Fy fan. Det är helt renons på uppslag just nu. Är det någon som har ett ämne, så skicka det med ilbud!

Igår glimrade det i alla fall till i ett par sekunder och synapserna gjorde en kraftansträngning efter en lång tids dvala.

Mellanmannen spelar innebandy och tränar varje onsdag. I samma lag återfinns tre klasskamrater och jag brukar fiska upp alla fyra direkt ifrån skolan för vidare transport till träningen. Därefter tar någon annan vid och transporterar hem dessa lätt förvirrade ungdomar igen. Jag säger lätt förvirrade, för det är precis vad de är. Eller smaka lite på den här kavalkaden.

Ditresan går bra. Senare på kvällen ringer Oskars mor och undrar om han möjligen har glömt väskan med sina kläder, gympapåsen och sin skolväska i bilen. Det har han.

Ditresan går bra. Väl framme brukar jag alltid stanna kvar och se till att de får på sig skorna och invänta en ledare. Jag står där och reflekterar lite försynt över att jag bara ser tre klubbor. Jag frågar om detta och Fredrik svarar obekymrat att han har glömt sin klubba hemma. Jag frågar varför han inte sade något redan i skolan och han rycker på axlarna. Jag frågar hur han hade tänkt att träna utan klubba och han rycker på axlarna. Jag stormar iväg hem och rycker till mig en av våra extraklubbor och stormar tillbaka igen. Då står Fredrik i mål istället....

Ditresan går bra. När mellanmannen kommer hem har han finurligt nog satt sin ena gympasko på bladet på klubban. Han tycker att det är skitsmart. Jag frågar var den andra skon befinner sig och han tittar tomt på mig. Han kommer på att han måste ha glömt den i bilen. Jag föreslår att han springer ut innan bilen hinner försvinna och han drar iväg. Han kommer in igen, tar ett äpple i köket och sätter sig att titta på storebror som spelar på datorn. Jag råkar gå ut i hallen och ser fortfarande bara en sko. Jag frågar mellanmannen om skon och han låter meddela att skon inte fanns i bilen. Något som han uppenbarligen inte hade tänkt meddela mig eller forska vidare i. Hals över huvud får vi dra iväg till gympahallen igen för att leta efter skon. På vägen in är han helt säker på var den befinner sig och det visar sig stämma. Han tycker att han har koll på läget.

Ditresan går inte bra. Liam tar en sista titt i sin bag innan vi sticker ifrån skolan och säger glatt att han har glömt sina gympaskor. Jaha? Jag frågar vad han har för storlek och han gissar på 48. Jag tror att han har fel. Jag kör dit ligan, kastar mig hem, lånar storebrors gympaskor, tillbaka igen och andas ut när skorna passar. När man tror att att det är över för den här gången ringer återtransporten. Fredriks mamma frågar om hans jacka möjligen ligger i min bil. Det gör den inte. Han har lyckats ta sig iväg i snöstormen och glömt jackan i skolan.

De här grabbarna utgör en del av den skara som kanske skall ta hand om mig när jag blir gammal. Man tackar.