När jag gick i gymnasiet var det en kompis i klassen som fixade in mig på samma extraknäck som honom. Det var så pass flärdfullt som på sophanteringen på Konsum i Vällingby. Arbetstiderna var perfekta, mellan 16-18 på vardagar, så jag kunde knalla dit direkt efter skolan eller om jag möjligen satt i cafeterian i ett par timmar innan. Jag minns inte så noga. Jomenserruatte...

Arbetsplatsen var lokaliserad på kajen, två våningar under jord i ett garage. Ett trevligt ställe som endast lystes upp av ett par trötta lysrör och råttornas glänsande pälsar. Ansvarig för denna plats var Bernt. Det var en kille med nästan genomskinlig hy, en smula socialt svårtillgänglig men med ett stort ansvarskännande för sitt arbete. Till sin hjälp hade han vapendragarna Myran och en norrman som jag har för mig hette Olaf (don't they all?). Myran var om möjligt ännu mindre än Bernt, hade en klockren hockeyfrilla och en elegant snorbroms. Olaf var den raka motsatsen, en stor äldre man med kal hjässa och ruskigt arbetsskygg. Olaf berättade en gång för mig att för att hålla hjärtat i trim så tog han en liten whiskey till frukost varje morgon. Därefter satte han sig bakom ratten och körde till jobbet, vilket i mina öron lät som en våghalsig prioritering av liv. Över denna personal basade en man vid namn Westin. Han hade ett förnamn också, men det har ersatts av någon annan information. Jag ber om ursäkt för det Westin. Westin var i alla fall en äldre herre med mörkt bakåtkammat hår och en iögonfallande näsa med någon form av födelsemärke på. Han basade även över personalen som packade upp varor och distribuerade dem till respektive avdelning. På den tiden fick man fortfarande röka på arbetsplatsen och jag minns att på hans lilla kontor såg man knappt handen framför sig för all röken. Westin hade i alla fall ett gott öga till mig, eftersom jag helt ärligt utförde mina sysslor mer noggrannt än de andra extraknäckarna och alltid var pigg på att jobba. Detta visade sig på ett märkligt sätt på julen då alla fick var sitt paket med en chokladask. Av någon anledning fanns det alltid en extra sak i mitt paket.  Ett år var det telefon vill jag minnas. Det var givetvis väldigt genröst, men konstigt ändå på något sätt.

Ett vardagspass inleddes med att jag kom och bytte av den fasta personalen. Rutinerna bestod i att då och då ta hissen upp till livs med en stor plåtvagn som var konstruerad på så sätt att den skramlade bara man tittade på den. Den skulle bytas ut mot en likadan, men som var fylld med tomma kartonger. I släptåg skulle jag även ha ett par svarta sopsäckar med avfall. Plåtvagnens innehåll tömdes i en stor container med tillhörande livsfarlig pressanordning som packade ihop kartongerna till... väldigt platta kartonger. Sopsäckarna skulle förslutas och läggas i prydliga rader i ett rum vars luft inte skulle göra sig som parfym. Tiden däremellan ägnades åt att läsa läxor och att studera de ekivoka planscherna på Samantha Fox. Ett rätt soft jobb helt enkelt.

Helgerna inleddes 07:00 med att jag  genast gick och lade mig att sova bland kartongerna där det var varmt och skönt. Efter en stund väcktes jag av den första varutransporten, som också var den viktigaste. Det var brödbilen som kom med färskt bröd och bullar. Av någon outgrundlig anledning så fattades det ALLTID en bulle och ett wienerbröd, som försvann spårlöst någonstans på vägen mellan kajen och livs. Oerhört märkligt. Sedan följde den vanliga rutinen med att tömma sopor. Dagen avslutades klockan 16 med att jag spolade av kajen och skurade bort det värsta av smutsen. Ångorna ifrån lastbilarna försvann inte på hela dagen. När man kom upp till gatuplanet var det som att ha tillbringat ett par dagar i en gruva. Jag fick kisa hela vägen hem och ögonen hade precis återhämtat sig för att jag skulle kunna se andra halvlek på Tipsextra. Men ändå, ett rätt soft jobb.

Ah, det måste jag ta med också. Ibland drog man den stora nitlotten. Den bestod av att hissen kom ned och i den stod en stor trätunna. Det var silltunnan, fylld till bredden med ett spad som var ett koncentrat av allt illaluktande som någonsin passerat havet. Hur den tunnan kunde stå i butiken på dagarna kan jag än idag inte förstå. Spadet skulle i alla fall tömmas ut och tunnan skulle skuras ren. Därefter ställde man den på ett mörkt ställe i väntan på att bli återbördad till fiskerinäringen för påfyllning. En procedur som jag inte är så säker på att jag vill fundera så mycket mer över. Efter att ha tillbringat en intim kvart med den där tunnan var alla sinnen satta ur spel för resten av dagen.

En helg när jag jobbade kom Bernt instörtande, glad som en lärka. Bernt var som sagt inte den mest sociala killen, men en av kassörskorna hade han uppenbarligen tagit med storm och således gift sig med. Nu dök han upp med en cigarr i näven och körde in den i munnen på mig. Bernt hade blivit pappa och då åkte han till kajen för att fira detta med extraknäckare Robert. Jag hade aldrig rökt innan, men kände att det inte fanns utrymme för att avböja så jag  satt där och puffade för glatta livet. Därefter försvann Bernt hem till sin nykomponerade familj, fortfarande glad som en lärka. Jag däremot, har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag vet inte, men jag kände mig både askgrå och knallgrön i ansiktet på samma gång. Jag låg och höll krampaktigt i golvet för att inte ramla av, medan personalen på livs skrek i högtalartelefonen att jag var tvungen att komma upp och tömma soporna. Det gick inte, jag kunde inte röra mig ur fläcken. Till slut började de helt sonika skicka ned soporna med hissen och jag lyckades med all möda i världen tömma ut dem  på kajen. Framåt eftermiddagen hade jag hämtat mig så pass att jag kunde börja röja undan, men kajen var sig inte lik förrän sent på kvällen. Jag var mig inte lik på flera dagar.

En annan sak jag minns av den här tiden var hamsterbeteendet hos de fast anställda. Till slut kändes det som att Konsum bestod av ett internt slutet kretslopp. En dag kom det ned tre svarta sopsäckar med plastgalgar. Dessa låg inom loppet av en minut i bagageluckorna på Bernts, Myrans och Olafs bilar. Jag är antagligen bara fördomsfull, men jag har svårt att se att det fanns kläder till alla galgar hemma hos dessa herrar. En annan gång kom det ned ett par säckar med missfärgade och deformerade stearinljus. Värmepannorna måste ha gått på sparlåga i flera år i ett par hem.

Jag tror i alla fall att arbetet på Konsums sophantering i Vällingby var en otroligt nyttig erfarenhet för mig. Det öppnade mina ögon, jag som levt lite i en skyddad värld innan.