Nytt PSA-prov har lämnats och JÄVLARS JÄVLAR!!!

Det har stigit till 1,3 vilket visar att det finns något därinne som inte är bra. Än så länge ger det inga symptom, men men... det finns där! Lurande, bara väntande på lämpligt tillfälle. Eller olämpligt förstås.

Nu ska vi väl inte kasta yxan i sjön för det finns ju fortfarande åtgärder att ta till, inte op eller strålning men hormoner. Inte så kul, det ger vissa biverkningar. Men den dagen den sorgen. Nu gäller det att ta sig upp 'på land igen' och försöka njuta/leva den dag som är. Men visst hänger det som ett svärd över huvudet. Och det räcker inte med det! Lillsyrran har tidigare opererats för meningiom (hjärntumör - dock inte elakartad) och har fått besked att den återkommit men har ännu inte fått någon tid för behandling. Och nu har min lillebror 49 år, fått samma diagnos. Men hans 'knöl' är stor, över sju cm i diameter! För honom blir det op den 3 oktober. Då måste alla tummar och tår hållas för att allt ska gå bra.  Nej, nu räcker det med elände. Vi har fått fullständigt nog för resten av livet.

En ljusglimt är att vi ska fira G(ubens) 70-årsdag på Lanzarote tillsammans med barn med respektive, barnbarn och G:s lillebror som fyller 60, tillsammans med hans nära och kära. Totalt blir vi 15 personer. Det ska bli kul.

Över ett år har passerat sedan jag skrev sist! Men det är så sant som det är sagt; ju äldre man blir desto fortare går tiden. När man var tonåring var det SÅÅ långt mellan onsdag och lördag, för att inte tala om måndag till onsdag! Nu är det måndag fredag för jämnan.

För den intresserade kan jag tala om att G(uben) har genomgått operation, utan komplikationer, tagit PSA-prov igen i april med 0-värde - BRA! och bara några månader senare, i augusti,  visade provet på 0,37. Jaha! Och vi som hade siktat in oss på att ordningen var återställd, så att säga! Men icke. Nu blev det strålning, fem dagar i veckan i sju veckor. Allt avlöpte helt utan biverkningar och andra komplikationer. Tack och lov! Men vid PSA-test nu i mars så var värdet 0,67 och det är ju inte bra. Läkaren trodde att det kanske var för tidigt efter strålningen så han ska ta nya prover om sex månader. Det är bara att hoppas på att han har rätt för det finns inte minsta fel på G(uben) i dagsläget och vi hoppas att det ska förbli så lång tid framöver.

Just nu är han fullt sysselsatt med att riva ut allt ur ett radhus, dit vi planerar att flytta inom en inte alltför avlägsen framtid. Det roligaste han vet är att snickra och fixa och det får han ju hålla på med nu. Fint blir det oxå!

Jag återkommer...

som bär med sig hälsan till G(uben)! Att operationen blir framgångsrik och att problemen efter inte blir stora. Men... pratade med några igår som berättade att det skulle komma en jobbig tid med många problem under konvalecensen. Förhoppningsvis ar de övergående.

Hoppas i alla fall - och försöker tro på - ett Gott Nytt År!

av bilder idag, en hel del på G(uben) förstås, själv, tillsammans med barnbarn, i båten, i full aktion på tomten, i full färd med något byggprojekt. Så många roliga minnen.

Men

Då kommer de mörka tankarna och då är det nära till tårarna; ska det inte bli en till lycklig sommar? Är det här the bitter end? OM den har spridit sig, hur hanterar vi det? Hemska tanke! Men jag försöker tänka att vi tar det problemet då - den dagen den sorgen.

Djävla smygande sjukdom, hur långt har du kommit ?? 

Han är ju helt frisk som jag ser det, men ändå - det finns ju där! Hur kan det vara möjligt? Kan inte göra annat än att hoppas och be att den hållit sig på plats och att den går att ta bort. Och att det inte blir så svåra följder, men hellre det än att den har spridit sig.

Håller tummarna och ber en bön....

I morse vaknade jag tidigt - 6.30. Alldeles för tidigt för en söndagmorgon, speciellt som det hann bli midnatt innan jag kom i säng.

Då började tankarna! De mörka förstås. Det där operationsdatumet gjorde att det blev verkligt på nåt sätt, före så kunde jag skjuta det ifrån mig, men nu förstår jag att det är sant. Fast jag vill inte vill inte vill inte! Och det är säkert som läkaren sa, att han med operation kan leva i 10-15 år till och det är ju vad man vill räkna med i friskt tillstånd - 78 till 83 år! Det har man ju fått vara med länge, eller hur? Alltså finns det inget att oroa sig för???

Jodå, är det tillräckligt tidig upptäckt? Har den lilla hållit sig på 'sin' plats eller skickat ut sina tentakler redan? Hur kommer livet att te sig framöver? I tidig morgontimme så dyker många svarta tankar upp, därför väljer jag att skriva ner dem istället - utan struktur, bara som de poppar upp.

Har försökt trösta honom/mig med att han vet att han säkerligen har många år kvar att leva, medan mitt liv förmodligen kommer att sluta utan förvarning när som helst av en hjärtinfarkt. Eller kan man överleva även den tredje?

Usch, svarta tankar på söndagsmorgonen. Nu ska jag hitta på något annat istället

Allt är overkligt, helt obegripligt! Min friska starka goa man bär på det förfärliga förhatliga! Försöker trösta mig med att han säkerligen kommer i god tid, men vad vet man? Även om allt kan tas bort så kan operationen i sig själv ställa till med problem, tackochlov så blir läkarna skickligare och skickligare.

Men bara tanken på att det sitter en därinne, finns som ett mörkt moln över oss. Vi har ändå firat en fin jul med barn och barnbarn, men nu är vi ensamma.

Operationsdag är satt till den  27 januari - efterlängtat och gruvsamt.

Grät lite när jag berättade för min syster.   Det känns overkligt alltihop, men G tar det rätt bra tror jag, säger inte så mycket. Han tog en förmiddagspromenad, precis som han brukar, och kom tillbaka och var vid gott mod. Syster B med C kom med tårta och grattis för gårdagens födelsedag och som lite tröst. Tack för det!  Sen blev det simhallen på eftermiddagen och allt var nästan som vanligt. Känner mig både förbannad och ledsen. Skönt att barnen vet i alla fall. De fick berättat för sig redan igår.

Han ringde och talade med läkaren idag och sa att han ville ha operation helst omgående. Fick telefonnummer för att ringa nästa vecka och ställa sig på återbudslista. Kan ju inställa sig med noll varsel.  Läkaren sa att för tumörens del så hade en månads väntan ingen betydelse, men det vore verkligen skönt att ha det överstökat så snart som möjligt!

Än en gång - fan, fan, fan

skrivet 27 nov

För en månad sen fyllde han  - min gube - 68 år, men är pigg som en 58-åring. Tack vare envishet och i botten en rädsla för det fruktade ordet/tillståndet cancer så har han tagit PSA-prover i ett antal år tillbaka. De har på de senaste två åren ökat från 2,9 till 3,9 vid mätningen nu i höstas. Hans läkare ville inte att han skulle söka vidare, men då G(uben) fick reda på sin kvot, förhållandet mellan inkapslade och fria PSA-enheter som var 0,13, och läste på nätet om att man under 0,18  och PSA över 3,0 skulle konsultera urolog, så blev han ändå remitterad till specialist. Tack och lov! Eller vad man säger - han fick som födelsedagspresent reda på via biopsi utförd för en månad sedan, att han hade cancerceller i prostata  och det är här Gleason kommer in, värdet var 4+3=7.

Jag fick också komma in och höra diagnosen. Då lät det som om det simmade omkring lite galna celler i hans prostata som skulle kunna plockas bort med operation eller strålning, men nu när jag läst boken han skickade med hem, så har jag fattat att det sitter en ovälkommen gäst därinne - en TUMÖR! Fan fan fan! Och med lite otur så kan den sprida sig...... Än en gång, tack och lov för hans envishet! Har hört att 4-5 i PSA inte föranleder vidare undersökningar - och det gäller ändå män som fortfarande arbetar. Tur också att det tar låång tid för 'den lede' att utvecklas

Dagen efter talade han med läkaren igen och fösökte få en tidigare operationsdag, bort med skiten! Annars blir det inte förrän i januari. Ska ringa och tjata.

Nu har polletten ramlat ner, åtminstone en bit, och tårarna kommer....

Helvetes jävlar! Och gode gud - se till att det går vägen!