I lördags var jag bjuden hem på middag hos en kompis som jag återupptäckt efter många år. Jag var nästan hemma hos henne i somras, då jag i sedvanlig panik kastade av fröken M på barnkalas på hennes gård. Min mamma hämtade upp henne senare på dagen. Detta är tyvärr relevant för resten av berättelsen.

Vi hördes av kort på lördagen och hon droppade adressen i förbigående, tillsammans med portkoden. Jag hade ju varit där och kände mig hyfsat säker på vart jag skulle och tänkte att "jaja, Birger Jarlsgatan är ju inga problem".

Jag hoppade av tunnelbanan och galopperade iväg i den riktning som jag mindes det ifrån det förra besöket. Väl framme vid Birger Jarlsgatan åtta insåg jag att det här liknade inte på något sätt den port där jag hade lämnat av fröken M. Efter att ha gjort en frivolt med tankarna kom jag på att det var ju Karlavägen! Jag sprintade snabbt uppför Odengatan och tvärnitade på.... Valhallavägen. Det är märkligt, jag åkte på Valhallavägen varje vardag i tre år på mitt förra jobb, men ändå trodde jag nu att det var Karlavägen.

Kallt som fan var det ute och tankarna hade svårt att transportera sig genom huvudet. Jag hittade en busskur och gjorde något så udda som att konsultera en karta. Jag hittade Karlavägen och insåg att nummer åtta låg vääääälidigt mycket längst bort på gatan. Men det är ju bra att hålla igång när det är kallt, så jag joggade lätt gatan fram till nummer åtta. Det var inte heller rätt. Jag provade portkoden ändå, men dörren var lika stängd som jag var förtvivlad. Varför, varför, varför?

Plötsligt insåg jag att det var ju inte alls nummer åtta hon bodde på. Det var ju nummer åttio! Som jag alltså hade sprungit förbi på vägen. Tillbaka till nummer åttio och nu kände jag igen mig! Jag knappade glatt in portkoden och ingenting hände. Men vad i helvete! Jag stod och lutade huvudet mot dörren och samlade ihop mig för att ringa till min kompis och berätta vilken sorglig människa jag är. Hon bodde på Birger Jarlsgatan åttio, även det en adress jag hade sprungit förbi en gång.... Men där jag nu stod var den plats där hon hade haft kalaset i somras, vilket kändes som en rätt klen tröst just vid tillfället.

Ja, jag blev lite sen.