Jag började öva lite försiktigt med 180, bara för att värma upp mig lite i början av veckan. Det gick rätt bra, om jag får säga det själv. Under ett kvällsåk var det inte en kotte i backen, så jag kände att nu jävlar var det dags för att prova att "grinda". Jag menar, hur svårt kan det vara egentligen? Jag har aldrig studerat snö på så nära håll förut. Jag studerade den så nära att mina skidglasögon såg ut som att de hade blivit överkörda av ett X2000-tåg. Jag studsade dock upp, glad som en lärka, vinkade till barnen medan jag diskret försökte kontrollera om benen fortfarande var kvar på skidorna som hade hamnat ett tiotal meter ifrån nedslagsplatsen. Barnen åkte förbi mig och gjorde varsitt snajdigt hopp och jag tyckte mig se trötta skakningar på deras huvuden.

Skam den som ger sig. Jag provade och provade och provade och slog mig och slog mig och slog mig och slog mig. När veckan var slut och räkenskaperna summerades i bilen såg det ut såhär:

Införskaffat:

Utförd 360

"Grindat"

Kostnad

Ett par krossade skidglasögon

Två stukade tummar

En blåslagen axel

En blåslagen mage

Ett par tilltryckta revben

En lätt sträckt ljumske

Kan det vara så att när det kommer till en sportslig utmaning så läser man siffrorna i ens ålder baklänges? När jag satt och försökte andas försiktigt för att inte störa revbenen så var jag onekligen 41, men på väg mot det där guppet och skulle göra min 360 var jag 14. När jag är 81 kommer jag åtiminstone vara myndig när jag kastar mig utför backen eller vad jag då kan tänkas ta mig för.

Och vet ni vad. Idag och imorgon skall jag på konferens med mitt jobb. I ännu ett svagt ögonblick har jag anmält mig till sumobrottning som aktivitet. Det känns inte som någon bra idé, det måste jag erkänna.

Men skam den som ger sig.