När jag var liten hände det ibland att jag gjorde saker som andra barn gjorde. En gång fick jag till exempel ingivelsen att skaffa ett marsvin.

Efter mycket tjat gav min föräldrar till föga. Vi hittade en annons där någon hade skaffat ett marsvin men sedan visade sig vara allergisk mot densamma. Vi åkte dit och möttes av den snörvlande sonen, en lätt gråtmild mamma som tydligen hade fattat tycke för den lilla pälsbiten och en pappa som var mäkta stolt över buren som han själv hade byggt av metall och plexiglas. Min pappa som var av den karga naturen och inte så frikostig med känslosvängningar, var otroligt skeptisk innan vi kom dit. Men när han fick se henne så var saken klar. Vi slog till och så var familjen utökad med ett marsvin.

Marsvinet hette Kajsa. Jag hade en bild om att hon skulle trivas med att springa omkring på de stora vidderna i huset, så där fritt som i verkligheten nästan. Men. Hon var det segaste djur jag någonsin skådat. Titt som tätt släppte jag ut henne på golvet för att hon skulle få röra på sig, men hon tog inte ett steg. Det spelade ingen roll om man lockade med godsaker, istället för att knalla fram så sträckte hon på halsen en halvmeter för att få tag på prylarna. Eller så struntade hon i det och satt bara och glodde.

Så när sommaren kom tyckte jag att det var ju hur cool som helst och släppte ut henne på vår gräsmatta. Plötsligt frisläpptes all latent oförbrukad energi i hela universum och samlades i en marsvinskropp. Jag tillbringade hela eftermiddagen med att jaga henne över hela kommunen innan jag lyckades lura in henne i ett hörn. HELVETE vad snabb hon var! Och vilken jävla typ att mörka formen en hel vinter!

Vid sju års ålder drabbades Kajsa av ålderskrämpor. Vi var på djursjukhuset ett par gånger, men det fanns inte mycket att göra. En kväll låg hon bara på sidan och det var inte svårt att inse vad som höll på att hända. Jag pallade inte med att se eländet och gick ned och började spika ihop en kista (!). Min pappa var ännu mer rationell och knallade över till vår granne som hade ett tjänstevapen. Han kom över och så började de på fullt allvar fundera på om de skulle avliva Kajsa med ett skott. Lyckligtvis var båda två så veliga och oföretagsamma att Kajsa hann att dö en naturlig död under tiden. Annars vet jag inte riktigt vad jag skulle ha lagt i min kista.