Jag har haft noll inspiration för att skriva på ett tag. Kanske har jag tagit mitt skrivande så seriöst att jag har fått konstnärlig skrivkramp? Det låter inte så troligt, då jag ofta måste uppbåda ganska stor kraft för att vara seriös över huvud taget. Jag har nu bestämt mig för att ta ett nytt grepp. Jag tänker sitta här och skriva det första som kommer för mig under den närmaste halvtimmen. Det kommer antagligen att bli rörigt och osammanhängande, men vafan. Jag startar klockan... nu!
 
Igår var jag, stora L och lilla M på racerbilsutflykt. Stora L var fast besluten om att köpa en ny hockeyklubba och av orsaker jag inte tänker redogöra för här så hade jag fallit till föga. Tidslimiten var dock minimal och vi skulle till ett ställe jag aldrig hade varit på (vad jag vet, men vad vet jag egentligen). På vägen dit åkte vi förbi det förhatliga Råttsunda. Jag har många minnen därifrån, men ett handlar om negativt tänkande.
 
Jag vet att jag är ganska kritisk och negativ till mycket, även om jag tycker att det har blivit bättre med åren. När jag är och ser på sport live är jag dock aldrig kritisk. Jag avskyr när folk buar ut sitt egna lag och skriker ut sitt missnöje mot sitt egna lags spelare. Då skall man fanimej inte gå och kolla, stanna hemma och gnäll! Inför vårderbyt 2007 mot råttorna hade det gått tungt för mitt Djurgården och man var lite lätt orolig. Det var inte vad killen på stolen bakom mig var. Han var upprörd, förbannad och närmast demonisk i sitt mässande. Det var fel på precis ALLT. Alla borde få sparken. Tränare, ledare, spelare, kocken, massören, souvenirförsäljarna och gärna de som sydde träningsbollarna också. Allt borde göras om till vilket pris som helst.
 
Matchen drog igång och det tog inte många minuter förrän råttorna även lyckades peta in en strut. Orerandet bakom mig nådde nya nivåer och jag vände mig om och bad honom knipa igen. Han menade då på att det var hans rättighet att få klaga. Så han fortsatte och jag bet ihop och försökte ignorera honom. Plötsligt blixtrade det till och Sjölund gjorde 1-1, något som mannen bakom mig inte tog någon notis om. Han hade fullt sjå med att hitta fler inom organisationen som borde få sparken. Knappt hade vi övriga hämtat oss efter glädjevrålet ifrån 1-1 målet förrän Sjölund slog till igen. En strumprullare passerade Öhrlund som verkade ha frusit till is vid skottögonblicket. Hela klacken exploderade av lycka och ni som har varit med om något liknande vet att det tar sin tid innan alla har fått sina delar på plats igen. Då skriker mannen bakom mig, fullständigt ursinnig, "Men vafan, det var ju bara tur!!!!". Där och då ändrades mina gränser för vad som är negativt tänkande betänkligt. Matchen slutade 3-1 och jag vandrade lycklig hemåt.
 
Utanför fönstret hänger en talgboll. Jag minns när jag bodde hemma hos mina föräldrar i vår villa. Vår granne hade en grand donois som var stor som en medelstor häst. En vinter stod jag och tittade ut genom fönstret och såg hunden komma spatserande utmed vårt staket, ni vet, ett sådant där vanligt plåtgallerstaket (det där var nog ingen fackterm). Plötsligt tog han ett kliv, inte ett skutt, utan ett kliv över vårt staket. Han lufsade fram över snön och slukade talgbollen som vi hade hängt upp i äppelträdet. Sedan lunkade han tillbaka hem till sig igen. Jag vet inte hur man kan tänkas må efter att ha ätit en hel talgboll, men jag får för mig att det borde röra sig lite i magen. Om inte annat så borde nätet som talgbollen låg i ha varit ganska svårsmält.
 
Trött, trött, trött är jag... Men inte lika trött som när jag kom hem ifrån Roskilde 1991. Jag hade givit mig fan på att jag skulle dit och absolut ingen som jag kände ville haka på. Av en slump råkade en kompis se en sådan där annonslapp, med telefonnummer som man kan riva av, på en lyktstolpe någonstans. Det var Föreningen Fri Fart som skulle åka till Roskilde medelst buss och ville ha betalande medressenärer. Jag pröjsade in pengarna och åkte sedan till T-centralen på den tid som stod utsatt på annonsen. Notera gärna att jag hade fått NOLL bekräftelse på att jag hade fått en plats på bussen.
 
Bussen anlände och visade sig vara en Scania ifrån forntiden. Det kan ha varit prototypen för den första bussen i historien, det är inte alls otroligt. Bussen stannade och en hel drös med människor samlades kring den. Ganska snart förstod jag att det här var ett järngäng som åkte kors och tvärs över världen med den här rishögen och jag var en mycket, mycket udda fågel i sällskapet. Reseledaren förkunnade att jag var den som hade betalat först och fick således förmånen att välja plats i bussen först. Jag gjorde så och sedan såg övriga sällskapet till att mycket noggrannt och omsorgsfullt placera sig så långt ifrån mig som möjligt. Folk hängde som klasar på varandra och jag hade typ ett vardagsrum för mig själv. Jag fick en liten inblick i hur det måste ha känts för dem som hade spetälska förr i tiden. Jag var inte (heller då) något socialt geni och lät det hela bero. Jag läste antagligen Kafka hela vägen ned till Danmark. När vi kom fram och klev av vid campingen så hade de övriga på bussen ett gammalt militärtält som de delade på. De erbjöd mig storstilat att jag fick slå upp mitt lilla fjälltält i närheten av deras. Notera i närheten, inte nära. 
 
Nu minns jag inte riktigt i detalj, men jag har för mig att jag precis hade slagit i sista tältpinnen när himlen öppnade sig och det värsta skyfallet i festivalens historia började. Jag kan än i dag inte förstå hur jag kunde vara så förutseende (det är verkligen inte likt mig), men jag hade tagit med mig ett par stövlar som gick upp till knäna och min pappas Televerksregnrock som lätt skulle ha klarat en direktträff av Niagarafallet. Framåt kvällen gick jag mot festivalområdet för att se en av de 24(!) konserter jag hade bestämt mig för att se. På vägen dit såg jag en osannolikt berusad kille vingla omkring i en mindre sjö, innan han helt sonika trillade omkull och kunde inte komma upp. Jag vadade ut och drog upp honom i en slänt, vilket antagligen räddade honom ifrån att drunkna. Jag bestämde mig för att vara spik nykter under resan.
 
Under natten fick jag gå ut ungefär en gång i kvarten och sätta fast tältpinnarna, som höll på att flyta iväg i lervällingen. Till slut orkade jag inte ta av mig stövlarna, utan sov med dem på mig utsträckta i tältöppningen.
 
Dagarna spenderades med att vandra mellan konserterna i en lervälling som nådde upp till kanten på mina stövlar,medan regnet fortsatte ösa ned. Nu måste jag tänka efter här.... Charlatans, 808 state, Northside, Mink DeVille, Sisters of Mercy, Marianne Faithful, Debbie Harry, Simple minds, Niagara (passande nog) och uppenbarligen en hel drös till som jag inte minns. Charlatans var i alla fall i särklass bäst, det minns jag jävligt tydligt. Nätterna spenderades med att försöka hålla tältet på plats.
 
När det var dags att bege sig hemåt hade jag sovit ungefär inte alls i tre dygn. Vi satte oss på bussen och det var verkligen slagna hjältar, all over. En av dem var så pass dålig att hon av misstag råkade tilltala mig. Hon frågade mig hur många konserter jag hade sett (det är därför jag minns siffran 24) och sade med släpande röst att hon trodde att hon kanske hade sett en. I bakgrunden hörde jag en kille berätta att han hade tillbringat en natt i en telefonkiosk istället för att försöka hitta tillbaka till sitt tält. Vem vet, kanske gjorde E.T. honom sällskap den natten. Vi gjorde alla vårt bästa för att sova hela vägen hem, men bussen var inte konstruerad för detta ändamål.
 
Jag minns att jag kom hem till min lägenhet, hyrd svart i tredje hand, på morgonen. Jag hittade en konservburk med salta biten (ja, jag var singel då), vevade ihop det med ris, åt och och slocknade med kläderna på. Jag vaknade efter en stund och kände mig rätt utvilad. Kanske hade jag bara varit hungrig? Jag kokade lite kaffe i det fullständigt miserabla köket och började läsa tidningen. Efter ett par sidor började jag inse att jag hade sovit lite mer än en timme, det var snarare ett dygn!
 
Okej. Det tog lite längre än en halvtimme. Jag är ledsen, det skall aldrig upprepas.