Ikväll gjorde jag årsdebut i speakerbåset för äldsta sonens hockeymatch. Min konstnärliga ledare och mentor i min skriftliga utveckling, Helena, frågade vad man gör då. Jag började svara, men insåg att frågan var för stor och för komplicerad för att bara delge detta unika väsen, det måste delas med resten av mänskligheten.

Sätt er bekvämt och följ med på ännu en förvirrad resa.

Under pojkåren är speakerbåsjobbet ingen lek. Eftersom det är så jobbigt och oattraktivt så har vi ett ambulerande schema bland föräldrarna, bara för att säkerställa att inte en jävel skall lära sig ordentligt.

Det mest kritiska och magsårsframkallande är klockan. Den är ifrån 1432 och är egentligen byggd för att skicka rymdraketer till andra sidan Vintergatan. Något geni har ändrat om den till en klocka för hockey istället. Det finns inte så värst många knappar att trycka på, men varje tangent har minst 27 olika ändamål beroende på hur hårt och ofta man trycker på dem. Klockan skall hålla reda på vilken period det är, hur långt det är kvar av matchen, utvisningar, nedräkning av time out och lämpligtvis det aktuella resultatet. Det kan låta hanterbart, men det är det inte. I alla fall inte när man samtidigt skall försöka hålla reda på vem som blev utvisad, gjorde mål, knöt skridskon, när detta hände och vem som hade druckit vatten innan. Ikväll fungerade detta på ett oväntat bra sätt, vilket bara kan förklaras med att jag inte skötte knapptryckningarna. God bless you Antons pappa.

Att skrika på tangentbordet fungerar inget vidare, det får man spara åt mikrofonen. Det är den som man alltid glömmer att stänga av, utom när man skall prata i den. Då är den märkligt nog alltid avstängd. Sköter man svepningarna med händerna över kommandopanelen rätt så kommer det musik ur högtalarsystemet. Ibland när det är tänkt att komma musik och ibland kommer det alldeles spontant vid väldigt besynnerliga tillfällen. Ikväll befann sig HockeyHallsJesus i speakerbåset, så när musiken väl dök upp var den i alla fall gudomlig.

Ibland gör spelarna regelvidriga saker och blir således dömda till att sitta på botbänken i en minut eller två. Ser spelaren extra oförstående ut kan det vara en längre utvisning. Domaren kommer fram till speakerbåset och utför en liten indiandans, vilket skall förklara varför spelaren har blivit utvisad. Det finns ett häfte att tillgå där dessa danser tolkas, men när man börjat bläddra i det är spelet redan igång igen och repriser på domaren finns sällan tillgängliga. När utvisningen är avklarad skall spelaren släppas ut på isen igen genom att man öppnar båsdörren och ser spelaren försvinna med en svettlukt som heter duga. Eftersom alla i speakerbåset har sina söner på isen, så kan det ibland uppstå en konflikt mellan att följa spelet på isen och att ha koll på när båsdörren skall upp. Detta brukar spelaren eller spelarens föräldrar på läktaren vänligt göra en uppmärksam på om man är på väg att missa.

Ett annat moment i detta arbete är att sköta skottstatistiken. Skott på mål skall man räkna. Det låter som en rätt smal sak, men även här kunde ingenting vara mer felaktigt. Sätt papper och penna i handen på alla föräldrar i hallen och jag garanterar att du får lika många svar som det finns näsor närvarande. När det gäller skott på mål i ungdomshockey finns det absolut inga gränser för begreppet godtycklighet.

När matchen är slut och sekretarietatet (som det egentligen heter, om skall vara petig) har torkat svetten ur mössan (ja, det är svinkallt i alla ishallar) så börjar det något mer nyanserade arbetet med att betala domare, skicka resultat och blanketter till diverese instanser (eventuellt till påven till och med) och att fråga övriga föräldrar om hur matchen egentligen var och vad resultat blev.

Sedan går man hem och hoppas på att ens namn på något magiskt sätt har försvunnit ur rullorna tills nästa gång. Detta händer tyvärr inte, då grabbens lags informatör är pärmbärarnas okrönte konung och har ett excelblad för ALLT och lite till under sin arm. Under min arm brukar jag oftast ha mitt huvud.

 Jag måste förresten tillägga att A-laget hade match efter vår match. Lite obemärkt lät jag HockeyHallsJesusskivan fortsätta gå medan de värmde upp. Vad gör man inte för den goda smakens skull.

Javisstja, det blev visst 7-1.