En del saker som händer i livet är konstigare än andra. Nyss råkade jag minnas en händelse som ägde rum för ungefär fyra år sedan, när fröken M var två, the little W sex och bigger L åtta. Det hör till saken att bigger L råkat ut för två elaka hundar i tidig ålder och själv är jag extremt underförtjust i vovvar.

Jag och barnen lekte i en liten lekpark som låg belägen i vallgraven utanför Österport i Visby. Jag och L sparkade lite boll medan M och W höll på och donade i en liten klätterställning. Plötsligt kommer en kungspudel (tror folk att det var efter mina förklaringar) farande ned för slänten med siktet inställt på Ls boll. L drog iväg som en avlöning och fann sig plötsligt hängande som en jäkla koala på en liten platå som stack ut ur vallgraven. Hunden hade nu nått bollen och nu kom en kvinna stormandes ned för slänten och skrek på hunden. Mitt i skrikandet och springandet halkade hon i det blöta gräset och fortsatte att skrika, men nu av helt andra orsaker. Hennes ena fot pekade åt helt fel håll och jag tyckte mig se lite av en benpipa puta ut mot skinnet.

Hunden hade nu ledsnat på bollen och jag såg hur han var på väg mot L. Jag tog ett djupt andetag och sprang efter. Jag fick tag på kopplet och gjorde precis allt i min makt för att hålla hunden så långt ifrån mig som möjligt. Jag lyckades binda fast den vid ett stängsel, rusade bort och hämtade den skräckslagne L och fortsatte sedan vidare bort mot hundägaren. Hennes adrenalinpåslag hade precis börjat klinga av och hon började få ordentligt ont. Jag bäddade om henne med våra jackor och ringde efter en ambulans.

Medan vi väntade på ambulansen räknade jag in barnen. M och W stod som två champinjoner vid klätterställningen med vidöppna munnar och såg allmänt förvånade ut. Kvinnan bad om att få låna min telefon så att hon kunde ringa sin daghusse, så att någon kunde ta hand om hunden.

Ambulansen kom fram och det första en av de två vitklädda utbrast var "Nämen Kerstin, är det du som ligger här!". Jag tänkte att det där kan bara hända på Gotland. Ambulanspersonalen jobbade på och i ögonvrån såg jag hur en äldre man kom knallande nedför slänten. Han gick raka vägen fram till hunden och sedan försvann han bort mot vidderna (eller i alla fall i riktning mot OKQ8). Inte en blick eller ett ord till stackars Kerstin som låg och fick vård. Var det daghussen eller var det bara någon som var sugen på en hund? Jag kunde inte bry mig mindre, hunden var i alla fall borta ur min åsyn. Ambulansen försvann med Kerstin och helt plötsligt stod vi där ensamma igen. Ingen hade sagt någonting, allt bara skedde och sedan var hela händelsen förbi.

Kerstin, hur gick det med foten?