Fredagen var onekligen omvälvande. Först det där dramatiska mötet på Pressbyrån (som märkligt nog slutade med sex rätt), sedan blev jag påmind om Roland Cedermark inte mindre än två gånger. För er som inte haft den äran kan jag berätta att Roland Cedermark är pappjuckets okrönte konung på svensk mark. Kanske även internationellt, jag vet faktiskt inte så jäkla noga. 

Min pappa var i alla fall helt jävla nere i Roland Cedermarks musik. Han hade kanske det här landets mest kompletta Cedermarksamling i sin ägo. Jag vill (egentligen inte) minnas tonerna hemma, i bilen och till och med hur jag blev släpad till Vällingby centrum och såg honom göra ett hyfsat oglamoröst uppträdande utanför Tempo (senare Åhléns, numera Hemköp och annat trams).

Tyvärr blev min pappa bara 67 år, berövad på livet av bland annat alldeles för mycket cigaretter. Plötsligt var han borta och där stod jag som ensambarn och skulle ta hand om ett dödsbo. Mina föräldrar var skilda, men de höll kontakten och mamma hjälpte mig förstås med det praktiska i det här. I vilket fall som helst så åkte jag hem till pappas lägenhet en kväll och började plocka lite bland hans saker. Vi hade inte speciellt mycket gemensamt  och det fanns inte mycket av hans saker som jag var intresserad av att ha kvar. Jag plockade ihop en flyttkartong med saker jag ville spara och började sedan oorganiserat peta omkring på prylar som kanske skulle kastas andra saker som kanske skulle... tja, vaddå? Säljas? Skulle inte tro det, jag är verkligen bottenlöst dålig på att sälja saker.

Jag tog hela Roland Cedermarksamlingen och åkte till Lövsta. Tack och hej, thank's for nothing Roland. Du kan alltid trösta dig med att pappa tyckte att du var grym. Redan efter denna första resa till Lövsta kände jag att jag kommer fan inte att orka göra fler resor till tippen. Det var helt urlakande. Vad skulle jag ta mig till? Jag hade sagt upp kontraktet på hyreslägenheten som för övrigt bara det är värt ett omnämnande. Jag ringde till Familjebostäder och sade att jag ville lämna tillbaka en lägenhet. De blev helt svarslösa, det verkade inte ha hänt förut. De letade febrilt efter någon blankett att fylla i och hittade till slut en någonstans i någon bortglömd källare. Att göra saker enligt reglerna på bostadsmarknaden är uppenbarligen en utdöende konstform. I alla fall hade jag bara en begränsad tid på mig tills lägenheten skulle vara tömd, men jag hade ingen som helst ork. Bland de saker som enskilt höll på att kväva mig var en hörnsoffa i skinn för tusen personer. Den var gigantisk och verkligen fruktansvärt ful. 

En dag ringde min svärmor mig. På vägen till jobbet hade hon fått ett gratisex av Gula tidningen och av en händelse hade hon sett en annons där någon sökte en billig hörnsoffa. Jag ringde omedelbart upp och en kvinna svarade. Jag sade att jag hade en hörnsoffa som hon kunde få om hon bara kom och hämtade den. Hon lät tveksam och undrade vad det var för fel på den. Jag svarade att det inte var något fel alls (bortsett att den var så fruktansvärt ful). Jag sade även att om det underlättade kunde jag slänga in en bokhylla också. Hon lät än mer skeptisk, men vi bestämde tid för att hon i alla fall skulle få se på den.   

På lördagen dök kvinnan upp i sällskap av sin dotter i åttaårsåldern och en äldre herre som verkade vara inhyrd som chaufför och sherpa. De tittade på soffan i tio sekunder och blev helt sålda. Visst är det underbart att folk är olika! När glädjeyran hade lagt sig började hon trevande fråga om den där bokhyllan jag hade nämnt. Jag pekade på den, en pjäs som man var tvungen att vara oerhört gravt synskadad för att inte ha sett. Jag antar att hon bara var finkänslig. Hon stod och tummade på en hyllkant och undrade vad jag skulle ha för den. Jag sade att om hon ville ha den så var det bara att ta den. Vi stod där en stund och tänkte tyst. I hennes fall på att hon hittills hade kommit undan gratis gissar jag, i mitt fall på att jag helt plötsligt hade två saker mindre att bekymra mig över. Jag tittade mig runt och sade till slut att om det fanns något mer hon ville ha så var det bara att ta det. Hon såg helt förbryllad ut. Jag broderade ut texten lite och tryckte på att det inte fanns något jag ville ha kvar i lägenheten. Efter ett tag började det sjunka in hos henne och hon pekade plötsligt på en lampa och såg frågande ut. Jag nickade. Hon pekade på ett bord och jag nickade. Sherpan fick plötsligt fart och började kånka ut prylar till den släpbeprydda bilen. Kvinnan och sherpan började gå skytteltrafik mellan lägenheten och bilen medan jag stod och studerade just ingenting alls.

Efter ett tag fick jag syn på den lilla flickan som stod tyst vid köksbordet. Jag gick fram till henne och undrade om hon ville ha kassettradion som stod på bordet. Hon såg i det närmaste chockad ut, men nickade försiktigt. Jag ställde den så att sherpan skulle fånga upp den under sin nästa raid. Jag plockade fram en av pappas besynnerliga hobbies, nämligen pennsamlingen. Han hade inte mindre än fyra skokartonger fyllda med pennor av alla de slag. Han måste ha börjat redan på 60-talet tror jag. Jag frågade flickan om hon ville ha dem och det ville hon förstås.

Sherpan kom in och meddelade att bilen och släpet var fyllt och försvann. Kvinnan stannade kvar och fortsatte plocka ihop saker. Det ringde på hennes telefon och ett långt samtal fördes. Jag kunde inte undgå att lyssna medan jag fortsatte att förse den lilla flickan med märkliga prylar. Efter ett tag stod det klart för mig att kvinnan antingen hade blivit utmätt eller fått betala av en skuld på det riktigt hårda sättet. Det framgick att hon och den lilla flickan hade en helt tom lägenhet någonstans där de inte hade bott tidigare. Jag pratade lite med flickan och ställde lite svävande frågor och svaren bekräftade mina antaganden.

Sherpan kom tillbaka och bärandet återupptogs. Jag såg hur den lilla flickan gick fram till sin mamma och ryckte henne i byxbenet. Hon pekade in mot sovrummet och viskade något. De kom fram och frågade om sängen, flickan var helt betagen av den. Den köpte min mamma och pappa samtidigt som de köpte huset 1976. Jag tror att den kom ifrån Finnlandia och blev omodern året efter. Det är en stor dubbelsäng med en ram i vitt skinn och mörkt, mörkt trä. I huvudändan finns ett par fack för böcker, inbyggda lampor i brun plast och uttag för en klockradio. Den är fanimej inte att leka med. I sängen låg fortfarande originalmadrasserna, som nu var tunnare än ett frimärke. Det fick mig att fundera på om inte pappa på ett rätt lätt sätt hade kunnat undgå ett par av sina hundratals ryggskott. Jag ryckte på axlarna och frågade om jag skulle hjälpa till att skruva isär den. Så här höll det på ett bra tag. Till slut tömde de kylen på vad som fanns där och då kände jag ett visst illamående men vem är jag att döma.

Plötsligt var hela lägenheten länsad. Kvinnan, sherpan och den lilla flickan tackade för sig och försvann. Kvar stod jag och insåg att nu var det bara städningen kvar. Min pappas hem fortsatte att leva sitt liv helt intakt någon annanstans. En otroligt bisarr känsla.

Om du läser det här lilla flickan, så skall du veta att jag fortfarande tänker på dig och hoppas att det ordnade upp sig för dig och din mamma.