En kille hade en gång ett problem med en hund i sitt område och frågade om någon hade några förslag på vad man skulle göra åt det. Det gav mig den här idén.

I området där jag bor, bor även en vardagsterrorist. Hans vapen är en hund som är fullastad med exkrement. Förr galopperade hans vapen omkring fritt och sköt vilt omkring sig, men efter starka påtryckningar ifrån omgivningen så har nu vardagsterroristen vapnet i hölster. Detta har dock bara fått påföljden att hunden prickskjuter där han blir placerad, så det är tveksamt om någon förbättring har skett. Jag har försökt att tillrättavisa mannen, men som ni vet så är förhandling inte något terrorister sysslar speciellt mycket med. Det tar bara bort fokus ifrån det de tycker är viktigt, vad det nu kan tänkas vara. I det här fallet att förpesta gator, torg, parker och planteringar där jag bor.

Det finns en gräns för alla människor. När den gränsen har överskridits, ja, då händer det saker. Efter månader av hoppande över och i vapnets omvända kratrar så kom gränsen emot mig med raketfart. Tankar som inte brukar tänkas tänktes. De innehöll ond bråd död och mängder med smärta. Men trots allt är jag, enligt mig själv förstås, en man med viss stil och finess. Inget jävla pucko som är ökänd i området och gör mig omöjlig på alla sätt och vis. Här gällde det att skrynkla pannan, tänka kreativt och agentmässigt.

En dag när jag var och veckohandlade föll plötsligt bitarna på plats. Där låg de, uppradade i glänsande, färgglad mjukplast. Plastkorvar innehållande ärtsoppa. Plastkorvar innehållande bruna bönor. Skisser och scheman flimrade förbi mina ögon, miss Moneypenny skickade ut mig på uppdrag. Hemkommen ifrån affären höjde min fru en smula på de välplockade ögonbrynen då jag staplade in 20 korvar med ärtsoppa och 20 korvar med bruna bönor i skafferiet. Jag sade något överslätande om att jag hade läst nya rön om hur kosten påverkar den inre dynamiken och drog mig undan.

När min fru hade somnat skred jag till verket. Jag fyllde min vandringsryggsäck med maten och en dunk bensin och klev ut i natten. Framme vid dörren, bakom vilken terroristen och hans vapen förhoppningsvis låg och sov, skred jag till verket. Jag krafsade försiktigt, försiktigt på dörren för att få vapnet att gå över i varningsmood, förhoppningsvis utan att först slå på larmet. Mycket riktigt, straxt hördes ett tyst tassande i hallen och sedan ett flåsande som påminde mig om mig själv efter att ha sprungit till bussen en morgon. Snabbt punkterade jag en korv bruna bönor och skickade in den genom brevlådan och väntade spänt. Efter ett par sekunder hördes ett tuggande och smaskande som fick mig lätt illamående. Jag härdade dock ut och fortsatte pumpa in den ena korven efter den andra, tills jag märkte att vapnet var fulladdat. Ett lätt gnyende och något som kunde föreställa en rap avslutade övningen.

Ute ur trappan tog jag fram bensindunken. Jag såg mig omkring och hittade ett träd i närheten, vid ett område terroristen tydligen hade en avog inställning till. Eller så minerade han området för att senare kunna upprätta en camp för likasinnade där, vad vet jag. Jag gick dit, trippade försiktigt runt för att undvika mineringarna, och hällde ut hela dunken med bensin. Mitt i detta tryckte jag ned en liten pinne, band fast ett garnnystan som jag hade doppat i bensin och rullade den runt hörnet på huset.

Tidigt på morgonen stod jag bakom husknuten och väntade. Snart hördes ett högljutt ylande, en smäll av en dörr och ut ur porten for hunden, med terroristen fladdrandes i hölstret. Mina beräkningar visade sig riktiga, hunden tog sikte på trädet och sprintade dit i rena Johnny Bråttom-stil. Precis när hundjäveln körde ned rumpan mot gräset tände jag på garnnystanet och såg en tunn eldslåga snabbt ta sig mot trädet.

Ljudet var öronbedövande. Trädet var borta. Vapnet och terroristen likaså. Däremot hade något som skulle kunna bli en plaskdamm nästa sommar snabbt anlagts. Jag tog mod till mig, stack ned händerna i byxfickorna och gick lätt visslande runt huset. Jag såg mig omkring och fick på fjärde våningen se en hund och en man, båda helt hårlösa, dinglandes över en balkonglåda. De såg märkbart tagna ut. Jag vinkade lite lätt och gick vidare. Jag struntade i att springa efter bussen utan tog en uppfriskande promenad till jobbet.

Det var med skräckblandad förtjusning jag skrev det här, jag är ju för fan hundrädd!