En sak min pappa var riktigt, riktigt bra på var att göra illa sig. Jag skulle vilja påstå att han höll hög internationell klass i den grenen. Jag har tre olyckor som jag rankar väldigt högt och det är följande:
1. Pappa var av oklar anledning tvungen att stryka en skjorta. Som jag minns det så var det lite mer på det traditionella viset att min mamma stod i tvättstugan och skötte sysslorna där, men den här dagen hade han i alla fall intagit det föga gemytliga utrymmet. Alla ni horder av inbitna läsare vet redan att min pappas rygg inte var av den stabila sorten, men det här ryggskottet tog rekordet. Mitt i ett drag med strykjärnet över skjortan högg det till och där stod han och jämrade sig. Ryggskott av strykning, det är fanimej inga dåliga grejor. Han kunde inte avsluta strykningen, men å andra sidan kunde han inte få på sig skjortan heller, så det spelade liksom ingen roll.
2. Pappa höll på att anlägga en gång ifrån ytterdörren till grinden. Redan här inser man att det finns alla möjligheter att göra illa sig. Gången var fylld med sand, det var lodat efter konstens alla regler (pappa var en MYCKET noggrann herre) och där låg han på alla fyra och lade stenplattor i spikraka rader. Mycket vackert. För att få plattorna att ligga exakt i våg hade han till sin hjälp en liten slägga. Det var en slägga med trähandtag och själva huvudet var genomborrat så att handtaget gick tvärs igenom huvudet. För att inte förstöra plattorna använde pappa handtaget på släggan och knackade ned plattorna tills vattenpasset såg glatt ut. Tror ni inte att huvdet på släggan lossnade mitt i ett slag och prickade honom rakt på ögonbrynet så det blev ett vackert jack. Vilken knock out! Blodig och grann vinglade han över till vår granne. Hon var sjuksköterska och tog på fritiden hand om alla blesyrer i området också, jag och pappa var stadiga gäster.
3. Varje vinter satte sig vårt hus, vilket resulterade i att dörren till toaletten bara kunde öppnas om man hade ätit dunderhonung. Till slut ledsnade pappa och beslutade sig för att bygga bort problemet. Han skulle helt enkelt sätta en pelare på undervåningen, precis under toalettdörren som befann sig på övervåningen. Detta löstes genom att han först tog en pelare och började hissa den upp mot taket med en domkraft, för att på så sätt kunna skjuta in den riktiga pelaren på plats. Självklart slant han med domkraften och pelaren prickade honom rakt över det andra ögonbrynet och han tuppade av. När han hade återhämtat sig hjälpligt bar det iväg till vår granne igen. Som en extra krydda var det hon som denna kväll var värd för kvarterets syjunta (som aldrig sydde något). Jag hörde aldrig något om det, men jag tror att han blev extra väl omhändertagen.
Vad det gäller den här typen av beteende kan jag tyvärr bara konstatera att jag har följt min fars fotspår. Även i de fall där han halkade och slog sig. Ett axplock:
När jag var sex år gick jag och min dagiskollega till dagis. För att komma dit var man tvungen att gå genom en tunnel som var byggd som ett rör, alltså med välvda väggar. Varje morgon sprang vi genom tunneln som snowboardåkare i en half-pipe, upp och ned för väggarna. En morgon testade jag att springa rakt fram istället för upp för väggen. Det visade sig vara ett mindre bra beslut och resulterade i att jag bröt armen på fyra ställen. Det här var på våren och som någon sorts plåster på såren (eller gips kanske) så lovade mina föräldrar att jag skulle få en ny cykel när jag hade blivit av med gipset. Jag tyckte att det var en urdålig idé och ville ha en ny NU, men de envisades med att jag var tvungen att vänta med att cykla tills jag kunde hålla båda händerna på styret. För att skynda på processen ville jag bevisa att jag kunde cykla med en hand och lånade en cykel. Det slutade i ett buskage och ett långt, djupt jack i ryggen och ett tröttsamt "Vad var det jag sade" ifrån mina föräldrar. Jag fick ingen ny cykel förrän gipset hade kommit av.
När jag gick på gymnasiet spelade jag och en kompis badminton två kvällar i veckan. På den tiden var jag kanske Sveriges sämsta förlorare, jag slog sönder racketar, skrek okvädningsord och sparkade på allt som fanns tillgängligt. En kväll var jag helt ursinnig. Jag minns att jag var så förbannad att jag bestämde mig för att smasha på precis varenda boll som kom över nätet, urskiljningslöst. Det gjorde jag också, men eftersom jag vara så rasande hade jag ingen kontroll på någonting och landade på foten och hade av ledbandet i foten. Jag fick hjälp av någon läkarkunnig på plats och satt sedan i receptionen och väntade på en taxi som skulle ta mig till akuten. Tjejen i receptionen lutade sig över disken och frågade mig om jag trodde att jag skulle blir borta länge ifrån badmintonen och jag nickade. "Skönt!" minns jag att hon svarade. Jag vet fortfarande inte vilket som var mest smärtsamt, hennes svar eller skadan.
I ett svagt ögonblick fick jag för mig att jag skulle springa marathon. I nio månader sprang jag mellan sex och nio mil i veckan, kusligt fokuserad och spyfärdigt less på Grimstaskogens femkilometersspår. Veckan innan starten tog jag en dags paus och hjälpte en kompis med att skrapa bort färg på hennes hus som hon skulle måla om. Det var en fin och solig dag, vi skrapade, skrattade, åt lunch och allt kändes bra. För att komma lite högre hittade jag en pall som jag stod och vinglade på medan jag skrapade färg. Plötsligt såg jag Fläcken, ni vet den där Fläcken, som man bara måste skrapa bort. Den var lite långt bort, men om jag sträckte mig ordentligt så slapp jag flytta pallen. Och så föll jag. Ett handlöst fall på svindlande 40 centimeter eller så. Men det räckte i alla fall för att jag skulle lyckas ha av ledbandet i foten igen. Jag har aldrig sprungit marathon.
Förra året sträckte jag mig i ljumsken när jag lirade en korpmatch i fotboll. Veckan efter fanns det inte på kartan att jag skulle kunna spela, men ja... fan, man var ju ändå sugen liksom. Så jag erbjöd mig att stå i mål (en sysselsättning som folk inte direkt slåss om i korpsammanhang). Vi spelade mot serieledarna och vid en eventuell vinst skulle vi nå tredjeplatsen, den plats vi hela säsongen hade satsat på att nå (högsta placering utan att avancera i seriesystemet). När det var fem minuter kvar ledde vi med 1-0 och allt var så skitnödigt spännande. Det kom ett inlägg i midjehöjd mot mig och jag skrek "målvakt" samtidigt som jag kastade mig mot bollen. Jag gjorde en räddning, men en motståndares knä, fot eller annan jättehård kroppsdel rammade samtidigt min haka. Bollen gick inte i mål och vi vann matchen, till allas stora glädje. Ja, jag slog förstås ut ett par tänder, fick kraftig hjärnskakning och har fått nedsatt hörsel.
Sedan skulle jag kunna berätta om när jag hade opererat bort fyra födelsemärken på ryggen och möttes av min kära far vid grinden när jag kom hem. Han hade givetvis ryggskott, men nu även ett tungt sinne. En av våra grannar (inte vår sjukvårdare) hade nämnt att han hade långt framskridna planer på att anlägga en liten damm med en fontän på sin tomt. Paniken var nu total, för mellan dessa två herrar löd en enastående rivalitet vad det gällde att feja med tomten. Grannen var nu på jobbet och här stod pappa vid grinden med en spade i handen. Min läkare hade förklarat för mig att jag skulle hålla mig i stillhet under två veckor för att stygnen inte skulle gå upp, men det var liksom inte relevant i det här sammanhanget. Så jag grävde en stor krater så nära grannens staket som möjligt, fixade iordning en damm efter konstens alla regler (på exakta order av pappa förstås) och minsann, stod det inte en liten löjlig fontän mitt i en jättestor vattenpöl och sprutade vatten när grannen kom hem. Han gick raka vägen in och syntes inte till på två veckor. Jag hade slitit upp alla stygnen och fick knalla in till vår sjuksköterska och få sy en gång till. Men jag vet inte riktigt, skall jag verkligen berätta det, det var så fruktansvärt korkat av alla inblandade.
I vilket fall som helst. När jag går hemifrån på morgonen önskar min fru mig först en bra dag, sedan lägger hon till passusen att hon hoppas att jag skall komma hem i ett stycke.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [11]
Ikväll gjorde jag årsdebut i speakerbåset för äldsta sonens hockeymatch. Min konstnärliga ledare och mentor i min skriftliga utveckling, Helena, frågade vad man gör då. Jag började svara, men insåg att frågan var för stor och för komplicerad för att bara delge detta unika väsen, det måste delas med resten av mänskligheten.
Sätt er bekvämt och följ med på ännu en förvirrad resa.
Under pojkåren är speakerbåsjobbet ingen lek. Eftersom det är så jobbigt och oattraktivt så har vi ett ambulerande schema bland föräldrarna, bara för att säkerställa att inte en jävel skall lära sig ordentligt.
Det mest kritiska och magsårsframkallande är klockan. Den är ifrån 1432 och är egentligen byggd för att skicka rymdraketer till andra sidan Vintergatan. Något geni har ändrat om den till en klocka för hockey istället. Det finns inte så värst många knappar att trycka på, men varje tangent har minst 27 olika ändamål beroende på hur hårt och ofta man trycker på dem. Klockan skall hålla reda på vilken period det är, hur långt det är kvar av matchen, utvisningar, nedräkning av time out och lämpligtvis det aktuella resultatet. Det kan låta hanterbart, men det är det inte. I alla fall inte när man samtidigt skall försöka hålla reda på vem som blev utvisad, gjorde mål, knöt skridskon, när detta hände och vem som hade druckit vatten innan. Ikväll fungerade detta på ett oväntat bra sätt, vilket bara kan förklaras med att jag inte skötte knapptryckningarna. God bless you Antons pappa.
Att skrika på tangentbordet fungerar inget vidare, det får man spara åt mikrofonen. Det är den som man alltid glömmer att stänga av, utom när man skall prata i den. Då är den märkligt nog alltid avstängd. Sköter man svepningarna med händerna över kommandopanelen rätt så kommer det musik ur högtalarsystemet. Ibland när det är tänkt att komma musik och ibland kommer det alldeles spontant vid väldigt besynnerliga tillfällen. Ikväll befann sig HockeyHallsJesus i speakerbåset, så när musiken väl dök upp var den i alla fall gudomlig.
Ibland gör spelarna regelvidriga saker och blir således dömda till att sitta på botbänken i en minut eller två. Ser spelaren extra oförstående ut kan det vara en längre utvisning. Domaren kommer fram till speakerbåset och utför en liten indiandans, vilket skall förklara varför spelaren har blivit utvisad. Det finns ett häfte att tillgå där dessa danser tolkas, men när man börjat bläddra i det är spelet redan igång igen och repriser på domaren finns sällan tillgängliga. När utvisningen är avklarad skall spelaren släppas ut på isen igen genom att man öppnar båsdörren och ser spelaren försvinna med en svettlukt som heter duga. Eftersom alla i speakerbåset har sina söner på isen, så kan det ibland uppstå en konflikt mellan att följa spelet på isen och att ha koll på när båsdörren skall upp. Detta brukar spelaren eller spelarens föräldrar på läktaren vänligt göra en uppmärksam på om man är på väg att missa.
Ett annat moment i detta arbete är att sköta skottstatistiken. Skott på mål skall man räkna. Det låter som en rätt smal sak, men även här kunde ingenting vara mer felaktigt. Sätt papper och penna i handen på alla föräldrar i hallen och jag garanterar att du får lika många svar som det finns näsor närvarande. När det gäller skott på mål i ungdomshockey finns det absolut inga gränser för begreppet godtycklighet.
När matchen är slut och sekretarietatet (som det egentligen heter, om skall vara petig) har torkat svetten ur mössan (ja, det är svinkallt i alla ishallar) så börjar det något mer nyanserade arbetet med att betala domare, skicka resultat och blanketter till diverese instanser (eventuellt till påven till och med) och att fråga övriga föräldrar om hur matchen egentligen var och vad resultat blev.
Sedan går man hem och hoppas på att ens namn på något magiskt sätt har försvunnit ur rullorna tills nästa gång. Detta händer tyvärr inte, då grabbens lags informatör är pärmbärarnas okrönte konung och har ett excelblad för ALLT och lite till under sin arm. Under min arm brukar jag oftast ha mitt huvud.
Jag måste förresten tillägga att A-laget hade match efter vår match. Lite obemärkt lät jag HockeyHallsJesusskivan fortsätta gå medan de värmde upp. Vad gör man inte för den goda smakens skull.
Javisstja, det blev visst 7-1.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [9]
När jag gick i gymnasiet var det en kompis i klassen som fixade in mig på samma extraknäck som honom. Det var så pass flärdfullt som på sophanteringen på Konsum i Vällingby. Arbetstiderna var perfekta, mellan 16-18 på vardagar, så jag kunde knalla dit direkt efter skolan eller om jag möjligen satt i cafeterian i ett par timmar innan. Jag minns inte så noga. Jomenserruatte...
Arbetsplatsen var lokaliserad på kajen, två våningar under jord i ett garage. Ett trevligt ställe som endast lystes upp av ett par trötta lysrör och råttornas glänsande pälsar. Ansvarig för denna plats var Bernt. Det var en kille med nästan genomskinlig hy, en smula socialt svårtillgänglig men med ett stort ansvarskännande för sitt arbete. Till sin hjälp hade han vapendragarna Myran och en norrman som jag har för mig hette Olaf (don't they all?). Myran var om möjligt ännu mindre än Bernt, hade en klockren hockeyfrilla och en elegant snorbroms. Olaf var den raka motsatsen, en stor äldre man med kal hjässa och ruskigt arbetsskygg. Olaf berättade en gång för mig att för att hålla hjärtat i trim så tog han en liten whiskey till frukost varje morgon. Därefter satte han sig bakom ratten och körde till jobbet, vilket i mina öron lät som en våghalsig prioritering av liv. Över denna personal basade en man vid namn Westin. Han hade ett förnamn också, men det har ersatts av någon annan information. Jag ber om ursäkt för det Westin. Westin var i alla fall en äldre herre med mörkt bakåtkammat hår och en iögonfallande näsa med någon form av födelsemärke på. Han basade även över personalen som packade upp varor och distribuerade dem till respektive avdelning. På den tiden fick man fortfarande röka på arbetsplatsen och jag minns att på hans lilla kontor såg man knappt handen framför sig för all röken. Westin hade i alla fall ett gott öga till mig, eftersom jag helt ärligt utförde mina sysslor mer noggrannt än de andra extraknäckarna och alltid var pigg på att jobba. Detta visade sig på ett märkligt sätt på julen då alla fick var sitt paket med en chokladask. Av någon anledning fanns det alltid en extra sak i mitt paket. Ett år var det telefon vill jag minnas. Det var givetvis väldigt genröst, men konstigt ändå på något sätt.
Ett vardagspass inleddes med att jag kom och bytte av den fasta personalen. Rutinerna bestod i att då och då ta hissen upp till livs med en stor plåtvagn som var konstruerad på så sätt att den skramlade bara man tittade på den. Den skulle bytas ut mot en likadan, men som var fylld med tomma kartonger. I släptåg skulle jag även ha ett par svarta sopsäckar med avfall. Plåtvagnens innehåll tömdes i en stor container med tillhörande livsfarlig pressanordning som packade ihop kartongerna till... väldigt platta kartonger. Sopsäckarna skulle förslutas och läggas i prydliga rader i ett rum vars luft inte skulle göra sig som parfym. Tiden däremellan ägnades åt att läsa läxor och att studera de ekivoka planscherna på Samantha Fox. Ett rätt soft jobb helt enkelt.
Helgerna inleddes 07:00 med att jag genast gick och lade mig att sova bland kartongerna där det var varmt och skönt. Efter en stund väcktes jag av den första varutransporten, som också var den viktigaste. Det var brödbilen som kom med färskt bröd och bullar. Av någon outgrundlig anledning så fattades det ALLTID en bulle och ett wienerbröd, som försvann spårlöst någonstans på vägen mellan kajen och livs. Oerhört märkligt. Sedan följde den vanliga rutinen med att tömma sopor. Dagen avslutades klockan 16 med att jag spolade av kajen och skurade bort det värsta av smutsen. Ångorna ifrån lastbilarna försvann inte på hela dagen. När man kom upp till gatuplanet var det som att ha tillbringat ett par dagar i en gruva. Jag fick kisa hela vägen hem och ögonen hade precis återhämtat sig för att jag skulle kunna se andra halvlek på Tipsextra. Men ändå, ett rätt soft jobb.
Ah, det måste jag ta med också. Ibland drog man den stora nitlotten. Den bestod av att hissen kom ned och i den stod en stor trätunna. Det var silltunnan, fylld till bredden med ett spad som var ett koncentrat av allt illaluktande som någonsin passerat havet. Hur den tunnan kunde stå i butiken på dagarna kan jag än idag inte förstå. Spadet skulle i alla fall tömmas ut och tunnan skulle skuras ren. Därefter ställde man den på ett mörkt ställe i väntan på att bli återbördad till fiskerinäringen för påfyllning. En procedur som jag inte är så säker på att jag vill fundera så mycket mer över. Efter att ha tillbringat en intim kvart med den där tunnan var alla sinnen satta ur spel för resten av dagen.
En helg när jag jobbade kom Bernt instörtande, glad som en lärka. Bernt var som sagt inte den mest sociala killen, men en av kassörskorna hade han uppenbarligen tagit med storm och således gift sig med. Nu dök han upp med en cigarr i näven och körde in den i munnen på mig. Bernt hade blivit pappa och då åkte han till kajen för att fira detta med extraknäckare Robert. Jag hade aldrig rökt innan, men kände att det inte fanns utrymme för att avböja så jag satt där och puffade för glatta livet. Därefter försvann Bernt hem till sin nykomponerade familj, fortfarande glad som en lärka. Jag däremot, har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag vet inte, men jag kände mig både askgrå och knallgrön i ansiktet på samma gång. Jag låg och höll krampaktigt i golvet för att inte ramla av, medan personalen på livs skrek i högtalartelefonen att jag var tvungen att komma upp och tömma soporna. Det gick inte, jag kunde inte röra mig ur fläcken. Till slut började de helt sonika skicka ned soporna med hissen och jag lyckades med all möda i världen tömma ut dem på kajen. Framåt eftermiddagen hade jag hämtat mig så pass att jag kunde börja röja undan, men kajen var sig inte lik förrän sent på kvällen. Jag var mig inte lik på flera dagar.
En annan sak jag minns av den här tiden var hamsterbeteendet hos de fast anställda. Till slut kändes det som att Konsum bestod av ett internt slutet kretslopp. En dag kom det ned tre svarta sopsäckar med plastgalgar. Dessa låg inom loppet av en minut i bagageluckorna på Bernts, Myrans och Olafs bilar. Jag är antagligen bara fördomsfull, men jag har svårt att se att det fanns kläder till alla galgar hemma hos dessa herrar. En annan gång kom det ned ett par säckar med missfärgade och deformerade stearinljus. Värmepannorna måste ha gått på sparlåga i flera år i ett par hem.
Jag tror i alla fall att arbetet på Konsums sophantering i Vällingby var en otroligt nyttig erfarenhet för mig. Det öppnade mina ögon, jag som levt lite i en skyddad värld innan.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [3]
Inledande informationstext. Jag har bytt ut namnet på det riktiga bilföretaget mot Bilföretaget för att jag är en sådan fantastiskt hänsynsfull och storsint person.
Igår lämnade jag in min bil på Bilföretagetverkstaden för att det lyser en liten elak lampa på instrumentpanelen. De skulle höra av sig under dagen när den blev klar, men så har inte skett. Man kan tycka att det är lite respektlöst, men ingen jättestor grej om man inte är sjukt beroende av sin bil. Det är även min grundsyn, men med tanke på hur det gick till väga innan jag fick min bil så är det inte utan att en viss oro infinner sig. Nedan följer en text som jag efter en sömnlös natt skickade till min Bilföretagetsäljare, hans chef, min chef, min kontakt på mitt företags leasingfirma.
25/9 beställde jag en bil ifrån Bilföretaget. Det var inte så att jag beställde en rymdfärja, en tidsmaskin eller den heliga graalen, utan en bil. Du vet, en sådan där grej som man kan få för sig att Bilföretaget tillverkar. Sju månader senare är jag inte lika säker. Om jag tänker tillbaka på vad säljaren sade, hur hemsidan är utformad och hur affären såg ut så, jo, nog tusan är det bilar de säljer? Men vad vet jag, jag är ju bara en vanlig liten människa. Det kanske är ett sjumilakliv mellan att sälja en bil och att faktiskt leverera den. Det hade kanske varit OK om jag hade fått någon information om varför den inte har levererats. Då hade jag i alla fall kännt mig som en del, en kund faktiskt, i Bilföretagets verksamhet.
När jag beställde bilen fick jag veta att det var tre månaders leveranstid. Jag tyckte att det lät som en ganska lång tid, men mina kollegor som beställde bilar samtidigt som jag (men av bilmärken som kan leverera dem på utsatt tid) hade fått ungefär samma leveranstid på sina bilar. När det hade gått fem månader hörde däckfirman, som skulle leverera mina sommardäck, av sig och undrade varför jag aldrig kom och hämtade däcken. Jag sade att jag inte hade fått någon bil än och de skrattade gott. Jag dammade av telefonnumret till min säljare på Bilföretaget och undrade om han hade hört något om bilen. Svaret var att han inte hade en aning, jag fick istället i uppgift att åter höra av mig till honom lite senare. Sedan dess har jag skrivit ett mail till honom var fjortonde dag och frågat om min bil. Att han skulle höra av sig till mig verkar vara uteslutet.
Plötsligt en dag så fick jag svaret att bilen var byggplanerad. Om jag inte har helt fel så var det väl Bilföretaget som införde klockning vid tillverkningsbandet en gång för länge sedan. Jag undrar hur gråhåriga och hur mycket magsår de farbröderna skulle ha fått om de hade klockat byggandet av den här bilen. Byggplanerad var den i alla fall och till och med planerad att vara mig tillhanda 15/3. Då var vi uppe i sex månaders väntan Jag började fundera på om en Bilföretagetdag är detsamma som två dagar i det verkliga livet.
15/3 kom och passerade i den vanliga världen. Min säljare, fick återigen ett mail med en förfrågan om vad som hände. 18/3 fick jag glädjebeskedet att bilen hade anlänt till Sverige, på svar på ett mail från mig givetvis. Jag satt och funderade på om den hade fraktats med kanot över Atlanten. Kanske har Bilföretaget en kille som har till uppgift att hitta ett stort träd i skogen, hugga ned det och tälja det till en fin båt med sin fickkniv. Kanske måste han få en veckas ledigt efter det. Det vore inte mer än rätt, för hur skall han annars orka bära ned båten och bilen till vattnet och sedan paddla över den hit? Men varför bry sig när bilen nu äntligen var här. Ända tills jag läste slutet på mailet, där han lät meddela att det kunde ta upp till 14 dagar innan bilen kom fram till honom. Jag är ingen fena på geografi, men hur jag än vrider och vänder på min Sverigekarta så hittar jag ingenstans där det skulle krävas mer än två dygn för att ta sig över hela landet. Tja, kanske tre om man har en väldigt liten blåsa. Vad är problemet? Har bilen anlänt i beståndsdelar utan monteringsanvisning? Idag står det 4/4-08 som dagens datum i min kalender, vad det står i Bilföretagetkalendern vet jag inte. Fortfarande har jag inte fått någon information från säljaren, trots att jag skickat ett mail och undrat.
Jag är ingen större bilfantast, rullar bilen och uppför sig så är jag nöjd. Nu börjar jag mer oroa mig för att omvärlden hinner ikapp min bil. Kommer diesel fortfarande att vara ett gångbart drivmedel när den levereras? Kommer jag ha hunnit att gå i pension (jag är trots allt 39 år)? Skulle jag ha beställt en rymdfärja ändå?
Däcksfirman då? Jo, de har ringt två gånger till och frågat hur det går. Mina däck har blivit smått legendariska i deras fikarum. Så grattis Bilföretaget, ni har lyckats göra dagen för ett par killar i alla fall.
Fyra timmar senare åkte jag och hämtade min bil.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]