I början av Ls hockeysäsong valde laget att gå över ifrån hockeytrunkar till hockeybackar, för att få plats med prylarna bättre i förrådet. Efter tjugotre sekunder hade samtliga föräldrar antingen på egen hand eller medelst inhyrda hantverkare fixat hjul på sina söners backar. Allt för en enklare vardag. Rimligt. L ville också ha hjul på sin back. Jag svarade lite undvikande på hans förfrågan. Sedan dess har jag tillbringat mycket tid åt att hitta på finurliga ursäkter för att inte fixa det.
Jag är inte världens händigaste kille, men jag vill gärna tro att jag inte är världens ohändigaste kille heller. Jag har renoverat ett par kök, renoverat delar av sommarhuset och kan till och med laga en punktering på cykeln om det är kris.
Men här tog det emot, vilket det gör ibland av okända orsaker. De negativa tankarna låg över mig som askan efter ett vulkanutbrott. Tänk om jag inte får dit hjulen. Tänk om ett hjul lossnar. Tänk om hjulen sitter konstigt. De andra föräldrarna kommer att förgås av skrattkramper. Ingen kommer att hälsa på mig mer. L kommer att bli förpassad till vattenbärare.
I lördags skulle han, den där lille L, spela final i mitt-i-cupen. En riktigt stor grej för honom och laget förstås. På fredagskvällen fick jag en avgrundsdjup ångestattack över mina mentala tillkortakommanden. Är jag helt jävla dum i huvudet? Skall L bära omkring på sin plastback bara för att... ja, vaddå? Sagt och gjort. Fram med borrmaskin, verktygslåda och en stor tvångströja på de negativa tankarna.
På lördagen var vi båda vinnare. Hans lag vann och hjulen på backen satt fortfarande kvar efter att vi hade lämnat ishallen. Men jag tror att jag har mer att jobba på än vad han har.
Kanske skall jag även bjuda på en liten lokalsinnesanekdot som härrör till detta tillfälle. L fick åka med en lagkamrat till matchen, för de skulle samlas så attans tidigt. Jag tillbringade en halvtimme på Eniro och tyckte mig ha stenkoll på läget. Jag preparerade fröken M, som är måttligt road av att besöka ishallar om hon inte själv har skridskor på fötterna, med godis och alla mutor hon bad om. Vi kastade oss iväg och det kändes rätt fint i lokalsinnestarmen. Precis när jag hade gjort ett kritiskt beslut i fråga om åkriktning ser jag en annan föräldrabil åka åt ett helt annat håll. Det här var vid Årsta och att byta riktning är liksom inte att tänka på. Lokalsinnestarmen blev ett enda stort blödande magsår och det bara pep i huvudet.
Genom en sista kraftansträningning lyckades jag ändå upptäcka att jag faktiskt befann mig på den väg som jag enligt Eniro skulle vara på. Någonstans lyckades även min hjärna få fram information om att jag skulle svänga av till vänster någonstans på den här vägen. Informationen om när jag skulle svänga av hade dock gömt sig bakom ett av pipen. Så jag började svänga vänster. Vid varje avtagsväg svängde jag vänster, utforskade och åkte tillbaka igen. Ordet färdknäpp fick en helt ny innebörd.
Om någon undrar så liggar hallen vid avtagsväg fem. Fråga mig inte varifrån.
Postat i: Nyheter Permalink Kommentarer [3]
På jobbet har vi ett stryktipsgäng och den här veckan var det min tur att tippa. Kan vara bra att veta som bakgrundsfakta.
Något märkligt hände mig när jag fyllde i kupongen på Pressbyrån idag. En man som stod bredvid mig hejdade mig innan jag hann gå iväg till kassan. Han var tårögd och hans händer darrade svagt.
-Jag kunde inte undgå att se din tipsrad, sade mannen med en svag röst.
-Jag arbetar som kännare på ett av världens mest kända museum och är även tipsexpert av rang. Jag måste bara få säga att jag aldrig i hela mitt liv har sett en sådan majestätisk rad. Han torkade bort en tår innan han fortsatte.
-Jag förstår att jag inte kan köpa din rad eftersom den kommer att generera dig enorma summor ändå, men kan jag få behålla din inlämningskupong?
-Tja, sade jag, det borde väl kunna gå för sig. Jag är ju känd som en efteränksamhetens och djupanalysens man och kände att den meningen satt som en smäck. Mannen följde med mig till kassan och efter att jag hade lämnat in min rad lämnade jag över den ursprungliga kupongen till mannen som nu var så exhalterad att han var tvungen att stödja sig mot en monter med Dumle chokladkakor. Han tittade på kupongen och tårarna flödade nu fritt. Damen bakom kassan verkade även hon tagen av situationen och bjöd mannen på ett paket med pappersnäsdukar som han snabbt förbrukade. Han tittade länge på kupongen och sade sedan långsamt:
-Den här kupongen skall hänga på den främsta platsen på museumet och den skall heta "Perfektion i ett rutmönster".
Och själva raden? Ja, den kan jag visa på söndag.
Postat i: Nyheter Permalink Kommentarer [3]
Igår när jag registrerade mina steg fick jag nog. Det är en kille som ligger före mig som jag föreställer mig blir anfådd bara han kliver upp ur sängen. Hur fan han kan ha fler steg än jag är en gåta, fusk är den enda rimliga förklaringen. Nu får det i alla fall vara slut med det att ligga efter denne slashas. Han skall passeras, i helgen blir det hårdkörning. Allt under 20000 steg per dag kommer att anses som en katastrof och antagligen kommer mer än 20000 steg vara en katastrof av en helt annan anledning.
Säg hej till träningsvärken.
Postat i: Nyheter Permalink Kommentarer [0]