Han stod vid ingången och gjorde sig redo. Han kände sig stark, han hade en plan och den skulle inte svikas den här gången. Han hade en liten vit, skrynklig handlingslapp med en enda sak skrivet på. Tavellist. Han fokade. Det var ett ord som hans chefiga kompis hade lärt honom. Han visste inte exakt vad det innebar, men han hade en känsla i alla fall. Han stod där, som en skidåkare som väntar på att få starta i ett paralellslalomlopp. Grindarna öppnades, han kastade sig in och paralyserades omedelbart av zombiegasen som sakta singlade ned ifrån högtalarsystemet. Han kände omedelbart hur tankarna tynade bort och ersattes av ett sirapssegt surrande.

Foka. Foka. Tavellist. Tavellist. Foka. Men först måste jag ta en gul kasse, det är bra att ha med sig. Jag skall bara ha en tavellist, men en gul kasse är bra. Äh, jag tar två. Då skall vi se... Foka nu R, foka för i helvete! Fo... Fåtölj? Den ser rätt skön ut. Man kanske skulle ta och prova ändå.

När han satt och kände sig för i fåtöljen såg han en man få hälsenorna kapade av ett barn med en kundvagn. Mannen föll ihop i en soffa och kved. R reste sig motvilligt ur fåtöljen. Han ställde sig och stirrade på den. Nej, den hade inget skönt ryggstöd. Eller?. Han tog ett par steg, korsade gången och provade en soffa istället. Det kom en barnfamilj och gjorde honom sällskap. Tresitssoffan gjorde sig inte för fem personer kände han.

Efter den skarpa böjen efter sofforna klarade han hela långsträckan bort till vardagsrumsavdelningen utan infall. Där stod två män och en kvinna i mörka diskreta kläder vid ett litet ståbord. Bredvid kvinnan stod en annan kvinna och grät, samtidigt som hon då och då gjorde hätska utfall mot en man som stod och febrilt fyllde i papper vid det lilla bordet under de två mörkklädda männens överinseende. De två mörklädda männen stod så till att de kunde parera slagen ifrån den gråtande kvinnan, samtidigt som de med benen puttade bort två barn som sprang omkring som två förvirrade illrar. R passerade skilsmässoadvokaterna och förundrades över hur de orkade med den massiva anstormningen de hade varje dag. R hörde hur den ena mannen berättade för paret att efter att de hade skrivit på alla papper så skulle de få varsin rabattkupong till skilsmässopaketet som fanns på husgeråd. Det lät sunt.

Ögonen klippte nu ordentligt, men R kände att om han gjorde en kraftansamling efter nästa raksträcka så skulle han kunna vila lite på sängavdelningen. Han klarade det inte. Han bredde ut en gul kasse på golvet och lade sig på den. Efter ett par minuter kom en kvinna fram med en vagn och frågade om han ville ha skjuts bort till sängavdelningen. Han nickade knappt synbart ett jakande svar. Kvinnan lyfte upp honom på vagnen och lastade av honom i en säng som var lagom obekväm. Det var hyfsat tyst på avdelningen, sånär på ett par barn som kastade sig i lianer ifrån en våningssäng och landade i spillrorna av en växasäng. Det var ändå inte alltför illa.

Efter den välbehövliga pausen tog sig R upp på fötter igen. Han trixade sig förbi badrumsavdelningen, utan att titta i speglarna för sitt eget välbefinnande och hamnade därefter bland garderoberna. Behövde han en garderob? Alla andra verkade behöva en? Han ställde sig i en kö där folk verkade behöva garderober.  En timme senare var det fixat och klart, en garderob var vad han behövde.

På barnavdelningen plockade han åt sig ett par lampor, lite förvaringslådor och fyra kramdjur innan han vant vek av in till matsalen. Äntligen. Den mekaniska serveringspersonalen scannade av honom och langade fram en köttbulle mellan, han betalade och satte sig i ett inferno av barn som skrek, kastade mat på varandra och föräldrar som mycket noggrannt studerade parkeringsplatsen medan de försökte tugga med stela käkar. R studerade också parkeringen, men mest för att få en vag aning om var han egentligen hade parkerat någonstans. Inga minnen trädde fram.

Efter maten tog han trappan ned och ställde sig i den ormliknande kön för att få hjälp att planera sitt kök. Det tog straxt under tre timmar, men det blev en bra ritning. Rätt billigt också, straxt under 20.000 kronor bara. Med sig fick han en inköpslista som, efter kontrollmätning med pappersmåttbandet, mätte tre och en halv meter om man lade ihop alla A4-arken.

Vid husgeråd hittade han skilsmässopaketet och tog sig en flukt på det. Det innehöll bland annat en potatispress, nötknäppare, mjölksnipa, en diskborste, ett glas, en tallrik, ett par bestick och ett litet gör-det-själv-kit till en voodoodocka. R var ju gift, men ett sådant där paket kanske kunde vara bra? Han tog det, men kände nu att han började bli i behov av en kundvagn. De gula kassarna var fulla och fellastade och han kände hur slagsidan höll på att få honom att kantra. Medan han stod där och försökte få lite rätsida på tillvaron hörde han ett vrål som Tarzan hade varit stolt över. En man hade fått nog och försökte ta livet av sig genom att kamikazedyka in i ett hav av kastruller. När det öronbedövande slamret hade lagt sig kom två män med en bår och knallade iväg med mannen. R tog ett paket med skärbrädor och traskade vidare och noterade hur zombiegasen intensifierades när han vek av runt hörnet.

På tygavdelningen såg sig R vant omkring och hoppade precis i rätt ögonblick när en man med en rullgardin på vagnen svepte ut i gången. Paret bakom var inte lika med på noterna och kraschade in i gardinstångsattiraljerna. R fortsatte framåt och tittade håglöst på draporna av tyg som såg ut att vilja slita sig ifrån sina upphängningsanordningar och lägga sig över honom och kväva honom. De vacuumförpackade kuddarna såg inte speciellt spännande ut, men vafan... En kan man väl i alla fall ta. Täcken, trött, trött, lakan, överkast, trött, trött, foka, visst var det foka va? Var det foka? Vad är foka? Var kan man foka?

Han såg plötsligt ljuset. Det var givetvis inte helt sant, men det var i alla fall lampavdelningen. Här kunde han äntligen få stå och begrunda hur fantastiskt många alternativ av lampor det finns. Alla sorters styrkor. Lamporna kunde vara gröna, röda, blå, skära, små, stora, avlånga, runda, dimmiga, inte dimmiga, ganska dimmiga och givetvis socklar i ett oändligt antal varianter. Det fanns absolut ingen chans i världen att han skulle lyckas ta rätt sort. Han hämtade en gul kasse till och fyllde den med en lampa av varje sort.

Förvaringsavdelningen gick oväntat smidigt och han lyckades trycka fast ett hyllplan under armen och hakade fast tre konsoler mellan nacken och jackan. Hela kroppen bara skrek overload, men om han bara kunde släpa sig förbi tavlorna så var det inte långt kvar till lagret av kundvagnar. Innan han kom till kundvagnarna passerade han en kvinna som stod och inhalerade doftljus i hopp om att kunna nå kassan i ett lättare sinne.

R tog en vagn och lastade på sina saker. Han backade tjugo steg och plockade på sig en stor grön växt innan han äntrade ta-det-själv-lagret. När han stod där och stirrade på sin lista på artontusenfyrahundrasju saker han skulle ha för sitt kök växte sakta en tanke hos honom. "Vilken artikel saknar jag på Ta-det-själv-lagret"  tänkte han. "Cyanidkapslar" blev svaret. Det hade suttit fint nu. Han tyckte att det var lite roligt och SMSade det till en kompis. Svaret lät inte vänta på sig, eftersom kompisen inte befann sig på varuhuset utan i frihet. "Då skulle det inte finnas några män kvar i det här landet om ett par månader." Det verkade även det logiskt. Han skulle kontemplera över det när han hade nått korvståndet.

Efter att ha plockat ihop nästan ett helt kök, allt som skulle få det att hålla ihop saknades givetvis, svingade han på servetterna, värmeljusen och batterierna innan han glatt betalade i kassan. Nu gick benen nästan av sig själva bort till korvståndet och en liten glass till efterrätt förstås. Han tog en titt på kön till återlämning och alla ansikten helt utan liv. Han suckade och försökte intala sig att han inte skulle skulle stå där imorgon. Vem försökte han lura egentligen? Idag fick han nöja sig med att vänta några timmar vid varuutlämningen.

Han ställde sedan alla sina saker utanför varuhuset och började förtvivlat springa omkring på parkeringen i hopp om att återfinna sin bil. Det var en stor parkeringsplats och alla bilar verkade se likadana ut. Till slut hittade han den, märkligt långt ifrån det ställe där han hade ställt sina vagnar och med en ny buckla i förardörren. Asfalten var precis så skrovlig att alla saker ramlade av vagnen hela tiden, så färden till bilen tog nästan en timme.

Han satte sig bakom ratten och andades ut. Han hade klarat det, han hade överlevt. Han satte på radion och sjöng med. När han kom hem skulle han inse att det inte blev någon tavellist.