På jobbet har vi ett stryktipsgäng och den här veckan var det min tur att tippa. Kan vara bra att veta som bakgrundsfakta. 

 Något märkligt hände mig när jag fyllde i kupongen på Pressbyrån idag. En man som stod bredvid mig hejdade mig innan jag hann gå iväg till kassan. Han var tårögd och hans händer darrade svagt.

 -Jag kunde inte undgå att se din tipsrad, sade mannen med en svag röst.

 -Jag arbetar som kännare på ett av världens mest kända museum och är även tipsexpert av rang. Jag måste bara få säga att jag aldrig i hela mitt liv har sett en sådan majestätisk rad. Han torkade bort en tår innan han fortsatte.   

-Jag förstår att jag inte kan köpa din rad eftersom den kommer att generera dig enorma summor ändå, men kan jag få behålla din inlämningskupong?

-Tja, sade jag, det borde väl kunna gå för sig. Jag är ju känd som en efteränksamhetens och djupanalysens man och kände att den meningen satt som en smäck. Mannen följde med mig till kassan och efter att jag hade lämnat in min rad lämnade jag över den ursprungliga kupongen till mannen som nu var så exhalterad att han var tvungen att stödja sig mot en monter med Dumle chokladkakor. Han tittade på kupongen och tårarna flödade nu fritt. Damen bakom kassan verkade även hon tagen av situationen och bjöd mannen på ett paket med pappersnäsdukar som han snabbt förbrukade. Han tittade länge på kupongen och sade sedan långsamt:

-Den här kupongen skall hänga på den främsta platsen på museumet och den skall heta "Perfektion i ett rutmönster".

Och själva raden? Ja, den kan jag visa på söndag.