Efter att ha följt min äldsta sons framfart i diverse köldhål, även kallat hockeyhallar, har det ofta slagit mig vilken otroligt miserabel musik som spelas i spelavbrotten. Den är i det närmaste identisk med det ord man först kommer att tänka på när man öppnar ett förråd där det förvaras hockeyutrustning. För er som inte vet vad jag pratar om kan jag bara gratulera. Sedan har jag även ställt mig frågan om det är samma skiva som distribuerats i varenda hall, måste man vara extra fantasilös i sin musiksmak om man skall stå i ett speakerbås?

 I slutet av förra säsongen fick jag en uppenbarelse, ett halleluljahmoment liksom. En stråle fann sin väg genom ett skitigt fönster i en sunkig ishall och träffade mig mitt i pannan. Jag lyftes upp och gled ut ur hallen och upp till den friska klara luften högt uppe bland molnen medan tonerna av Queens we will rock you sakta tonade bort. Plötsligt hörde jag hur någon slog med handen på en mikrofon. Ni vet, *duff*, *duff*, *duff* följt av:

-Haaaallååå, hallå! Etta, tvåa. Hörs det här? Jag svarade med en försiktig nick.

Rösten kom ifrån alla håll och var lika otydlig som ett utrop på T-centralen. Den förkunnade att den tillhörde HockeyHallsGuden och att han hade följt mig under ett par perioder. Jag skulle inte känna mig orolig för att ha blivit utvisad, det var bara time out just nu. Detta berodde inte på att jag hade skjutsat för lite, släpat utrustning för dåligt, frusit för lite eller köpt för lite överkokt korv utan han ville helt enkelt bara ta ett snack med mig. När man sitter på ett svart runt moln som det står "godkänt matchmoln" på är det svårt att ta in sådan information, men det lät väl helt OK.

HockeyHallsGuden förklarade att han hade bollat mina tankar om musiken med sina lärljungar i sekretariatet och efter långa förhandlingar med både förlängning och straffläggning hade de kommit fram till ett beslut. Det verkade märkligt med en sådan procedur med tanke på hans titel, men eftersom jag själv lider av kronisk beslutsångest så lät det väl helt OK på något sätt.

Tillsammans hade de i alla fall kommit fram till att de fann mig lämpad att axla upplysningens mantel. Detta bestod i att upplysa folk i ishallarna runt om i landet om god musik. Det skulle vara musik som även folk utan ett lobotomerat musiköra kunde uppskatta utan att för den skull göra avkall på att hålla pulsen uppe. De hade gått igenom min skivsamling och framför mina fötter föll en  CD ned. Det klargjordes att den skulle kallas HockeyHallsJesusEvangeliumetSäsong08/09Version1.0. Jag frågade om de inte kunde ha valt en längre titel, men fick ett nekande svar på det.

Den här upplysningen skulle gå till väga på så vis att jag helt enkelt skulle placera ett ex av skivan tillsammans med en förklarande text i varje speakerbås jag passerade under min fortsatta hockeyhallsresa och hoppas på det bästa. Det kan låta som en simpel uppgift, men att ta sig in i ett främmande speakerbås är förenat med livsfara skall ni veta. En paradox på något sätt, med tanke på att hemmalaget i allmänhet brukar ha ett h-vete att få tag på någon som vill sitta där över huvud taget. De bad mig tänka över förslaget och bad mig att vara medveten om att om jag accepterade det skulle jag aldrig att bli densamma igen. En gång HockeyHallsJesus, alltid HockeyHallsJesus. Det lät som ett tufft jobb, men onekligen för en god sak så det lät väl helt OK. Jag accepterade, en paussignal ljöd och allt blev svart.

Plötsligt låg jag på parkeringsplatsen utanför ishallen. Tonerna av We are all the winners med Nick Borgen nådde mitt öra och jag förstod att jag var tillbaka i verkligheten igen. Men jag skulle aldrig mer vara densamma igen, jag bar nu oket att vara HockeyHallsJesus.

Det här var alltså i slutet på förra säsongen, men på grund av en hel del administrativa komplikationer (eller tidsbrist helt enkelt) så kommer det stora upplysningsarbetet att påbörjas nu. Snart. Vilken dag som helst. Nedsläpp av upplysning. Evangeliumet har skrivits om och har nu det fyndiga namnet HockeyHallsJesusEvangeliumetSäsong09/10Version1.0 och ser i skrift ut så här:

Musik innan matchen:
Push - Cure
Quite unusual - Front 242
Sister Surround - Soundtrack of our lives

Musik under spelarintåget:
Leave them all behind - Ride

Musik under uppvärmningen:
Watch me bleed - Tears for fears
Sura baya Johnny - Imperiet

Musik under matchen:
The voice - Ultravox
Forkboy - Lard
Lucretia my reflection - Sisters of mercy
Then - Charlatans
Never let me down again - Depeche mode
Jetstream - Doves
Stockholmsserenad - Adolphson & Falk
True faith - New order
I travel - Simple minds
She bangs the drum - Stone roses
The fly - U2

 

Ni kommer att få följa hur mitt arbete fortskrider, var så säkra.

Puckeyluljah!

Edit: Har nu gjort iordning en första upplaga som skall föräras hemmahallen imorgon. Jag kan säga att det var ingen lek att försöka pula ned den här texten i ett CD-fodral!