Många säger att de har dåligt lokalsinne. Allting är väl relativt antar jag. Så här är är det i alla fall för mig.

 Tänk dig att du får en ögonbindel och sedan snurrar 400 varv på en kontorsstol. När du tar av dig bindeln så är du i en labyrint där allting är grått. Väggar, golv och tak är gråa. Du vet inte vart du skall och du vet således inte hur du skall komma dit du inte vet att du skall. Knepigt va? Så är min vardag. När jag är ute och irrar så är varje avfart, varje gata och varje skogsstig en väg som jag kanske borde svänga in på. Man vet aldrig, jag kanske är på fel väg.

 Min fru skrattade åt det där i många år och trodde att jag överdrev, ända tills vi skulle åka till fjällen en gång. Någonstans mellan alla rondeller i Uppsala såg jag plötsligt en väg in till höger. I panik frågade jag om vi skulle in där och fick en något förvånad blick. Det visade sig vara en väg till en återvinningsstation. Det är tur att jag har min fru på passagerarsidan, för hur gärna jag än skulle vilja så tror jag inte att vi skulle ha kommit till fjällen den vägen.

Ett tag jobbade min fru helger i Täby. Hon började okristligt tidigt, så jag körde henne varje helg i över ett halvår tror jag. Varje gång satt jag med en stor klump i magen och kände inte igen mig någonstans. När vi kom fram och hon hade klivit ur satt jag kvar och nästan grät en skvätt av lättnad över att ha klarat mig fram, hem kunde jag ta det hur lugnt som helst och köra hur vilse som helst. Jag antar att det är ett av mina problem (ett av många alltså), jag är så fokuserad på att över huvud taget hitta fram så jag ser aldrig omgivningen och är så blockerad att jag aldrig kan memorera hur jag åker eller går.

För ett par veckor sedan skulle jag åka och hämta min dotter på dagis. Jag har gjort det ca fem dagar i veckan i ett par år och åkt samma väg hela tiden. Det har gått rätt bra liksom. Men den här dagen satte det beryktade rycket i armarna in. Sådant som händer mig ibland. Helt plötsligt rycker det bara till i armarna och så kör jag in på helt fel väg. Bara för att. Ja, vafan då? Nu var det inte värre än att jag kunde snirkla mig tillbaka rätt lätt, men det är själva grejen. Varför i hela fridens namn gör jag så? Helt plötsligt blir det bara panik och jag får för mig att jag är på fel väg och svänger av i stort var som helst i tron om att det skall bli bättre. Det blir aldrig det.

Som far till två sportiga killar så blir det en hel del resande till fjärran idrottsanläggningar. De ligger av någon anledning alltid väl dolda för mig. En kväll innan match kan jag sitta i en timme och kontrollera vägen på Eniro, skriva av vägbeskrivningen och printa ut kartan. Hjälper det? Inte mycket. Det blir alltid en resa med en stor klump i magen, ett enormt tryck över bröstet och en stressad son på passagerarsidan som är säker på att han kommer att missa matchen. Vi kommer alltid fram på andra eller tredje försöket, men det tar så mycket kraft ur mig att jag är svimfärdig när själva spektaklet skall sparka igång.

Jag är kanske den enda människan på jorden som aldrig skulle hitta till Rom.