Fy fan. Det är helt renons på uppslag just nu. Är det någon som har ett ämne, så skicka det med ilbud!
Igår glimrade det i alla fall till i ett par sekunder och synapserna gjorde en kraftansträngning efter en lång tids dvala.
Mellanmannen spelar innebandy och tränar varje onsdag. I samma lag återfinns tre klasskamrater och jag brukar fiska upp alla fyra direkt ifrån skolan för vidare transport till träningen. Därefter tar någon annan vid och transporterar hem dessa lätt förvirrade ungdomar igen. Jag säger lätt förvirrade, för det är precis vad de är. Eller smaka lite på den här kavalkaden.
Ditresan går bra. Senare på kvällen ringer Oskars mor och undrar om han möjligen har glömt väskan med sina kläder, gympapåsen och sin skolväska i bilen. Det har han.
Ditresan går bra. Väl framme brukar jag alltid stanna kvar och se till att de får på sig skorna och invänta en ledare. Jag står där och reflekterar lite försynt över att jag bara ser tre klubbor. Jag frågar om detta och Fredrik svarar obekymrat att han har glömt sin klubba hemma. Jag frågar varför han inte sade något redan i skolan och han rycker på axlarna. Jag frågar hur han hade tänkt att träna utan klubba och han rycker på axlarna. Jag stormar iväg hem och rycker till mig en av våra extraklubbor och stormar tillbaka igen. Då står Fredrik i mål istället....
Ditresan går bra. När mellanmannen kommer hem har han finurligt nog satt sin ena gympasko på bladet på klubban. Han tycker att det är skitsmart. Jag frågar var den andra skon befinner sig och han tittar tomt på mig. Han kommer på att han måste ha glömt den i bilen. Jag föreslår att han springer ut innan bilen hinner försvinna och han drar iväg. Han kommer in igen, tar ett äpple i köket och sätter sig att titta på storebror som spelar på datorn. Jag råkar gå ut i hallen och ser fortfarande bara en sko. Jag frågar mellanmannen om skon och han låter meddela att skon inte fanns i bilen. Något som han uppenbarligen inte hade tänkt meddela mig eller forska vidare i. Hals över huvud får vi dra iväg till gympahallen igen för att leta efter skon. På vägen in är han helt säker på var den befinner sig och det visar sig stämma. Han tycker att han har koll på läget.
Ditresan går inte bra. Liam tar en sista titt i sin bag innan vi sticker ifrån skolan och säger glatt att han har glömt sina gympaskor. Jaha? Jag frågar vad han har för storlek och han gissar på 48. Jag tror att han har fel. Jag kör dit ligan, kastar mig hem, lånar storebrors gympaskor, tillbaka igen och andas ut när skorna passar. När man tror att att det är över för den här gången ringer återtransporten. Fredriks mamma frågar om hans jacka möjligen ligger i min bil. Det gör den inte. Han har lyckats ta sig iväg i snöstormen och glömt jackan i skolan.
De här grabbarna utgör en del av den skara som kanske skall ta hand om mig när jag blir gammal. Man tackar.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [3]
En del saker som händer i livet är konstigare än andra. Nyss råkade jag minnas en händelse som ägde rum för ungefär fyra år sedan, när fröken M var två, the little W sex och bigger L åtta. Det hör till saken att bigger L råkat ut för två elaka hundar i tidig ålder och själv är jag extremt underförtjust i vovvar.
Jag och barnen lekte i en liten lekpark som låg belägen i vallgraven utanför Österport i Visby. Jag och L sparkade lite boll medan M och W höll på och donade i en liten klätterställning. Plötsligt kommer en kungspudel (tror folk att det var efter mina förklaringar) farande ned för slänten med siktet inställt på Ls boll. L drog iväg som en avlöning och fann sig plötsligt hängande som en jäkla koala på en liten platå som stack ut ur vallgraven. Hunden hade nu nått bollen och nu kom en kvinna stormandes ned för slänten och skrek på hunden. Mitt i skrikandet och springandet halkade hon i det blöta gräset och fortsatte att skrika, men nu av helt andra orsaker. Hennes ena fot pekade åt helt fel håll och jag tyckte mig se lite av en benpipa puta ut mot skinnet.
Hunden hade nu ledsnat på bollen och jag såg hur han var på väg mot L. Jag tog ett djupt andetag och sprang efter. Jag fick tag på kopplet och gjorde precis allt i min makt för att hålla hunden så långt ifrån mig som möjligt. Jag lyckades binda fast den vid ett stängsel, rusade bort och hämtade den skräckslagne L och fortsatte sedan vidare bort mot hundägaren. Hennes adrenalinpåslag hade precis börjat klinga av och hon började få ordentligt ont. Jag bäddade om henne med våra jackor och ringde efter en ambulans.
Medan vi väntade på ambulansen räknade jag in barnen. M och W stod som två champinjoner vid klätterställningen med vidöppna munnar och såg allmänt förvånade ut. Kvinnan bad om att få låna min telefon så att hon kunde ringa sin daghusse, så att någon kunde ta hand om hunden.
Ambulansen kom fram och det första en av de två vitklädda utbrast var "Nämen Kerstin, är det du som ligger här!". Jag tänkte att det där kan bara hända på Gotland. Ambulanspersonalen jobbade på och i ögonvrån såg jag hur en äldre man kom knallande nedför slänten. Han gick raka vägen fram till hunden och sedan försvann han bort mot vidderna (eller i alla fall i riktning mot OKQ8). Inte en blick eller ett ord till stackars Kerstin som låg och fick vård. Var det daghussen eller var det bara någon som var sugen på en hund? Jag kunde inte bry mig mindre, hunden var i alla fall borta ur min åsyn. Ambulansen försvann med Kerstin och helt plötsligt stod vi där ensamma igen. Ingen hade sagt någonting, allt bara skedde och sedan var hela händelsen förbi.
Kerstin, hur gick det med foten?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
I lördags var jag bjuden hem på middag hos en kompis som jag återupptäckt efter många år. Jag var nästan hemma hos henne i somras, då jag i sedvanlig panik kastade av fröken M på barnkalas på hennes gård. Min mamma hämtade upp henne senare på dagen. Detta är tyvärr relevant för resten av berättelsen.
Vi hördes av kort på lördagen och hon droppade adressen i förbigående, tillsammans med portkoden. Jag hade ju varit där och kände mig hyfsat säker på vart jag skulle och tänkte att "jaja, Birger Jarlsgatan är ju inga problem".
Jag hoppade av tunnelbanan och galopperade iväg i den riktning som jag mindes det ifrån det förra besöket. Väl framme vid Birger Jarlsgatan åtta insåg jag att det här liknade inte på något sätt den port där jag hade lämnat av fröken M. Efter att ha gjort en frivolt med tankarna kom jag på att det var ju Karlavägen! Jag sprintade snabbt uppför Odengatan och tvärnitade på.... Valhallavägen. Det är märkligt, jag åkte på Valhallavägen varje vardag i tre år på mitt förra jobb, men ändå trodde jag nu att det var Karlavägen.
Kallt som fan var det ute och tankarna hade svårt att transportera sig genom huvudet. Jag hittade en busskur och gjorde något så udda som att konsultera en karta. Jag hittade Karlavägen och insåg att nummer åtta låg vääääälidigt mycket längst bort på gatan. Men det är ju bra att hålla igång när det är kallt, så jag joggade lätt gatan fram till nummer åtta. Det var inte heller rätt. Jag provade portkoden ändå, men dörren var lika stängd som jag var förtvivlad. Varför, varför, varför?
Plötsligt insåg jag att det var ju inte alls nummer åtta hon bodde på. Det var ju nummer åttio! Som jag alltså hade sprungit förbi på vägen. Tillbaka till nummer åttio och nu kände jag igen mig! Jag knappade glatt in portkoden och ingenting hände. Men vad i helvete! Jag stod och lutade huvudet mot dörren och samlade ihop mig för att ringa till min kompis och berätta vilken sorglig människa jag är. Hon bodde på Birger Jarlsgatan åttio, även det en adress jag hade sprungit förbi en gång.... Men där jag nu stod var den plats där hon hade haft kalaset i somras, vilket kändes som en rätt klen tröst just vid tillfället.
Ja, jag blev lite sen.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
För någon dag sedan var jag ute på en underbar resa. Först tog jag med mig fröken M (snart sex år) till IKEA Barkarby för att köpa ett gäng Slugis i varierande storlek. Enligt lagersaldot på nätet skulle det finnas 18 stycken av den större storleken kvar. När fröken M hade mutats med köttbullar och potatis (själv var jag djärv och provade någon form av kyckling med morotssås, jag kan varmt rekomendera att skippa såsen, den var gräslig! Där fick man för att man svek köttbullarna...) fann vi oss stirrande på en tom pall. På den hade jag önskat att det hade stått ett par lagom stora Slugis, men det gjorde det inte. Jag påkallade desperat en butiksanställds uppmärksamhet, men hon kunde bara meddela att lagersaldot antagligen inte stämde.
Lätt trött åkte jag iväg och hämtade upp the little W (trött nioåring) hos en kompis och blev föga överraskad av det uteblivna jubel som inte nådde mig när han fick reda på att vi skulle åka till IKEA i Kungens kurva. Han hade i alla fall nästan sansat sig tills vi kom fram. Nästan.
På IKEA i Kungens kurva befann sig alla människor i hela världen som inte befann sig på IKEA i Barkarby. Det är jättemånga människor. Det är dessutom något märkligt med Kungens kurva, för det finns inte en möjlighet att man hittar rätt där på första försöket. Jag tror att anden efter den där spiralformade mojängen som var placerad mitt i varuhuset förr i tiden, den det åkte varor på, fortfarande vilar över varuhuset och får folk att bara gå runt i cirklar. Mitt i detta inferno av hysteriskt med människor, håglöst letande efter Slugisar och separerande av två evigt retande syskon lovade jag min svärmor att även få hem ett par hyllplan till ett Faktumskåp.
Lätt omtöcknad av allt cirklande (det är faktiskt så, man går bara RUNT där!) ramlade vi plötsligt på en massa Slugisar. Lika många som lagersaldot hade visat till och med. Jag slängde mig desperat över dem, medan jag spottade ur mig order till the little W om att han skulle roffa åt sig lock till lådorna innan pöbeln hann före honom. Pöbeln var uppenbarligen inte intresserade av lock eftersom han hann, trots att han försökte imitera en solstekt daggmask under sin väg till dessa åtråvärda lock.
Nu var det bara hyllplanen som saknades. Dessa råkar jag veta att man hittar i lagerhyllorna (jag har plockat, burit hem och skruvat ihop minst hundra Faktumskåp). Men var bland dessa hyllor? Jag rådfrågade en serviceterminal, men efter att nästan ha nött ut pekskärmen utan att hitta vad jag sökte fick jag krypa till korset och åter fråga en anställd om hjälp. Inte heller hon lyckades hitta några hyllplan, utan hon hänvisade mig till den bemannade informationen. Kön till den bemannade informationen bestod av alla människor i hela världen som inte var på IKEA Barkarby och som inte var i rörelse på Kungens kurva. Det var jättemånga människor. Det var varmt. Det var jävligt retiga ungar. Det närmade sig middagstid. Det var hylla 30 fack 13.
När vi hade hittat det vi sökte hade alla människorna som tidigare stått i kö vid informationen förflyttat sig till kassorna. IKEA Saturnus, Jupiter och Venus hade strålat ned kunder ifrån sina varuhus för att betala med rymdstoff, allt för att förlänga köerna till oändligheten. Det finns många teorier om klimatförändringarna, men få verkar ha förstått att det till en viss del beror på att IKEA i Kungens kurva har gjort att jordklotet har fått kraftig slagsida.
Nästan framme hittade jag dock någonting märkvärdigt. Jag tycker, trots att jag inte är någon stor entusiast av IKEA, att det finns det mesta där. Men att de hade lösningen på hur man får stopp på all skit, det var mer än vad jag hade koll på. Billigt också. Jag vågade dock inte lämna kön för att roffa åt mig ett par, så jag vet inte hur de fungerar. Är det någon annan som vet? Bara skylten gjorde mig i alla fall på tillräckligt gott humör för att överleva resten av köandet.
Väl hemma kontrollerade jag åter lagersaldot. IKEA i Kungens kurva hade minskat med 13 Slugisar, i Barkarby fanns det fortfarande 18. Som systemutvecklare blir man fundersam.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]