Idag skulle mellanmannen och hans innebandykumpaner träna. De senaste gångerna har vi gått till träningen, för att succesivt få dem att kunna ta sig till träningen själva. Det har varit ungefär som att valla en flock lobotomerade gnuer, de går på tills det tar stopp liksom. Säger man inte att de skall svänga vänster så skulle de fortsätta till Treriksröset.

Idag gav jag dem sex minuters försprång, sedan gick jag och fröken M i maklig takt framåt. Vi hann ikapp de små gnuerna vid belysningsaffären. De hade då tillgodogjort sig en sträcka på drygt hundra meter. Nu stod de och diskuterade något mycket livligt och verkade inte ha en aning om att de skulle på träning. Detta trots små ledtrådar som innebandyklubbor i händerna, kortbyxor på underkroppen och gympapåse över axeln. Jag och fröken M passerade dem och sade att de nu hade ca fem minuter på sig till träningen. Detta var inte helt sant, men jag chansade på att de inte skulle kontrollera bärigheten i det uttalandet. De ryckte till och sprang iväg, nu som illrar som precis har gjort den där leken när man skall springa tio varv med pannan mot en pinne. Har illrar pannor? Jag vet inte, men ni kanske fattar ändå?

Efter 30 meter stannade de upp igen och samlade ihop sig. Sedan fortsatte de ett par meter, innan de återigen stannade för att diskutera något. Någon tappade klubban, alla hjälptes åt att plocka upp den med stor möda men med mycket hjärta. Någon kom på att de skulle på träning och allihop sprang igen. Tio meter. Intervallträning i sin renaste form, utan att ha någon aning om det. Lucky bastards! Själv höll jag på att få en migränattack av att följa denna resa. När jag har gått först har promenaden tagit 12 minuter. No more, no less. Idag tog den 27 minuter. De knallade raka vägen in i hallen och började träna, ingen reflekterade över att de inte behövde hjälpa till att ta fram sargen som de annars alltid gör.

Jag är ingen doktor eller eller stor människokännare. Men jag vill nog drista mig till att tro att de här grabbarna inte är typ A-personer.

I fredags gjorde HockeyHallsJesus radiodebut i Radio Stockholms program Chillaming. Det var gissningsvis inte en stor dag för mänskligheten, men det var en näst intill övermänsklig insats för min egen del.

Att göra debut i radio kan säkert göra vem som helst nervös, men min neurotiska natur gjorde givetvis inte saken bättre. Att ha en livlig fantasi är ofta en tillgång, men när man börjar intala sig själv att man skall bli inspärrad för gott med hänvisning till rikets välbefinnande så är man illa ute. För att säkerställa maximalt pulspåslag så skulle jag dessutom sitta i en egen studio på Gotland. Min farmor bor på Gotland och skulle precis under den här perioden flytta in på ett äldreboende, så varför inte ta och passa på att vara med i radio då? Liksom.

Innan det var dags att bege sig till studion, vars belägenhet jag givetvis hade stenkoll på via Eniro, så skulle jag, min mamma och min fru käka lunch. Min aptit brukar det aldrig vara något fel på men den här lunchen var inte någon annan lik. Vi satt på ett fik precis vid Österport och jag kände mig mer sjösjuk än vanligt där inne. Ja, golvet i denna uråldriga lokal lutar åt precis alla håll samtidigt, så det känns som att gå omkring salongsberusad i lustiga huset. Jag tog en sallad och min fru tittade på mig som om jag var döende. I vanliga fall äter jag bara grönsaker under pistolhot, men nu satt jag och idisslade en sallad. Jag försökte verka avslappnad. Det gick dåligt. Min fru bad mig att åka iväg till studion istället. Hon är en jävligt smart tjej, min fru. Hon vet vad som är bäst både för mig och min omgivning.

Jag tog bilen och åkte iväg. Jag svängde av direkt efter fotbollsplanen och var genast vilse. Hur fan är det möjligt? I panik ringde jag min svärfar och tvingade honom att göra en paus i ett möte. Sedan fick han sitta på Eniro istället och lotsa mig mot min förmodade undergång. I radiohuset blev jag fantastiskt väl omhändertagen av en tekniker. Han visade mig in i en liten radiohytt, vars väggar var helt gjorda i glas. Det är i alla fall så jag minns det. Jag satte på mig hörlurarna och väntade på att jag skulle få ett livstecken ifrån huvudstaden och ökade på pulsen ett par slag till. Ni som kommer ifrån Stockholmsområdet har säkert hört talas om ett löptävling som heter Två sjöar runt. Det blev nu en symbolik som mer passade mina armhålor. Svetten sprutade medan munnen imiterade Saharaöknen. Jag bad om en kanna vatten. Jag svepte den och bad om en till. Teknikern försökte se oberörd ut, men tveksamheten lös igenom. Jag ignorerade detta och hällde i mig den andra kannan också. Jag tänkte att om det fortsätter så här så kommer Radio Gotland att kunna plombera studion och använda det som ett pittoreskt akvarium. Teknikern kom in med en tredje kanna vatten och försvann fort igen.

Plötsligt var jag i sändning och av det minns jag nästan ingenting. Om det berodde på min nervositet eller på de fruktansvärda låtarna skall jag låta vara osagt. Mitt under programmet fick jag i alla fall ett uppmuntrande SMS ifrån en kollega som lyssnade, "Du låter ju helt normal!". Hur skall man tolka det?

När jag hade vinglat ut ur studion och återfunnit min bil började jag fundera över texterna jag hade hört. De var inte bra. Hur svårt kan det vara egentligen? Jag skrev genast en text till curlinglandslaget, bara för att. Jag tänkte att jag gör den könsneutral, för maximal genomslagskraft.

Med finess släpper vi stenen

Och sedan börjar någon ropa

Vid det bästa av lägen

När det är dags att sopa.

Curling är vår passion

Isens schack är vår pryl

Vi gör allt med precision

I boet är våra stenar som trotyl

En guard, ett drag eller slag

Det spelar ingen roll

Det fixar vårat lag

Vi har alltid koll

Vi är de som vet bäst

hur en curlingsten skall dras

Vi avslutar först med en segergest

Och sedan med ett kramkalas

Det kanske inte är så jävla lätt ändå.

I början av Ls hockeysäsong valde laget att gå över ifrån hockeytrunkar till hockeybackar, för att få plats med prylarna bättre i förrådet. Efter tjugotre sekunder hade samtliga föräldrar antingen på egen hand eller medelst inhyrda hantverkare fixat hjul på sina söners backar. Allt för en enklare vardag. Rimligt. L ville också ha hjul på sin back. Jag svarade lite undvikande på hans förfrågan. Sedan dess har jag tillbringat mycket tid åt att hitta på finurliga ursäkter för att inte fixa det.

Jag är inte världens händigaste kille, men jag vill gärna tro att jag inte är världens ohändigaste kille heller. Jag har renoverat ett par kök, renoverat delar av sommarhuset och kan till och med laga en punktering på cykeln om det är kris.

Men här tog det emot, vilket det gör ibland av okända orsaker. De negativa tankarna låg över mig som askan efter ett vulkanutbrott. Tänk om jag inte får dit hjulen. Tänk om ett hjul lossnar. Tänk om hjulen sitter konstigt. De andra föräldrarna kommer att förgås av skrattkramper. Ingen kommer att hälsa på mig mer. L kommer att bli förpassad till vattenbärare.

I lördags skulle han, den där lille L, spela final i mitt-i-cupen. En riktigt stor grej för honom och laget förstås. På fredagskvällen fick jag en avgrundsdjup ångestattack över mina mentala tillkortakommanden. Är jag helt jävla dum i huvudet? Skall L bära omkring på sin plastback bara för att... ja, vaddå?  Sagt och gjort. Fram med borrmaskin, verktygslåda och en stor tvångströja på de negativa tankarna.

På lördagen var vi båda vinnare. Hans lag vann och hjulen på backen satt fortfarande kvar efter att vi hade lämnat ishallen. Men jag tror att jag har mer att jobba på än vad han har.

Kanske skall jag även bjuda på en liten lokalsinnesanekdot som härrör till detta tillfälle. L fick åka med en lagkamrat till matchen, för de skulle samlas så attans tidigt. Jag tillbringade en halvtimme på Eniro och tyckte mig ha stenkoll på läget. Jag preparerade fröken M, som är måttligt road av att besöka ishallar om hon inte själv har skridskor på fötterna, med godis och alla mutor hon bad om. Vi kastade oss iväg och det kändes rätt fint i lokalsinnestarmen. Precis när jag hade gjort ett kritiskt beslut i fråga om åkriktning ser jag en annan föräldrabil åka åt ett helt annat håll. Det här var vid Årsta och att byta riktning är liksom inte att tänka på. Lokalsinnestarmen blev ett enda stort blödande magsår och det bara pep i huvudet.

Genom en sista kraftansträningning lyckades jag ändå upptäcka att jag faktiskt befann mig på den väg som jag enligt Eniro skulle vara på. Någonstans lyckades även min hjärna få fram information om att jag skulle svänga av till vänster någonstans på den här vägen. Informationen om när jag skulle svänga av hade dock gömt sig bakom ett av pipen. Så jag började svänga vänster. Vid varje avtagsväg svängde jag vänster, utforskade och åkte tillbaka igen. Ordet färdknäpp fick en helt ny innebörd.

Om någon undrar så liggar hallen vid avtagsväg fem. Fråga mig inte varifrån.

Förra veckan var jag på konferens med jobbet. Det var ett otroligt hemlighetsmakeri, men plötsligt befann vi oss i alla fall på ett yasuragitjosan. Temat var återhämtning och avslappning.

Jag vet inte om det är mig det är fel på (oj, oj, oj vad jag öppnar för hugg i ryggen nu), men det där med yasuragitjosan var verkligen inte min grej. Till att börja med var det allt annat än avslappnande att se sina kollegor glida omkring i morgonrock i 24 timmar. Det kändes lite väl.... hårigt på något sätt.

Det började med att man skulle tvätta sig efter konstens alla regler. Det betydde att man skulle sitta på en liten träpall och med en liten trähink hälla lite vatten på sig och sedan fippla med lite tvål och en liten handduk. Jag gillar att duscha i vatten som är aningens för varmt och som kommer med en sådan kraft att man måste ta i för att hålla sig upprätt. Här skulle man alltså hälla ett par deciliter på ena foten, sedan ett par deciliter på andra foten... Ja, ni hajar. Efter två minuter hade jag tröttnat på det och begav mig till en varm källa. Det var onekligen rätt nice att ligga i 40-gradigt vatten, men det är rätt dålig action i det momentet också. Jag vet att det inte skall vara action, men att bara ligga där och glo i taket är inte rogivande för mig. Dessutom var jag hungrig och det enda som fanns att äta var frukt. Melon är gott, men det är inte så att det stillar hunger direkt. Jag skulle vilja påstå att det gäller för alla frukter, utom möjligen banan. Och det fanns förstås inte. Man kanske blir stressad av bananer, jag vet inte.

När alla hade tvagat sig, relaxat ordentligt och skrudat sig i morgonrocken så började det som jag uppfattade som det outtalade temat för dygnet. En lobotomerad fårskock som sakta hasade fram i sina likadana tofflor och upprepade mantrat "Vet du vart vi skall? Vad är det vi skall göra nu?". Jag undrar vad det där teet de serverade egentligen innehöll.

Vi skulle på föreläsning. En man berättade om mindfulness i två timmar och lyckades få varenda en i fårskocken emot sig. Det var en bragd i sig kan jag tycka, men kanske inte så mindfulnessigt. Efter halva föreläsningen så blev det en paus och jag hasade ut så fort jag kunde i jakt efter något att äta. Jag lyckades hitta ett par melonskivor och ett äpple. Oerhört mättande.

Efter föredraget var vi hyfsat säkra på vad vi ville, men ingen visste var det var tänkt att man skulle äta. Det ledarlösa morgonrocksgänget irrade långsamt omkring efter en matsal att beta i. Vi hittade den och maten var lika utsökt som portionerna var små. Jag kommer aldrig att förstå varför exklusiv mat måste serveras på tallrikar som är stora som parabolantenner och där maten inte hittas med mer än att man efterlyser den hos Interpol. Det är inte bra.

Vi fick alla var sin drinkbiljett till baren, men jag lyckades deala till mig tre skålar jordnötter istället. Återhämtning och avslappning i all ära, men att vara mätt är inte så dumt det heller. 

Förra veckan var jag i Sälen och åkte skidor med familjen. Innan vi kom upp hade jag av någon mycket oklar anledning bestämt mig för att ha genomfört en 360 och "grindat" innan veckan var slut. Ni förstår ju själva att det här inte kommer att sluta väl.