En sak min pappa var riktigt, riktigt bra på var att göra illa sig. Jag skulle vilja påstå att han höll hög internationell klass i den grenen. Jag har tre olyckor som jag rankar väldigt högt och det är följande:

1. Pappa var av oklar anledning tvungen att stryka en skjorta. Som jag minns det så var det lite mer på det traditionella viset att min mamma stod i tvättstugan och skötte sysslorna där, men den här dagen hade han i alla fall intagit det föga gemytliga utrymmet. Alla ni horder av inbitna läsare vet redan att min pappas rygg inte var av den stabila sorten, men det här ryggskottet tog rekordet. Mitt i ett drag med strykjärnet över skjortan högg det till och där stod han och jämrade sig. Ryggskott av strykning, det är fanimej inga dåliga grejor. Han kunde inte avsluta strykningen, men å andra sidan kunde han inte få på sig skjortan heller, så det spelade liksom ingen roll.

2. Pappa höll på att anlägga en gång ifrån ytterdörren till grinden. Redan här inser man att det finns alla möjligheter att göra illa sig. Gången var fylld med sand, det var lodat efter konstens alla regler (pappa var en MYCKET noggrann herre) och där låg han på alla fyra och lade stenplattor i spikraka rader. Mycket vackert. För att få plattorna att ligga exakt i våg hade han till sin hjälp en liten slägga. Det var en slägga med trähandtag och själva huvudet var genomborrat så att handtaget gick tvärs igenom huvudet. För att inte förstöra plattorna använde pappa handtaget på släggan och knackade ned plattorna tills vattenpasset såg glatt ut. Tror ni inte att huvdet på släggan lossnade mitt i ett slag och prickade honom rakt på ögonbrynet så det blev ett vackert jack. Vilken knock out! Blodig och grann vinglade han över till vår granne. Hon var sjuksköterska och tog på fritiden hand om alla blesyrer i området också, jag och pappa var stadiga gäster.

3. Varje vinter satte sig vårt hus, vilket resulterade i att dörren till toaletten bara kunde öppnas om man hade ätit dunderhonung. Till slut ledsnade pappa och beslutade sig för att bygga bort problemet. Han skulle helt enkelt sätta en pelare på undervåningen, precis under toalettdörren som befann sig på övervåningen. Detta löstes genom att han först tog en pelare och började hissa den upp mot taket med en domkraft, för att på så sätt kunna skjuta in den riktiga pelaren på plats. Självklart slant han med domkraften och pelaren prickade honom rakt över det andra ögonbrynet och han tuppade av. När han hade återhämtat sig hjälpligt bar det iväg till vår granne igen. Som en extra krydda var det hon som denna kväll var värd för kvarterets syjunta (som aldrig sydde något). Jag hörde aldrig något om det, men jag tror att han blev extra väl omhändertagen.

 Vad det gäller den här typen av beteende kan jag tyvärr bara konstatera att jag har följt min fars fotspår. Även i de fall där han halkade och slog sig. Ett axplock:

När jag var sex år gick jag och min dagiskollega till dagis. För att komma dit var man tvungen att gå genom en tunnel som var byggd som ett rör, alltså med välvda väggar. Varje morgon sprang vi genom tunneln som snowboardåkare i en half-pipe, upp och ned för väggarna. En morgon testade jag att springa rakt fram istället för upp för väggen. Det visade sig vara ett mindre bra beslut och resulterade i att jag bröt armen på fyra ställen. Det här var på våren och som någon sorts plåster på såren (eller gips kanske) så lovade mina föräldrar att jag skulle få en ny cykel när jag hade blivit av med gipset. Jag tyckte att det var en urdålig idé och ville ha en ny NU, men de envisades med att jag var tvungen att vänta med att cykla tills jag kunde hålla båda händerna på styret. För att skynda på processen ville jag bevisa att jag kunde cykla med en hand och lånade en cykel. Det slutade i ett buskage och ett långt, djupt jack i ryggen och ett tröttsamt "Vad var det jag sade" ifrån mina föräldrar. Jag fick ingen ny cykel förrän gipset hade kommit av.

När jag gick på gymnasiet spelade jag och en kompis badminton två kvällar i veckan. På den tiden var jag kanske Sveriges sämsta förlorare, jag slog sönder racketar, skrek okvädningsord och sparkade på allt som fanns tillgängligt. En kväll var jag helt ursinnig. Jag minns att jag var så förbannad att jag bestämde mig för att smasha på precis varenda boll som kom över nätet, urskiljningslöst. Det gjorde jag också, men eftersom jag vara så rasande hade jag ingen kontroll på någonting och landade på foten och hade av ledbandet i foten. Jag fick hjälp av någon läkarkunnig på plats och satt sedan i receptionen och väntade på en taxi som skulle ta mig till akuten. Tjejen i receptionen lutade sig över disken och frågade mig om jag trodde att jag skulle blir borta länge ifrån badmintonen och jag nickade. "Skönt!" minns jag att hon svarade. Jag vet fortfarande inte vilket som var mest smärtsamt, hennes svar eller skadan.

I ett svagt ögonblick fick jag för mig att jag skulle springa marathon. I nio månader sprang jag mellan sex och nio mil i veckan, kusligt fokuserad och spyfärdigt less på Grimstaskogens femkilometersspår. Veckan innan starten tog jag en dags paus och hjälpte en kompis med att skrapa bort färg på hennes hus som hon skulle måla om. Det var en fin och solig dag, vi skrapade, skrattade, åt lunch och allt kändes bra. För att komma lite högre hittade jag en pall som jag stod och vinglade på medan jag skrapade färg. Plötsligt såg jag Fläcken, ni vet den där Fläcken, som man bara måste skrapa bort. Den var lite långt bort, men om jag sträckte mig ordentligt så slapp jag flytta pallen. Och så föll jag. Ett handlöst fall på svindlande 40 centimeter eller så. Men det räckte i alla fall för att jag skulle lyckas ha av ledbandet i foten igen. Jag har aldrig sprungit marathon.

Förra året sträckte jag mig i ljumsken när jag lirade en korpmatch i fotboll. Veckan efter fanns det inte på kartan att jag skulle kunna spela, men ja... fan, man var ju ändå sugen liksom. Så jag erbjöd mig att stå i mål (en sysselsättning som folk inte direkt slåss om i korpsammanhang). Vi spelade mot serieledarna och vid en eventuell vinst skulle vi nå tredjeplatsen, den plats vi hela säsongen hade satsat på att nå (högsta placering utan att avancera i seriesystemet). När det var fem minuter kvar ledde vi med 1-0 och allt var så skitnödigt spännande. Det kom ett inlägg i midjehöjd mot mig och jag skrek "målvakt" samtidigt som jag kastade mig mot bollen. Jag gjorde en räddning, men en motståndares knä, fot eller annan jättehård kroppsdel rammade samtidigt min haka. Bollen gick inte i mål och vi vann matchen, till allas stora glädje. Ja, jag slog förstås ut ett par tänder, fick kraftig hjärnskakning och har fått nedsatt hörsel.  

Sedan skulle jag kunna berätta om när jag hade opererat bort fyra födelsemärken på ryggen och möttes av min kära far vid grinden när jag kom hem. Han hade givetvis ryggskott, men nu även ett tungt sinne. En av våra grannar (inte vår sjukvårdare) hade nämnt att han hade långt framskridna planer på att anlägga en liten damm med en fontän på sin tomt. Paniken var nu total, för mellan dessa två herrar löd en enastående rivalitet vad det gällde att feja med tomten. Grannen var nu på jobbet och här stod pappa vid grinden med en spade i handen. Min läkare hade förklarat för mig att jag skulle hålla mig i stillhet under två veckor för att stygnen inte skulle gå upp, men det var liksom inte relevant i det här sammanhanget. Så jag grävde en stor krater så nära grannens staket som möjligt, fixade iordning en damm efter konstens alla regler (på exakta order av pappa förstås) och minsann, stod det inte en liten löjlig fontän mitt i en jättestor vattenpöl och sprutade vatten när grannen kom hem. Han gick raka vägen in och syntes inte till på två veckor. Jag hade slitit upp alla stygnen och fick knalla in till vår sjuksköterska och få sy en gång till. Men jag vet inte riktigt, skall jag verkligen berätta det, det var så fruktansvärt korkat av alla inblandade.

I vilket fall som helst. När jag går hemifrån på morgonen önskar min fru mig först en bra dag, sedan lägger hon till passusen att hon hoppas att jag skall komma hem i ett stycke.