? Den ser rätt skön ut. Man kanske skulle ta och prova ändå.

När han satt och kände sig för i fåtöljen såg han en man få hälsenorna kapade av ett barn med en kundvagn. Mannen föll ihop i en soffa och kved. R reste sig motvilligt ur fåtöljen. Han ställde sig och stirrade på den. Nej, den hade inget skönt ryggstöd. Eller?. Han tog ett par steg, korsade gången och provade en soffa istället. Det kom en barnfamilj och gjorde honom sällskap. Tresitssoffan gjorde sig inte för fem personer kände han.

Efter den skarpa böjen efter sofforna klarade han hela långsträckan bort till vardagsrumsavdelningen utan infall. Där stod två män och en kvinna i mörka diskreta kläder vid ett litet ståbord. Bredvid kvinnan stod en annan kvinna och grät, samtidigt som hon då och då gjorde hätska utfall mot en man som stod och febrilt fyllde i papper vid det lilla bordet under de två mörkklädda männens överinseende. De två mörklädda männen stod så till att de kunde parera slagen ifrån den gråtande kvinnan, samtidigt som de med benen puttade bort två barn som sprang omkring som två förvirrade illrar. R passerade skilsmässoadvokaterna och förundrades över hur de orkade med den massiva anstormningen de hade varje dag. R hörde hur den ena mannen berättade för paret att efter att de hade skrivit på alla papper så skulle de få varsin rabattkupong till skilsmässopaketet som fanns på husgeråd. Det lät sunt.

Ögonen klippte nu ordentligt, men R kände att om han gjorde en kraftansamling efter nästa raksträcka så skulle han kunna vila lite på sängavdelningen. Han klarade det inte. Han bredde ut en gul kasse på golvet och lade sig på den. Efter ett par minuter kom en kvinna fram med en vagn och frågade om han ville ha skjuts bort till sängavdelningen. Han nickade knappt synbart ett jakande svar. Kvinnan lyfte upp honom på vagnen och lastade av honom i en säng som var lagom obekväm. Det var hyfsat tyst på avdelningen, sånär på ett par barn som kastade sig i lianer ifrån en våningssäng och landade i spillrorna av en växasäng. Det var ändå inte alltför illa.

Efter den välbehövliga pausen tog sig R upp på fötter igen. Han trixade sig förbi badrumsavdelningen, utan att titta i speglarna för sitt eget välbefinnande och hamnade därefter bland garderoberna. Behövde han en garderob? Alla andra verkade behöva en? Han ställde sig i en kö där folk verkade behöva garderober.  En timme senare var det fixat och klart, en garderob var vad han behövde.

På barnavdelningen plockade han åt sig ett par lampor, lite förvaringslådor och fyra kramdjur innan han vant vek av in till matsalen. Äntligen. Den mekaniska serveringspersonalen scannade av honom och langade fram en köttbulle mellan, han betalade och satte sig i ett inferno av barn som skrek, kastade mat på varandra och föräldrar som mycket noggrannt studerade parkeringsplatsen medan de försökte tugga med stela käkar. R studerade också parkeringen, men mest för att få en vag aning om var han egentligen hade parkerat någonstans. Inga minnen trädde fram.

Efter maten tog han trappan ned och ställde sig i den ormliknande kön för att få hjälp att planera sitt kök. Det tog straxt under tre timmar, men det blev en bra ritning. Rätt billigt också, straxt under 20.000 kronor bara. Med sig fick han en inköpslista som, efter kontrollmätning med pappersmåttbandet, mätte tre och en halv meter om man lade ihop alla A4-arken.

Vid husgeråd hittade han skilsmässopaketet och tog sig en flukt på det. Det innehöll bland annat en potatispress, nötknäppare, mjölksnipa, en diskborste, ett glas, en tallrik, ett par bestick och ett litet gör-det-själv-kit till en voodoodocka. R var ju gift, men ett sådant där paket kanske kunde vara bra? Han tog det, men kände nu att han började bli i behov av en kundvagn. De gula kassarna var fulla och fellastade och han kände hur slagsidan höll på att få honom att kantra. Medan han stod där och försökte få lite rätsida på tillvaron hörde han ett vrål som Tarzan hade varit stolt över. En man hade fått nog och försökte ta livet av sig genom att kamikazedyka in i ett hav av kastruller. När det öronbedövande slamret hade lagt sig kom två män med en bår och knallade iväg med mannen. R tog ett paket med skärbrädor och traskade vidare och noterade hur zombiegasen intensifierades när han vek av runt hörnet.

På tygavdelningen såg sig R vant omkring och hoppade precis i rätt ögonblick när en man med en rullgardin på vagnen svepte ut i gången. Paret bakom var inte lika med på noterna och kraschade in i gardinstångsattiraljerna. R fortsatte framåt och tittade håglöst på draporna av tyg som såg ut att vilja slita sig ifrån sina upphängningsanordningar och lägga sig över honom och kväva honom. De vacuumförpackade kuddarna såg inte speciellt spännande ut, men vafan... En kan man väl i alla fall ta. Täcken, trött, trött, lakan, överkast, trött, trött, foka, visst var det foka va? Var det foka? Vad är foka? Var kan man foka?

Han såg plötsligt ljuset. Det var givetvis inte helt sant, men det var i alla fall lampavdelningen. Här kunde han äntligen få stå och begrunda hur fantastiskt många alternativ av lampor det finns. Alla sorters styrkor. Lamporna kunde vara gröna, röda, blå, skära, små, stora, avlånga, runda, dimmiga, inte dimmiga, ganska dimmiga och givetvis socklar i ett oändligt antal varianter. Det fanns absolut ingen chans i världen att han skulle lyckas ta rätt sort. Han hämtade en gul kasse till och fyllde den med en lampa av varje sort.

Förvaringsavdelningen gick oväntat smidigt och han lyckades trycka fast ett hyllplan under armen och hakade fast tre konsoler mellan nacken och jackan. Hela kroppen bara skrek overload, men om han bara kunde släpa sig förbi tavlorna så var det inte långt kvar till lagret av kundvagnar. Innan han kom till kundvagnarna passerade han en kvinna som stod och inhalerade doftljus i hopp om att kunna nå kassan i ett lättare sinne.

R tog en vagn och lastade på sina saker. Han backade tjugo steg och plockade på sig en stor grön växt innan han äntrade ta-det-själv-lagret. När han stod där och stirrade på sin lista på artontusenfyrahundrasju saker han skulle ha för sitt kök växte sakta en tanke hos honom. "Vilken artikel saknar jag på Ta-det-själv-lagret"  tänkte han. "Cyanidkapslar" blev svaret. Det hade suttit fint nu. Han tyckte att det var lite roligt och SMSade det till en kompis. Svaret lät inte vänta på sig, eftersom kompisen inte befann sig på varuhuset utan i frihet. "Då skulle det inte finnas några män kvar i det här landet om ett par månader." Det verkade även det logiskt. Han skulle kontemplera över det när han hade nått korvståndet.

Efter att ha plockat ihop nästan ett helt kök, allt som skulle få det att hålla ihop saknades givetvis, svingade han på servetterna, värmeljusen och batterierna innan han glatt betalade i kassan. Nu gick benen nästan av sig själva bort till korvståndet och en liten glass till efterrätt förstås. Han tog en titt på kön till återlämning och alla ansikten helt utan liv. Han suckade och försökte intala sig att han inte skulle skulle stå där imorgon. Vem försökte han lura egentligen? Idag fick han nöja sig med att vänta några timmar vid varuutlämningen.

Han ställde sedan alla sina saker utanför varuhuset och började förtvivlat springa omkring på parkeringen i hopp om att återfinna sin bil. Det var en stor parkeringsplats och alla bilar verkade se likadana ut. Till slut hittade han den, märkligt långt ifrån det ställe där han hade ställt sina vagnar och med en ny buckla i förardörren. Asfalten var precis så skrovlig att alla saker ramlade av vagnen hela tiden, så färden till bilen tog nästan en timme.

Han satte sig bakom ratten och andades ut. Han hade klarat det, han hade överlevt. Han satte på radion och sjöng med. När han kom hem skulle han inse att det inte blev någon tavellist.

Av lättja och ekonomiska skäl äter jag delikatessen gröt i micro till lunch i det närmaste fem dagar i veckan. Mina kollegor tycker att det ser en smula torftigt ut, men vafan. Jag blir mätt och det smakar... okej i alla fall. För att få det att verka lite mer exotiskt så provade jag i fredags att döpa om den till åkerns läckerheter. Mina kollegor är så himla snarstuckna, de tyckte inte att det hjälpte. Jag tycker att det är lysande. Vad är havregryn, mjölk och socker om inte åkerns läckerheter?

Bifogar receptet på åkerns läckerheter om ni blir sugna:

1 dl havregryn

2 dl vatten

en dutt salt

Veva.

Micra en minut.

Veva.

Micra en minut.

Veva

Micra en minut

Sockra och häll på mjölk efter tycke och smak.

Jag tänkte även bifoga en bild på hur det kan se ut, men jag är för pantad för att förstå hur man laddar upp en bild här.

Lite senare.... Det är konstigt att det alltid är mycket enklare när man läser instruktionerna.

Vid åtta igår kväll ringde det på vår dörr. Utanför stod ett par i 45-årsåldern. Jag kanske är fördomsfull, men de såg inte ut att ha ätit gröt och druckit nypressad juice på sistone. De såg helt ärligt ganska trasiga ut. Kvinnan öppnade charmerande med att säga att jag var en söt pojke och fortsatte sedan:

-Joooo, vi har hört att du brukar köra svarttaxi.

-Jasså? Nej, då tror jag nog att du har hört fel tyvärr.

-Nä, jag lovar! Schyssta, kan du inte köra oss till Hagsätra? Vi pröjsar bra, typ... 200 spänn!

-Nej, tyvärr. Jag kör inte svarttaxi och jag har absolut ingen lust att åka till Hagsätra. Jag skall för övrigt straxt åka iväg och hämta min son ifrån fotbollsträningen.

-Menkomigennu, 250 spänn då?

-Lyssna nu, jag vill inte köra er någonstans. OK?

Nog för att jag kör och skjutsar en hel del, men svarttaxi har jag aldrig sysslat med. De jag kör betalar oftast med två deciliter grus och ett bananskal på golvet i bilen.

Jag stängde dörren och försökte förstå vad som hade hänt. Jag berättade händelsen för min fru och klädde på mig och gick ut för att hämta min son. Utanför porten mötte jag paret igen. Kvinnan hade hittat en piasavakvast som hon låtsades (tror jag) att hon red omkring på. Hon sken upp när hon såg mig och kallade mig återigen för den söta pojken. Det är uppenbart att droger gör märkliga saker med synen. Hon försökte än en gång övertala mig om att köra dem till metropolen Hagsätra, utan framgång. Hon undrade då hur de skulle ta sig hem. Mitt tålamod började nu tryta betänkligt och jag föreslog att de tog tunnelbanan. Hon kontrade med att den hade slutat gå. Jag kontrade tillbaka med att jag hade svårt att tro att lokaltrafiken slutade att gå vid åttasnåret på kvällen. Mannen trädde nu in i handlingen, kanske för att han märkte att min samtalston hade bytt läge en smula. Han började hur artigt som helst fråga efter vägen till tunnelbanan samtidigt som han försökte få av kvinnan ifrån hästen... jag menar kvasten. Jag förklarade vägen för honom  och började gå mot min bil. Jag hörde avslutningsvis kvinnan skrika efter mig.

-Fan vad du är sur!

Jag måste kanske gå en kurs i hur man blir mer serviceminded.

En kille som jag känner har sjukt svårt med tider. Av hänsyn till hans integritet kan vi kalla honom Han med stor mage....

Mig veterligen har han och jag aldrig gått in på en biograf tillsammans. Jag åker till biografen på utsatt tid, köper biljetter och sedan får jag lägga hans biljett i kassan och hoppas på att han dyker upp. Han med stor mage..... har antagligen aldrig sett en reklamfilm på bio. Han med stor mage..... har en förhållandevis stor bekantskapskrets och jag skulle tippa på att alla har liknande erfarenheter, precis som jag är säker på att hans bekantskapskrets är utrustad med världens största tålamod.

En gång skulle min tjocka kompis och jag se Heat på Draken (en saknad biograf). Det är det näst mest bisarra biobesök jag har varit på. Det mest biarra var när jag såg Top gun och ett par lirare ett par rader längre fram hade med sig ryska flaggor som de viftade med och jublade när de amerikanska planen blev nedskjutna.

På Heat kom i alla fall Han med stor mage..... inrusande straxt efter att ingressen var slut. Han hann bara vika ned sin stol innan han kom på att han var tvungen att köpa läsk. När han kom tillbaka igen hann han ta en klunk innan han var tvungen att gå ut och köpa popcorn. Därefter satte han sig för sista gången och började snyta sig. När filmen var slut var jag helt lomhörd på höger öra och han hade fyllt en hel plastpåse med pappersnäsdukar.

Den här snubben sitter nu och ynkar sig om att jag inte levererar. Gå och snyt dig!

En sak min pappa var riktigt, riktigt bra på var att göra illa sig. Jag skulle vilja påstå att han höll hög internationell klass i den grenen. Jag har tre olyckor som jag rankar väldigt högt och det är följande:

1. Pappa var av oklar anledning tvungen att stryka en skjorta. Som jag minns det så var det lite mer på det traditionella viset att min mamma stod i tvättstugan och skötte sysslorna där, men den här dagen hade han i alla fall intagit det föga gemytliga utrymmet. Alla ni horder av inbitna läsare vet redan att min pappas rygg inte var av den stabila sorten, men det här ryggskottet tog rekordet. Mitt i ett drag med strykjärnet över skjortan högg det till och där stod han och jämrade sig. Ryggskott av strykning, det är fanimej inga dåliga grejor. Han kunde inte avsluta strykningen, men å andra sidan kunde han inte få på sig skjortan heller, så det spelade liksom ingen roll.

2. Pappa höll på att anlägga en gång ifrån ytterdörren till grinden. Redan här inser man att det finns alla möjligheter att göra illa sig. Gången var fylld med sand, det var lodat efter konstens alla regler (pappa var en MYCKET noggrann herre) och där låg han på alla fyra och lade stenplattor i spikraka rader. Mycket vackert. För att få plattorna att ligga exakt i våg hade han till sin hjälp en liten slägga. Det var en slägga med trähandtag och själva huvudet var genomborrat så att handtaget gick tvärs igenom huvudet. För att inte förstöra plattorna använde pappa handtaget på släggan och knackade ned plattorna tills vattenpasset såg glatt ut. Tror ni inte att huvdet på släggan lossnade mitt i ett slag och prickade honom rakt på ögonbrynet så det blev ett vackert jack. Vilken knock out! Blodig och grann vinglade han över till vår granne. Hon var sjuksköterska och tog på fritiden hand om alla blesyrer i området också, jag och pappa var stadiga gäster.

3. Varje vinter satte sig vårt hus, vilket resulterade i att dörren till toaletten bara kunde öppnas om man hade ätit dunderhonung. Till slut ledsnade pappa och beslutade sig för att bygga bort problemet. Han skulle helt enkelt sätta en pelare på undervåningen, precis under toalettdörren som befann sig på övervåningen. Detta löstes genom att han först tog en pelare och började hissa den upp mot taket med en domkraft, för att på så sätt kunna skjuta in den riktiga pelaren på plats. Självklart slant han med domkraften och pelaren prickade honom rakt över det andra ögonbrynet och han tuppade av. När han hade återhämtat sig hjälpligt bar det iväg till vår granne igen. Som en extra krydda var det hon som denna kväll var värd för kvarterets syjunta (som aldrig sydde något). Jag hörde aldrig något om det, men jag tror att han blev extra väl omhändertagen.

 Vad det gäller den här typen av beteende kan jag tyvärr bara konstatera att jag har följt min fars fotspår. Även i de fall där han halkade och slog sig. Ett axplock:

När jag var sex år gick jag och min dagiskollega till dagis. För att komma dit var man tvungen att gå genom en tunnel som var byggd som ett rör, alltså med välvda väggar. Varje morgon sprang vi genom tunneln som snowboardåkare i en half-pipe, upp och ned för väggarna. En morgon testade jag att springa rakt fram istället för upp för väggen. Det visade sig vara ett mindre bra beslut och resulterade i att jag bröt armen på fyra ställen. Det här var på våren och som någon sorts plåster på såren (eller gips kanske) så lovade mina föräldrar att jag skulle få en ny cykel när jag hade blivit av med gipset. Jag tyckte att det var en urdålig idé och ville ha en ny NU, men de envisades med att jag var tvungen att vänta med att cykla tills jag kunde hålla båda händerna på styret. För att skynda på processen ville jag bevisa att jag kunde cykla med en hand och lånade en cykel. Det slutade i ett buskage och ett långt, djupt jack i ryggen och ett tröttsamt "Vad var det jag sade" ifrån mina föräldrar. Jag fick ingen ny cykel förrän gipset hade kommit av.

När jag gick på gymnasiet spelade jag och en kompis badminton två kvällar i veckan. På den tiden var jag kanske Sveriges sämsta förlorare, jag slog sönder racketar, skrek okvädningsord och sparkade på allt som fanns tillgängligt. En kväll var jag helt ursinnig. Jag minns att jag var så förbannad att jag bestämde mig för att smasha på precis varenda boll som kom över nätet, urskiljningslöst. Det gjorde jag också, men eftersom jag vara så rasande hade jag ingen kontroll på någonting och landade på foten och hade av ledbandet i foten. Jag fick hjälp av någon läkarkunnig på plats och satt sedan i receptionen och väntade på en taxi som skulle ta mig till akuten. Tjejen i receptionen lutade sig över disken och frågade mig om jag trodde att jag skulle blir borta länge ifrån badmintonen och jag nickade. "Skönt!" minns jag att hon svarade. Jag vet fortfarande inte vilket som var mest smärtsamt, hennes svar eller skadan.

I ett svagt ögonblick fick jag för mig att jag skulle springa marathon. I nio månader sprang jag mellan sex och nio mil i veckan, kusligt fokuserad och spyfärdigt less på Grimstaskogens femkilometersspår. Veckan innan starten tog jag en dags paus och hjälpte en kompis med att skrapa bort färg på hennes hus som hon skulle måla om. Det var en fin och solig dag, vi skrapade, skrattade, åt lunch och allt kändes bra. För att komma lite högre hittade jag en pall som jag stod och vinglade på medan jag skrapade färg. Plötsligt såg jag Fläcken, ni vet den där Fläcken, som man bara måste skrapa bort. Den var lite långt bort, men om jag sträckte mig ordentligt så slapp jag flytta pallen. Och så föll jag. Ett handlöst fall på svindlande 40 centimeter eller så. Men det räckte i alla fall för att jag skulle lyckas ha av ledbandet i foten igen. Jag har aldrig sprungit marathon.

Förra året sträckte jag mig i ljumsken när jag lirade en korpmatch i fotboll. Veckan efter fanns det inte på kartan att jag skulle kunna spela, men ja... fan, man var ju ändå sugen liksom. Så jag erbjöd mig att stå i mål (en sysselsättning som folk inte direkt slåss om i korpsammanhang). Vi spelade mot serieledarna och vid en eventuell vinst skulle vi nå tredjeplatsen, den plats vi hela säsongen hade satsat på att nå (högsta placering utan att avancera i seriesystemet). När det var fem minuter kvar ledde vi med 1-0 och allt var så skitnödigt spännande. Det kom ett inlägg i midjehöjd mot mig och jag skrek "målvakt" samtidigt som jag kastade mig mot bollen. Jag gjorde en räddning, men en motståndares knä, fot eller annan jättehård kroppsdel rammade samtidigt min haka. Bollen gick inte i mål och vi vann matchen, till allas stora glädje. Ja, jag slog förstås ut ett par tänder, fick kraftig hjärnskakning och har fått nedsatt hörsel.  

Sedan skulle jag kunna berätta om när jag hade opererat bort fyra födelsemärken på ryggen och möttes av min kära far vid grinden när jag kom hem. Han hade givetvis ryggskott, men nu även ett tungt sinne. En av våra grannar (inte vår sjukvårdare) hade nämnt att han hade långt framskridna planer på att anlägga en liten damm med en fontän på sin tomt. Paniken var nu total, för mellan dessa två herrar löd en enastående rivalitet vad det gällde att feja med tomten. Grannen var nu på jobbet och här stod pappa vid grinden med en spade i handen. Min läkare hade förklarat för mig att jag skulle hålla mig i stillhet under två veckor för att stygnen inte skulle gå upp, men det var liksom inte relevant i det här sammanhanget. Så jag grävde en stor krater så nära grannens staket som möjligt, fixade iordning en damm efter konstens alla regler (på exakta order av pappa förstås) och minsann, stod det inte en liten löjlig fontän mitt i en jättestor vattenpöl och sprutade vatten när grannen kom hem. Han gick raka vägen in och syntes inte till på två veckor. Jag hade slitit upp alla stygnen och fick knalla in till vår sjuksköterska och få sy en gång till. Men jag vet inte riktigt, skall jag verkligen berätta det, det var så fruktansvärt korkat av alla inblandade.

I vilket fall som helst. När jag går hemifrån på morgonen önskar min fru mig först en bra dag, sedan lägger hon till passusen att hon hoppas att jag skall komma hem i ett stycke.

Ikväll gjorde jag årsdebut i speakerbåset för äldsta sonens hockeymatch. Min konstnärliga ledare och mentor i min skriftliga utveckling, Helena, frågade vad man gör då. Jag började svara, men insåg att frågan var för stor och för komplicerad för att bara delge detta unika väsen, det måste delas med resten av mänskligheten.

Sätt er bekvämt och följ med på ännu en förvirrad resa.

Under pojkåren är speakerbåsjobbet ingen lek. Eftersom det är så jobbigt och oattraktivt så har vi ett ambulerande schema bland föräldrarna, bara för att säkerställa att inte en jävel skall lära sig ordentligt.

Det mest kritiska och magsårsframkallande är klockan. Den är ifrån 1432 och är egentligen byggd för att skicka rymdraketer till andra sidan Vintergatan. Något geni har ändrat om den till en klocka för hockey istället. Det finns inte så värst många knappar att trycka på, men varje tangent har minst 27 olika ändamål beroende på hur hårt och ofta man trycker på dem. Klockan skall hålla reda på vilken period det är, hur långt det är kvar av matchen, utvisningar, nedräkning av time out och lämpligtvis det aktuella resultatet. Det kan låta hanterbart, men det är det inte. I alla fall inte när man samtidigt skall försöka hålla reda på vem som blev utvisad, gjorde mål, knöt skridskon, när detta hände och vem som hade druckit vatten innan. Ikväll fungerade detta på ett oväntat bra sätt, vilket bara kan förklaras med att jag inte skötte knapptryckningarna. God bless you Antons pappa.

Att skrika på tangentbordet fungerar inget vidare, det får man spara åt mikrofonen. Det är den som man alltid glömmer att stänga av, utom när man skall prata i den. Då är den märkligt nog alltid avstängd. Sköter man svepningarna med händerna över kommandopanelen rätt så kommer det musik ur högtalarsystemet. Ibland när det är tänkt att komma musik och ibland kommer det alldeles spontant vid väldigt besynnerliga tillfällen. Ikväll befann sig HockeyHallsJesus i speakerbåset, så när musiken väl dök upp var den i alla fall gudomlig.

Ibland gör spelarna regelvidriga saker och blir således dömda till att sitta på botbänken i en minut eller två. Ser spelaren extra oförstående ut kan det vara en längre utvisning. Domaren kommer fram till speakerbåset och utför en liten indiandans, vilket skall förklara varför spelaren har blivit utvisad. Det finns ett häfte att tillgå där dessa danser tolkas, men när man börjat bläddra i det är spelet redan igång igen och repriser på domaren finns sällan tillgängliga. När utvisningen är avklarad skall spelaren släppas ut på isen igen genom att man öppnar båsdörren och ser spelaren försvinna med en svettlukt som heter duga. Eftersom alla i speakerbåset har sina söner på isen, så kan det ibland uppstå en konflikt mellan att följa spelet på isen och att ha koll på när båsdörren skall upp. Detta brukar spelaren eller spelarens föräldrar på läktaren vänligt göra en uppmärksam på om man är på väg att missa.

Ett annat moment i detta arbete är att sköta skottstatistiken. Skott på mål skall man räkna. Det låter som en rätt smal sak, men även här kunde ingenting vara mer felaktigt. Sätt papper och penna i handen på alla föräldrar i hallen och jag garanterar att du får lika många svar som det finns näsor närvarande. När det gäller skott på mål i ungdomshockey finns det absolut inga gränser för begreppet godtycklighet.

När matchen är slut och sekretarietatet (som det egentligen heter, om skall vara petig) har torkat svetten ur mössan (ja, det är svinkallt i alla ishallar) så börjar det något mer nyanserade arbetet med att betala domare, skicka resultat och blanketter till diverese instanser (eventuellt till påven till och med) och att fråga övriga föräldrar om hur matchen egentligen var och vad resultat blev.

Sedan går man hem och hoppas på att ens namn på något magiskt sätt har försvunnit ur rullorna tills nästa gång. Detta händer tyvärr inte, då grabbens lags informatör är pärmbärarnas okrönte konung och har ett excelblad för ALLT och lite till under sin arm. Under min arm brukar jag oftast ha mitt huvud.

 Jag måste förresten tillägga att A-laget hade match efter vår match. Lite obemärkt lät jag HockeyHallsJesusskivan fortsätta gå medan de värmde upp. Vad gör man inte för den goda smakens skull.

Javisstja, det blev visst 7-1.

När jag gick i gymnasiet var det en kompis i klassen som fixade in mig på samma extraknäck som honom. Det var så pass flärdfullt som på sophanteringen på Konsum i Vällingby. Arbetstiderna var perfekta, mellan 16-18 på vardagar, så jag kunde knalla dit direkt efter skolan eller om jag möjligen satt i cafeterian i ett par timmar innan. Jag minns inte så noga. Jomenserruatte...

Arbetsplatsen var lokaliserad på kajen, två våningar under jord i ett garage. Ett trevligt ställe som endast lystes upp av ett par trötta lysrör och råttornas glänsande pälsar. Ansvarig för denna plats var Bernt. Det var en kille med nästan genomskinlig hy, en smula socialt svårtillgänglig men med ett stort ansvarskännande för sitt arbete. Till sin hjälp hade han vapendragarna Myran och en norrman som jag har för mig hette Olaf (don't they all?). Myran var om möjligt ännu mindre än Bernt, hade en klockren hockeyfrilla och en elegant snorbroms. Olaf var den raka motsatsen, en stor äldre man med kal hjässa och ruskigt arbetsskygg. Olaf berättade en gång för mig att för att hålla hjärtat i trim så tog han en liten whiskey till frukost varje morgon. Därefter satte han sig bakom ratten och körde till jobbet, vilket i mina öron lät som en våghalsig prioritering av liv. Över denna personal basade en man vid namn Westin. Han hade ett förnamn också, men det har ersatts av någon annan information. Jag ber om ursäkt för det Westin. Westin var i alla fall en äldre herre med mörkt bakåtkammat hår och en iögonfallande näsa med någon form av födelsemärke på. Han basade även över personalen som packade upp varor och distribuerade dem till respektive avdelning. På den tiden fick man fortfarande röka på arbetsplatsen och jag minns att på hans lilla kontor såg man knappt handen framför sig för all röken. Westin hade i alla fall ett gott öga till mig, eftersom jag helt ärligt utförde mina sysslor mer noggrannt än de andra extraknäckarna och alltid var pigg på att jobba. Detta visade sig på ett märkligt sätt på julen då alla fick var sitt paket med en chokladask. Av någon anledning fanns det alltid en extra sak i mitt paket.  Ett år var det telefon vill jag minnas. Det var givetvis väldigt genröst, men konstigt ändå på något sätt.

Ett vardagspass inleddes med att jag kom och bytte av den fasta personalen. Rutinerna bestod i att då och då ta hissen upp till livs med en stor plåtvagn som var konstruerad på så sätt att den skramlade bara man tittade på den. Den skulle bytas ut mot en likadan, men som var fylld med tomma kartonger. I släptåg skulle jag även ha ett par svarta sopsäckar med avfall. Plåtvagnens innehåll tömdes i en stor container med tillhörande livsfarlig pressanordning som packade ihop kartongerna till... väldigt platta kartonger. Sopsäckarna skulle förslutas och läggas i prydliga rader i ett rum vars luft inte skulle göra sig som parfym. Tiden däremellan ägnades åt att läsa läxor och att studera de ekivoka planscherna på Samantha Fox. Ett rätt soft jobb helt enkelt.

Helgerna inleddes 07:00 med att jag  genast gick och lade mig att sova bland kartongerna där det var varmt och skönt. Efter en stund väcktes jag av den första varutransporten, som också var den viktigaste. Det var brödbilen som kom med färskt bröd och bullar. Av någon outgrundlig anledning så fattades det ALLTID en bulle och ett wienerbröd, som försvann spårlöst någonstans på vägen mellan kajen och livs. Oerhört märkligt. Sedan följde den vanliga rutinen med att tömma sopor. Dagen avslutades klockan 16 med att jag spolade av kajen och skurade bort det värsta av smutsen. Ångorna ifrån lastbilarna försvann inte på hela dagen. När man kom upp till gatuplanet var det som att ha tillbringat ett par dagar i en gruva. Jag fick kisa hela vägen hem och ögonen hade precis återhämtat sig för att jag skulle kunna se andra halvlek på Tipsextra. Men ändå, ett rätt soft jobb.

Ah, det måste jag ta med också. Ibland drog man den stora nitlotten. Den bestod av att hissen kom ned och i den stod en stor trätunna. Det var silltunnan, fylld till bredden med ett spad som var ett koncentrat av allt illaluktande som någonsin passerat havet. Hur den tunnan kunde stå i butiken på dagarna kan jag än idag inte förstå. Spadet skulle i alla fall tömmas ut och tunnan skulle skuras ren. Därefter ställde man den på ett mörkt ställe i väntan på att bli återbördad till fiskerinäringen för påfyllning. En procedur som jag inte är så säker på att jag vill fundera så mycket mer över. Efter att ha tillbringat en intim kvart med den där tunnan var alla sinnen satta ur spel för resten av dagen.

En helg när jag jobbade kom Bernt instörtande, glad som en lärka. Bernt var som sagt inte den mest sociala killen, men en av kassörskorna hade han uppenbarligen tagit med storm och således gift sig med. Nu dök han upp med en cigarr i näven och körde in den i munnen på mig. Bernt hade blivit pappa och då åkte han till kajen för att fira detta med extraknäckare Robert. Jag hade aldrig rökt innan, men kände att det inte fanns utrymme för att avböja så jag  satt där och puffade för glatta livet. Därefter försvann Bernt hem till sin nykomponerade familj, fortfarande glad som en lärka. Jag däremot, har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag vet inte, men jag kände mig både askgrå och knallgrön i ansiktet på samma gång. Jag låg och höll krampaktigt i golvet för att inte ramla av, medan personalen på livs skrek i högtalartelefonen att jag var tvungen att komma upp och tömma soporna. Det gick inte, jag kunde inte röra mig ur fläcken. Till slut började de helt sonika skicka ned soporna med hissen och jag lyckades med all möda i världen tömma ut dem  på kajen. Framåt eftermiddagen hade jag hämtat mig så pass att jag kunde börja röja undan, men kajen var sig inte lik förrän sent på kvällen. Jag var mig inte lik på flera dagar.

En annan sak jag minns av den här tiden var hamsterbeteendet hos de fast anställda. Till slut kändes det som att Konsum bestod av ett internt slutet kretslopp. En dag kom det ned tre svarta sopsäckar med plastgalgar. Dessa låg inom loppet av en minut i bagageluckorna på Bernts, Myrans och Olafs bilar. Jag är antagligen bara fördomsfull, men jag har svårt att se att det fanns kläder till alla galgar hemma hos dessa herrar. En annan gång kom det ned ett par säckar med missfärgade och deformerade stearinljus. Värmepannorna måste ha gått på sparlåga i flera år i ett par hem.

Jag tror i alla fall att arbetet på Konsums sophantering i Vällingby var en otroligt nyttig erfarenhet för mig. Det öppnade mina ögon, jag som levt lite i en skyddad värld innan. 

Inledande informationstext. Jag har bytt ut namnet på det riktiga bilföretaget mot Bilföretaget för att jag är en sådan fantastiskt hänsynsfull och storsint person.

Igår lämnade jag in min bil på Bilföretagetverkstaden för att det lyser en liten elak lampa på instrumentpanelen. De skulle höra av sig under dagen när den blev klar, men så har inte skett. Man kan tycka att det är lite respektlöst, men ingen jättestor grej om man inte är sjukt beroende av sin bil. Det är även min grundsyn, men med tanke på hur det gick till väga innan jag fick min bil så är det inte utan att en viss oro infinner sig. Nedan följer en text som jag efter en sömnlös natt skickade till min Bilföretagetsäljare, hans chef, min chef, min kontakt på mitt företags leasingfirma.

25/9 beställde jag en bil ifrån Bilföretaget. Det var inte så att jag beställde en rymdfärja, en tidsmaskin eller den heliga graalen, utan en bil. Du vet, en sådan där grej som man kan få för sig att Bilföretaget tillverkar. Sju månader senare är jag inte lika säker. Om jag tänker tillbaka på vad säljaren sade, hur hemsidan är utformad och hur affären såg ut så, jo, nog tusan är det bilar de säljer? Men vad vet jag, jag är ju bara en vanlig liten människa. Det kanske är ett sjumilakliv mellan att sälja en bil och att faktiskt leverera den. Det hade kanske varit OK om jag hade fått någon information om varför den inte har levererats. Då hade jag i alla fall kännt mig som en del, en kund faktiskt, i Bilföretagets verksamhet.

När jag beställde bilen fick jag veta att det var tre månaders leveranstid. Jag tyckte att det lät som en ganska lång tid, men mina kollegor som beställde bilar samtidigt som jag (men av bilmärken som kan leverera dem på utsatt tid) hade fått ungefär samma leveranstid på sina bilar. När det hade gått fem månader hörde däckfirman, som skulle leverera mina sommardäck, av sig och undrade varför jag aldrig kom och hämtade däcken. Jag sade att jag inte hade fått någon bil än och de skrattade gott. Jag dammade av telefonnumret till min säljare på Bilföretaget och undrade om han hade hört något om bilen. Svaret var att han inte hade en aning, jag fick istället i uppgift att åter höra av mig till honom lite senare. Sedan dess har jag skrivit ett mail till honom var fjortonde dag och frågat om min bil. Att han skulle höra av sig till mig verkar vara uteslutet. 

Plötsligt en dag så fick jag svaret att bilen var byggplanerad. Om jag inte har helt fel så var det väl Bilföretaget som införde klockning vid tillverkningsbandet en gång för länge sedan. Jag undrar hur gråhåriga och hur mycket magsår de farbröderna skulle ha fått om de hade klockat byggandet av den här bilen. Byggplanerad var den i alla fall och till och med planerad att vara mig tillhanda 15/3. Då var vi uppe i sex månaders väntan Jag började fundera på om en Bilföretagetdag är detsamma som två dagar i det verkliga livet.

15/3 kom och passerade i den vanliga världen. Min säljare, fick återigen ett mail med en förfrågan om vad som hände. 18/3 fick jag glädjebeskedet att bilen hade anlänt till Sverige, på svar på ett mail från mig givetvis. Jag satt och funderade på om den hade fraktats med kanot över Atlanten. Kanske har Bilföretaget en kille som har till uppgift att hitta ett stort träd i skogen, hugga ned det och tälja det till en fin båt med sin fickkniv. Kanske måste han få en veckas ledigt efter det. Det vore inte mer än rätt, för hur skall han annars orka bära ned båten och bilen till vattnet och sedan paddla över den hit? Men varför bry sig när bilen nu äntligen var här. Ända tills jag läste slutet på mailet, där han lät meddela att det kunde ta upp till 14 dagar innan bilen kom fram till honom. Jag är ingen fena på geografi, men hur jag än vrider och vänder på min Sverigekarta så hittar jag ingenstans där det skulle krävas mer än två dygn för att ta sig över hela landet. Tja, kanske tre om man har en väldigt liten blåsa. Vad är problemet? Har bilen anlänt i beståndsdelar utan monteringsanvisning? Idag står det 4/4-08 som dagens datum i min kalender, vad det står i Bilföretagetkalendern vet jag inte. Fortfarande har jag inte fått någon information från säljaren, trots att jag skickat ett mail och undrat.

Jag är ingen större bilfantast, rullar bilen och uppför sig så är jag nöjd. Nu börjar jag mer oroa mig för att omvärlden hinner ikapp min bil. Kommer diesel fortfarande att vara ett gångbart drivmedel när den levereras? Kommer jag ha hunnit att gå i pension (jag är trots allt 39 år)? Skulle jag ha beställt en rymdfärja ändå?

Däcksfirman då? Jo, de har ringt två gånger till och frågat hur det går. Mina däck har blivit smått legendariska i deras fikarum. Så grattis Bilföretaget, ni har lyckats göra dagen för ett par killar i alla fall.

 Fyra timmar senare åkte jag och hämtade min bil.

Fredagen var onekligen omvälvande. Först det där dramatiska mötet på Pressbyrån (som märkligt nog slutade med sex rätt), sedan blev jag påmind om Roland Cedermark inte mindre än två gånger. För er som inte haft den äran kan jag berätta att Roland Cedermark är pappjuckets okrönte konung på svensk mark. Kanske även internationellt, jag vet faktiskt inte så jäkla noga. 

Min pappa var i alla fall helt jävla nere i Roland Cedermarks musik. Han hade kanske det här landets mest kompletta Cedermarksamling i sin ägo. Jag vill (egentligen inte) minnas tonerna hemma, i bilen och till och med hur jag blev släpad till Vällingby centrum och såg honom göra ett hyfsat oglamoröst uppträdande utanför Tempo (senare Åhléns, numera Hemköp och annat trams).

Tyvärr blev min pappa bara 67 år, berövad på livet av bland annat alldeles för mycket cigaretter. Plötsligt var han borta och där stod jag som ensambarn och skulle ta hand om ett dödsbo. Mina föräldrar var skilda, men de höll kontakten och mamma hjälpte mig förstås med det praktiska i det här. I vilket fall som helst så åkte jag hem till pappas lägenhet en kväll och började plocka lite bland hans saker. Vi hade inte speciellt mycket gemensamt  och det fanns inte mycket av hans saker som jag var intresserad av att ha kvar. Jag plockade ihop en flyttkartong med saker jag ville spara och började sedan oorganiserat peta omkring på prylar som kanske skulle kastas andra saker som kanske skulle... tja, vaddå? Säljas? Skulle inte tro det, jag är verkligen bottenlöst dålig på att sälja saker.

Jag tog hela Roland Cedermarksamlingen och åkte till Lövsta. Tack och hej, thank's for nothing Roland. Du kan alltid trösta dig med att pappa tyckte att du var grym. Redan efter denna första resa till Lövsta kände jag att jag kommer fan inte att orka göra fler resor till tippen. Det var helt urlakande. Vad skulle jag ta mig till? Jag hade sagt upp kontraktet på hyreslägenheten som för övrigt bara det är värt ett omnämnande. Jag ringde till Familjebostäder och sade att jag ville lämna tillbaka en lägenhet. De blev helt svarslösa, det verkade inte ha hänt förut. De letade febrilt efter någon blankett att fylla i och hittade till slut en någonstans i någon bortglömd källare. Att göra saker enligt reglerna på bostadsmarknaden är uppenbarligen en utdöende konstform. I alla fall hade jag bara en begränsad tid på mig tills lägenheten skulle vara tömd, men jag hade ingen som helst ork. Bland de saker som enskilt höll på att kväva mig var en hörnsoffa i skinn för tusen personer. Den var gigantisk och verkligen fruktansvärt ful. 

En dag ringde min svärmor mig. På vägen till jobbet hade hon fått ett gratisex av Gula tidningen och av en händelse hade hon sett en annons där någon sökte en billig hörnsoffa. Jag ringde omedelbart upp och en kvinna svarade. Jag sade att jag hade en hörnsoffa som hon kunde få om hon bara kom och hämtade den. Hon lät tveksam och undrade vad det var för fel på den. Jag svarade att det inte var något fel alls (bortsett att den var så fruktansvärt ful). Jag sade även att om det underlättade kunde jag slänga in en bokhylla också. Hon lät än mer skeptisk, men vi bestämde tid för att hon i alla fall skulle få se på den.   

På lördagen dök kvinnan upp i sällskap av sin dotter i åttaårsåldern och en äldre herre som verkade vara inhyrd som chaufför och sherpa. De tittade på soffan i tio sekunder och blev helt sålda. Visst är det underbart att folk är olika! När glädjeyran hade lagt sig började hon trevande fråga om den där bokhyllan jag hade nämnt. Jag pekade på den, en pjäs som man var tvungen att vara oerhört gravt synskadad för att inte ha sett. Jag antar att hon bara var finkänslig. Hon stod och tummade på en hyllkant och undrade vad jag skulle ha för den. Jag sade att om hon ville ha den så var det bara att ta den. Vi stod där en stund och tänkte tyst. I hennes fall på att hon hittills hade kommit undan gratis gissar jag, i mitt fall på att jag helt plötsligt hade två saker mindre att bekymra mig över. Jag tittade mig runt och sade till slut att om det fanns något mer hon ville ha så var det bara att ta det. Hon såg helt förbryllad ut. Jag broderade ut texten lite och tryckte på att det inte fanns något jag ville ha kvar i lägenheten. Efter ett tag började det sjunka in hos henne och hon pekade plötsligt på en lampa och såg frågande ut. Jag nickade. Hon pekade på ett bord och jag nickade. Sherpan fick plötsligt fart och började kånka ut prylar till den släpbeprydda bilen. Kvinnan och sherpan började gå skytteltrafik mellan lägenheten och bilen medan jag stod och studerade just ingenting alls.

Efter ett tag fick jag syn på den lilla flickan som stod tyst vid köksbordet. Jag gick fram till henne och undrade om hon ville ha kassettradion som stod på bordet. Hon såg i det närmaste chockad ut, men nickade försiktigt. Jag ställde den så att sherpan skulle fånga upp den under sin nästa raid. Jag plockade fram en av pappas besynnerliga hobbies, nämligen pennsamlingen. Han hade inte mindre än fyra skokartonger fyllda med pennor av alla de slag. Han måste ha börjat redan på 60-talet tror jag. Jag frågade flickan om hon ville ha dem och det ville hon förstås.

Sherpan kom in och meddelade att bilen och släpet var fyllt och försvann. Kvinnan stannade kvar och fortsatte plocka ihop saker. Det ringde på hennes telefon och ett långt samtal fördes. Jag kunde inte undgå att lyssna medan jag fortsatte att förse den lilla flickan med märkliga prylar. Efter ett tag stod det klart för mig att kvinnan antingen hade blivit utmätt eller fått betala av en skuld på det riktigt hårda sättet. Det framgick att hon och den lilla flickan hade en helt tom lägenhet någonstans där de inte hade bott tidigare. Jag pratade lite med flickan och ställde lite svävande frågor och svaren bekräftade mina antaganden.

Sherpan kom tillbaka och bärandet återupptogs. Jag såg hur den lilla flickan gick fram till sin mamma och ryckte henne i byxbenet. Hon pekade in mot sovrummet och viskade något. De kom fram och frågade om sängen, flickan var helt betagen av den. Den köpte min mamma och pappa samtidigt som de köpte huset 1976. Jag tror att den kom ifrån Finnlandia och blev omodern året efter. Det är en stor dubbelsäng med en ram i vitt skinn och mörkt, mörkt trä. I huvudändan finns ett par fack för böcker, inbyggda lampor i brun plast och uttag för en klockradio. Den är fanimej inte att leka med. I sängen låg fortfarande originalmadrasserna, som nu var tunnare än ett frimärke. Det fick mig att fundera på om inte pappa på ett rätt lätt sätt hade kunnat undgå ett par av sina hundratals ryggskott. Jag ryckte på axlarna och frågade om jag skulle hjälpa till att skruva isär den. Så här höll det på ett bra tag. Till slut tömde de kylen på vad som fanns där och då kände jag ett visst illamående men vem är jag att döma.

Plötsligt var hela lägenheten länsad. Kvinnan, sherpan och den lilla flickan tackade för sig och försvann. Kvar stod jag och insåg att nu var det bara städningen kvar. Min pappas hem fortsatte att leva sitt liv helt intakt någon annanstans. En otroligt bisarr känsla.

Om du läser det här lilla flickan, så skall du veta att jag fortfarande tänker på dig och hoppas att det ordnade upp sig för dig och din mamma.