Fredagen var onekligen omvälvande. Först det där dramatiska mötet på Pressbyrån (som märkligt nog slutade med sex rätt), sedan blev jag påmind om Roland Cedermark inte mindre än två gånger. För er som inte haft den äran kan jag berätta att Roland Cedermark är pappjuckets okrönte konung på svensk mark. Kanske även internationellt, jag vet faktiskt inte så jäkla noga. 

Min pappa var i alla fall helt jävla nere i Roland Cedermarks musik. Han hade kanske det här landets mest kompletta Cedermarksamling i sin ägo. Jag vill (egentligen inte) minnas tonerna hemma, i bilen och till och med hur jag blev släpad till Vällingby centrum och såg honom göra ett hyfsat oglamoröst uppträdande utanför Tempo (senare Åhléns, numera Hemköp och annat trams).

Tyvärr blev min pappa bara 67 år, berövad på livet av bland annat alldeles för mycket cigaretter. Plötsligt var han borta och där stod jag som ensambarn och skulle ta hand om ett dödsbo. Mina föräldrar var skilda, men de höll kontakten och mamma hjälpte mig förstås med det praktiska i det här. I vilket fall som helst så åkte jag hem till pappas lägenhet en kväll och började plocka lite bland hans saker. Vi hade inte speciellt mycket gemensamt  och det fanns inte mycket av hans saker som jag var intresserad av att ha kvar. Jag plockade ihop en flyttkartong med saker jag ville spara och började sedan oorganiserat peta omkring på prylar som kanske skulle kastas andra saker som kanske skulle... tja, vaddå? Säljas? Skulle inte tro det, jag är verkligen bottenlöst dålig på att sälja saker.

Jag tog hela Roland Cedermarksamlingen och åkte till Lövsta. Tack och hej, thank's for nothing Roland. Du kan alltid trösta dig med att pappa tyckte att du var grym. Redan efter denna första resa till Lövsta kände jag att jag kommer fan inte att orka göra fler resor till tippen. Det var helt urlakande. Vad skulle jag ta mig till? Jag hade sagt upp kontraktet på hyreslägenheten som för övrigt bara det är värt ett omnämnande. Jag ringde till Familjebostäder och sade att jag ville lämna tillbaka en lägenhet. De blev helt svarslösa, det verkade inte ha hänt förut. De letade febrilt efter någon blankett att fylla i och hittade till slut en någonstans i någon bortglömd källare. Att göra saker enligt reglerna på bostadsmarknaden är uppenbarligen en utdöende konstform. I alla fall hade jag bara en begränsad tid på mig tills lägenheten skulle vara tömd, men jag hade ingen som helst ork. Bland de saker som enskilt höll på att kväva mig var en hörnsoffa i skinn för tusen personer. Den var gigantisk och verkligen fruktansvärt ful. 

En dag ringde min svärmor mig. På vägen till jobbet hade hon fått ett gratisex av Gula tidningen och av en händelse hade hon sett en annons där någon sökte en billig hörnsoffa. Jag ringde omedelbart upp och en kvinna svarade. Jag sade att jag hade en hörnsoffa som hon kunde få om hon bara kom och hämtade den. Hon lät tveksam och undrade vad det var för fel på den. Jag svarade att det inte var något fel alls (bortsett att den var så fruktansvärt ful). Jag sade även att om det underlättade kunde jag slänga in en bokhylla också. Hon lät än mer skeptisk, men vi bestämde tid för att hon i alla fall skulle få se på den.   

På lördagen dök kvinnan upp i sällskap av sin dotter i åttaårsåldern och en äldre herre som verkade vara inhyrd som chaufför och sherpa. De tittade på soffan i tio sekunder och blev helt sålda. Visst är det underbart att folk är olika! När glädjeyran hade lagt sig började hon trevande fråga om den där bokhyllan jag hade nämnt. Jag pekade på den, en pjäs som man var tvungen att vara oerhört gravt synskadad för att inte ha sett. Jag antar att hon bara var finkänslig. Hon stod och tummade på en hyllkant och undrade vad jag skulle ha för den. Jag sade att om hon ville ha den så var det bara att ta den. Vi stod där en stund och tänkte tyst. I hennes fall på att hon hittills hade kommit undan gratis gissar jag, i mitt fall på att jag helt plötsligt hade två saker mindre att bekymra mig över. Jag tittade mig runt och sade till slut att om det fanns något mer hon ville ha så var det bara att ta det. Hon såg helt förbryllad ut. Jag broderade ut texten lite och tryckte på att det inte fanns något jag ville ha kvar i lägenheten. Efter ett tag började det sjunka in hos henne och hon pekade plötsligt på en lampa och såg frågande ut. Jag nickade. Hon pekade på ett bord och jag nickade. Sherpan fick plötsligt fart och började kånka ut prylar till den släpbeprydda bilen. Kvinnan och sherpan började gå skytteltrafik mellan lägenheten och bilen medan jag stod och studerade just ingenting alls.

Efter ett tag fick jag syn på den lilla flickan som stod tyst vid köksbordet. Jag gick fram till henne och undrade om hon ville ha kassettradion som stod på bordet. Hon såg i det närmaste chockad ut, men nickade försiktigt. Jag ställde den så att sherpan skulle fånga upp den under sin nästa raid. Jag plockade fram en av pappas besynnerliga hobbies, nämligen pennsamlingen. Han hade inte mindre än fyra skokartonger fyllda med pennor av alla de slag. Han måste ha börjat redan på 60-talet tror jag. Jag frågade flickan om hon ville ha dem och det ville hon förstås.

Sherpan kom in och meddelade att bilen och släpet var fyllt och försvann. Kvinnan stannade kvar och fortsatte plocka ihop saker. Det ringde på hennes telefon och ett långt samtal fördes. Jag kunde inte undgå att lyssna medan jag fortsatte att förse den lilla flickan med märkliga prylar. Efter ett tag stod det klart för mig att kvinnan antingen hade blivit utmätt eller fått betala av en skuld på det riktigt hårda sättet. Det framgick att hon och den lilla flickan hade en helt tom lägenhet någonstans där de inte hade bott tidigare. Jag pratade lite med flickan och ställde lite svävande frågor och svaren bekräftade mina antaganden.

Sherpan kom tillbaka och bärandet återupptogs. Jag såg hur den lilla flickan gick fram till sin mamma och ryckte henne i byxbenet. Hon pekade in mot sovrummet och viskade något. De kom fram och frågade om sängen, flickan var helt betagen av den. Den köpte min mamma och pappa samtidigt som de köpte huset 1976. Jag tror att den kom ifrån Finnlandia och blev omodern året efter. Det är en stor dubbelsäng med en ram i vitt skinn och mörkt, mörkt trä. I huvudändan finns ett par fack för böcker, inbyggda lampor i brun plast och uttag för en klockradio. Den är fanimej inte att leka med. I sängen låg fortfarande originalmadrasserna, som nu var tunnare än ett frimärke. Det fick mig att fundera på om inte pappa på ett rätt lätt sätt hade kunnat undgå ett par av sina hundratals ryggskott. Jag ryckte på axlarna och frågade om jag skulle hjälpa till att skruva isär den. Så här höll det på ett bra tag. Till slut tömde de kylen på vad som fanns där och då kände jag ett visst illamående men vem är jag att döma.

Plötsligt var hela lägenheten länsad. Kvinnan, sherpan och den lilla flickan tackade för sig och försvann. Kvar stod jag och insåg att nu var det bara städningen kvar. Min pappas hem fortsatte att leva sitt liv helt intakt någon annanstans. En otroligt bisarr känsla.

Om du läser det här lilla flickan, så skall du veta att jag fortfarande tänker på dig och hoppas att det ordnade upp sig för dig och din mamma.

På jobbet har vi ett stryktipsgäng och den här veckan var det min tur att tippa. Kan vara bra att veta som bakgrundsfakta. 

 Något märkligt hände mig när jag fyllde i kupongen på Pressbyrån idag. En man som stod bredvid mig hejdade mig innan jag hann gå iväg till kassan. Han var tårögd och hans händer darrade svagt.

 -Jag kunde inte undgå att se din tipsrad, sade mannen med en svag röst.

 -Jag arbetar som kännare på ett av världens mest kända museum och är även tipsexpert av rang. Jag måste bara få säga att jag aldrig i hela mitt liv har sett en sådan majestätisk rad. Han torkade bort en tår innan han fortsatte.   

-Jag förstår att jag inte kan köpa din rad eftersom den kommer att generera dig enorma summor ändå, men kan jag få behålla din inlämningskupong?

-Tja, sade jag, det borde väl kunna gå för sig. Jag är ju känd som en efteränksamhetens och djupanalysens man och kände att den meningen satt som en smäck. Mannen följde med mig till kassan och efter att jag hade lämnat in min rad lämnade jag över den ursprungliga kupongen till mannen som nu var så exhalterad att han var tvungen att stödja sig mot en monter med Dumle chokladkakor. Han tittade på kupongen och tårarna flödade nu fritt. Damen bakom kassan verkade även hon tagen av situationen och bjöd mannen på ett paket med pappersnäsdukar som han snabbt förbrukade. Han tittade länge på kupongen och sade sedan långsamt:

-Den här kupongen skall hänga på den främsta platsen på museumet och den skall heta "Perfektion i ett rutmönster".

Och själva raden? Ja, den kan jag visa på söndag.

För ett par veckor sedan stängde vår hyresvärd entréplanet vid mitt arbete för renovering. För att komma ut är man nu tvungen att gå ned en trappa och sedan ut genom en dörr för att komma ut ur huset. Låter ju som en smal sak kan man tycka. Om det nu inte vore för det att varje gång jag kommer ned för trappan ALLTID tar till höger, utan undantag. Det finns ingen dörr där. Den är placerad på andra sidan, den vänstra om ni förstår.

Min spontana gissning är att eftersom jag har fyllt 40 så är det slut på omlärningsprocessen. Jag tror att jag skall ta och skicka ett e-brev till hyresvärden och be dem flytta dörren, så här kan det inte få fortsätta.

Många säger att de har dåligt lokalsinne. Allting är väl relativt antar jag. Så här är är det i alla fall för mig.

 Tänk dig att du får en ögonbindel och sedan snurrar 400 varv på en kontorsstol. När du tar av dig bindeln så är du i en labyrint där allting är grått. Väggar, golv och tak är gråa. Du vet inte vart du skall och du vet således inte hur du skall komma dit du inte vet att du skall. Knepigt va? Så är min vardag. När jag är ute och irrar så är varje avfart, varje gata och varje skogsstig en väg som jag kanske borde svänga in på. Man vet aldrig, jag kanske är på fel väg.

 Min fru skrattade åt det där i många år och trodde att jag överdrev, ända tills vi skulle åka till fjällen en gång. Någonstans mellan alla rondeller i Uppsala såg jag plötsligt en väg in till höger. I panik frågade jag om vi skulle in där och fick en något förvånad blick. Det visade sig vara en väg till en återvinningsstation. Det är tur att jag har min fru på passagerarsidan, för hur gärna jag än skulle vilja så tror jag inte att vi skulle ha kommit till fjällen den vägen.

Ett tag jobbade min fru helger i Täby. Hon började okristligt tidigt, så jag körde henne varje helg i över ett halvår tror jag. Varje gång satt jag med en stor klump i magen och kände inte igen mig någonstans. När vi kom fram och hon hade klivit ur satt jag kvar och nästan grät en skvätt av lättnad över att ha klarat mig fram, hem kunde jag ta det hur lugnt som helst och köra hur vilse som helst. Jag antar att det är ett av mina problem (ett av många alltså), jag är så fokuserad på att över huvud taget hitta fram så jag ser aldrig omgivningen och är så blockerad att jag aldrig kan memorera hur jag åker eller går.

För ett par veckor sedan skulle jag åka och hämta min dotter på dagis. Jag har gjort det ca fem dagar i veckan i ett par år och åkt samma väg hela tiden. Det har gått rätt bra liksom. Men den här dagen satte det beryktade rycket i armarna in. Sådant som händer mig ibland. Helt plötsligt rycker det bara till i armarna och så kör jag in på helt fel väg. Bara för att. Ja, vafan då? Nu var det inte värre än att jag kunde snirkla mig tillbaka rätt lätt, men det är själva grejen. Varför i hela fridens namn gör jag så? Helt plötsligt blir det bara panik och jag får för mig att jag är på fel väg och svänger av i stort var som helst i tron om att det skall bli bättre. Det blir aldrig det.

Som far till två sportiga killar så blir det en hel del resande till fjärran idrottsanläggningar. De ligger av någon anledning alltid väl dolda för mig. En kväll innan match kan jag sitta i en timme och kontrollera vägen på Eniro, skriva av vägbeskrivningen och printa ut kartan. Hjälper det? Inte mycket. Det blir alltid en resa med en stor klump i magen, ett enormt tryck över bröstet och en stressad son på passagerarsidan som är säker på att han kommer att missa matchen. Vi kommer alltid fram på andra eller tredje försöket, men det tar så mycket kraft ur mig att jag är svimfärdig när själva spektaklet skall sparka igång.

Jag är kanske den enda människan på jorden som aldrig skulle hitta till Rom.

Jag har tänkt en del på det där med kopulerandet av smutstvätten (en trött fundering i inlägget Dagsverke). Plötsligt börjar det klarna varför det dyker upp en massa omaka strumpor hela tiden.

Mig lurar man inte så jävla lätt!

07:00 - Fixar frukost, väcker L, hjälper honom att kolla igenom hockeytrunken och ser till att han har fotbollsprylarna på sig.

08:00 - L blir hämtad och försvinner först till Kärrtorp och därefter till Ekerö. Borta för dagen.

09:30 - Kör W och övriga familjen till Ws innebandymatch i Vällingby. Redan nu kan man konstatera att M kommer att vara på ett djävla humör idag.

11:15 - Bandymatch klar, hela familjen drar iväg till Veddesta för att jaga tyg. Dåligt resultat.

13:00 - Utfodring. Hjälper P att ordna med Ws presentkort. Klipper W och tvingar honom att bada.

14:30 - Kör W till kompis för vidare transport till kalas.

14:35 - Emottager ett stycke dyngsura fotbollskläder ifrån morgonens första chaufför.

14:45 - Iltransport till Sickla med M och P för fortsatt jagande av tyg. Lyckas köra fel och sumpar 20 minuter. Tyg hittas (men givetvis inte tillräckligt). tiden har runnit ifrån oss. Ringer annan pappa och lyckas ordna hemtransport åt W och lyckas till och med övertala honom att lämna av ett gäng andra ungar först, så att vi skall hinna hem.

16:30 - Den vaga förhoppningen om att hinna se Ls sista hockeymatch på Ekerö för dagen släcks. Jag är helt slut och att åka ut till Ekerö känns utopiskt.

16:50 - Katapultstörtar in på Plantagen (tror jag) och lyckas slita åt mig två krukor innan jag sitter i bilen igen. Hinner hem med flera sekunders marginal innnan W ringer på dörren.

17:20 - Läser saga för M samtidigt som jag försöker uppdatera mig på vad som har hänt i DIF-världen på nätet(alldeles för mycket för att man skall vara en lycklig människa).

18:00 - Lagar middag.

19:00 - L kommer hem och ALLA sitter vid bordet och äter. Eller ja, alla sitter vid bordet men W äter inget för han har ju varit på kalas och redan petat i sig ett par hundra kilo godis visar det sig.

20:00 - Plockar undan, hänger tvätt som jag någon gång under dagen har hunnit att tvätta och försöker hitta golven.

20:45 - Läser godnattsaga för M. Till slut somnar hon och slutar vara tjurig.

21:15 - Tar en uppfriskande promenad i ösregnet. Köper pålägg och godis. Utför det egentliga uppdraget och plockar hem Ps cykel som står vid tunnelbanan med punktering.

21:30 - Ner i källaren för att laga punktering nummer ett. Det går oväntat bra. Ger mig på punktering nummer två (min cykel). Det går åt helvete. För varje hål jag lagar dyker ett nytt upp, ger upp efter lagning nummer fyra.

22:30 - Ännu en omgång av den fina traditionen att hänga tvätt (var kommer all jävla tvätt ifrån? Kopulerar den och förökar sig i tvättkorgen?)

23:00 - Sätter mig ned och försöker få bort bruset ur huvudet.

Imorgon är en annan dag.

Det är inte ofta jag går till hamburgerkedjan med det gyllene M:et, men det händer. Av någon anledning så måste jag äta i en viss ordning där. Först äter jag upp hela hamburgaren, sedan äter jag all pommes frites och avslutar det hela med att svepa drickan.

Jag måste beklä min vänstra fot före den högra, vare sig det gäller strumpor, benskydd (ankelskydd på benskydden) eller skor.

När jag går i trappor måste jag börja med höger fot, ta två trappsteg i taget och "gå ut" på ett jämnt antal steg. Det är alltså ok att kompensera det näst sista steget. Det får ofta till följd att jag står på öronen i trappan eftersom det är svårt att räkna steg och gå samtidigt (jag är kille).

Jag kan inte skriva förkortningar när jag skriver sms. Det slutar med att jag skickar en hel uppsats om något som skulle kunna rymmas inom en mening. Sms kan jag tydligen skriva, trots att det är en förkortning. Är inte det konstigt?

 När jag plockar ur diskmaskinen måste jag först ta alla skedar, sedan i tur och ordning gafflar, knivar och övrigt.

 När jag skall baka ställer jag fram allting i den ordning som ingridienserna skall användas.

 När man bara läser dessa egenheter rakt upp och ned så kan man få för sig att jag gillar ordning och reda. Eller ordnung und rednung som tyskarna säger, tror jag. Det gör jag också, men det är väldigt sällan det inträffar i verkliga livet (in real life som man säger på internet men då förkortar man det och det går inte för sig.)

Livet är jävligt komplicerat vare sig man har en massa egenheter för sig eller inte, men det underlättar verkligen inte.

Igår när jag registrerade mina steg fick jag nog. Det är en kille som ligger före mig som jag föreställer mig blir anfådd bara han kliver upp ur sängen. Hur fan han kan ha fler steg än jag är en gåta, fusk är den enda rimliga förklaringen. Nu får det i alla fall vara slut med det att ligga efter denne slashas. Han skall passeras, i helgen blir det hårdkörning. Allt under 20000 steg per dag kommer att anses som en katastrof och antagligen kommer mer än 20000 steg vara en katastrof av en helt annan anledning.

Säg hej till träningsvärken.

Idag fick jag ett mail ifrån mitt jobb om att de skall beställa nya kalendrar och att vi skulle ange vad vi behövde. Jag svarade att jag behöver en kalender med fler dagar, gärna många lördagar, och att dagarna skall bestå av minst 50 timmar. Hoppas det löser sig.

Tidigare lade jag fram ett förslag för min personalchef. Jag tyckte att vi som modernt företag skulle införa en omvänd arbetsvecka, att man jobbar lördag-söndag och är ledig måndag-fredag. Timmarna man tappar på färre dagar får man igen genom OB-ersättningen för helgarbete. Det har varit klen respons på det måste jag säga. Jag kanske får vidareutveckla idéen med omvänt arbetsår, fem veckors kneg och 45 veckors semester.

Jag måste väl passa på att säga att jag faktiskt inte är arbetsskygg, jag gillar faktiskt mitt jobb. Det är bara det att jag gillar en jäkla massa andra saker också! Jag tror jag skall gå och köpa en trisslott idag.

Plötsligt händer det.