Vid åtta igår kväll ringde det på vår dörr. Utanför stod ett par i 45-årsåldern. Jag kanske är fördomsfull, men de såg inte ut att ha ätit gröt och druckit nypressad juice på sistone. De såg helt ärligt ganska trasiga ut. Kvinnan öppnade charmerande med att säga att jag var en söt pojke och fortsatte sedan:
-Joooo, vi har hört att du brukar köra svarttaxi.
-Jasså? Nej, då tror jag nog att du har hört fel tyvärr.
-Nä, jag lovar! Schyssta, kan du inte köra oss till Hagsätra? Vi pröjsar bra, typ... 200 spänn!
-Nej, tyvärr. Jag kör inte svarttaxi och jag har absolut ingen lust att åka till Hagsätra. Jag skall för övrigt straxt åka iväg och hämta min son ifrån fotbollsträningen.
-Menkomigennu, 250 spänn då?
-Lyssna nu, jag vill inte köra er någonstans. OK?
Nog för att jag kör och skjutsar en hel del, men svarttaxi har jag aldrig sysslat med. De jag kör betalar oftast med två deciliter grus och ett bananskal på golvet i bilen.
Jag stängde dörren och försökte förstå vad som hade hänt. Jag berättade händelsen för min fru och klädde på mig och gick ut för att hämta min son. Utanför porten mötte jag paret igen. Kvinnan hade hittat en piasavakvast som hon låtsades (tror jag) att hon red omkring på. Hon sken upp när hon såg mig och kallade mig återigen för den söta pojken. Det är uppenbart att droger gör märkliga saker med synen. Hon försökte än en gång övertala mig om att köra dem till metropolen Hagsätra, utan framgång. Hon undrade då hur de skulle ta sig hem. Mitt tålamod började nu tryta betänkligt och jag föreslog att de tog tunnelbanan. Hon kontrade med att den hade slutat gå. Jag kontrade tillbaka med att jag hade svårt att tro att lokaltrafiken slutade att gå vid åttasnåret på kvällen. Mannen trädde nu in i handlingen, kanske för att han märkte att min samtalston hade bytt läge en smula. Han började hur artigt som helst fråga efter vägen till tunnelbanan samtidigt som han försökte få av kvinnan ifrån hästen... jag menar kvasten. Jag förklarade vägen för honom och började gå mot min bil. Jag hörde avslutningsvis kvinnan skrika efter mig.
-Fan vad du är sur!
Jag måste kanske gå en kurs i hur man blir mer serviceminded.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]
(Kom på att jag inte behöver gå via den där dumma Pa för att komma åt din blogg; jag är så grymt fiffig ibland.)
"Söt pojke"? Hahaha. Blev du glad?
Det glädjer mig ändå på nåt skruvat sätt att mina grannar tar sig ut till era fina områden. Ni kan behöva bli lita gnuggade i fejan av den osminkade verkligheten.
Allt gott, H
Skrivet av Helena den 10 december, 2009 kl. 01:08 #
Ja, alltså. En komplimang är ju en komplimang, men ibland vet jag inte riktigt... Med tanke på att jag gick ifrån att vara en söt pojke till att vara en sur jävel på mindre än två minuter så...
Se där, bloggen har insett mina begränsningar i matematik. 0 + 69 kanske till och med jag klarar av!
Skrivet av oftavilse den 10 december, 2009 kl. 09:21 #
"Vardagsedge", vardagsedge som sagt vad hände med de där frireligiösa som brukade ringa på? Jehovas någon? eller för all del: Dammsugarförsäljarna...
Schysst att låta ungarna pröjsa med 2 dec grus :-)
Skrivet av Gavve den 10 december, 2009 kl. 13:15 #
Barnen är faktiskt så pass generösa att jag inte ens behöver be dem att lämna lite grus. Om någon är intresserad så tror jag att jag kan skaka fram ett tiotal vattenflaskor ur bilen också.
Skrivet av oftavilse den 11 december, 2009 kl. 12:16 #