Får se när jag återvänder...

Ta hand om er!

På påskaftonskvällen fick jag ett fruktansvärt samtal från en nära vän.

Hon berättade att Uls mamma tagit livet av sig.

Jag kände inte hennes mamma väl. För mig var hon en äldre version av Ul, en vacker kvinna i leopardmönstrad jacka. Frånvarande, karltokig och stundom dykandes ner i depressionens blåsvarta avgrunder. Ingen bullmamma, ingen tantmamma. En olycklig och ensam mamma.

Jag ringde Ul som var helt förstörd. Hur tröstar man någon vars mamma inte velat leva längre? Vad säger man? Allt känns bara banalt och platt. Ul är ensam nu, hennes mors enda dotter, skilsmässobarn, redan skadad av livets hårda svängar. Jag blir orolig för henne. Jag vet att hon har ärvt sin mors nerver, hon har lätt för att falla hon med. Jag ber genom telefonen att hon ska ta hand om sig och säger mellan tårarna att vi bryr oss om henne och finns här.

En dålig smak i munnen, en klump i halsen. Smärta. Smärta för min vän, min kära Ul. Jag ber att hon ska ta sig igenom detta. Som hon själv sa; "Jag är glad att jag är trettio och inte ett litet barn. Jag kan förstå varför hon gjorde det, jag kan tänka logiskt, mitt i all sorg. Hade jag varit ett barn hade jag aldrig förstått."

Jag sa att hon får komma förbi när hon vill. Jag hoppas att hon orkar göra det.

Jag stänger av krigen i Mellanöstern
Och den medvetslösa mamman
som förlorat sina två barn
Jag stänger av börsras och räntehöjningar
Och de stora varuhusens fusk
med kött och priser
Jag stänger av alla kvinnor
som våldtagits och smittats av aids
och jag stänger av alla barn
som förvandlas till hårlösa spöken av cancer
Jag stänger av världens gråt och skrik
som strömmar mot mig
från tevens kvällsnyheter

Istället lutar jag mig fram
borrar näsan i ditt hår
Sväljer tårarna och sorgen
över den världen som du föddes till
det är en sårad värld
jag tror att jag slutat hoppas -
men så;
framtidsljuset
- där i din unga blick

Det händer mycket nu. Lillprinsen har avslutat en tid av magsjuka och lyckats smitta mormor med flera. Jag äter penicillin för en inflammation och mår illa av medicinen. Imorgon anländer mina kusiner som ska stanna över påsk och nästa vecka reser vi till Spanien. Det är full rulle kan man lugnt säga! Jag försöker ha is i magen och inte hetsa upp mig över detaljer, som att köksgolvet måste svabbas och favoritjeansen hinna tvättas och torkas. Det är nämligen detaljerna som man inte tänker på, och som kräver mest tid. Planering är nyckelordet!

Önskar alla kära bloggvänner och läsare en riktig go och glad påsk!

Att glida isär från en kompis gör ont.

Inte vilken kompis som helst, utan en som länge varit en av de bästa vännerna. En sådan vän som man bott ihop med, rest tillsammans med och delat sorger och glädjeämnen med. En sådan vän, som var nästan som en syster.

Jag vet inte varför, men den senaste tiden har jag känt att vi kommit ifrån varandra. Jag trodde tvärtom. Att vi skulle komma närmare varandra igen. Nu när jag flyttat hem till Sverige och blivit mamma precis som hon trodde jag att vi skulle umgås jämt. Så är det inte. Vi träffas vid födelsedagar och dop och de enstaka tillfällen då jag har bil och tar mig i kragen och hälsar på.

Hur gick det till?

Vi delade ju allt. Hemligheter. Killar. Pengar. Drömmar. Vi levde livet. Nu lever vi helt olika liv.

Hon är deprimerad, överarbetad. Har en trotsig son och ett heltidsjobb. Dåliga nerver. Och hon tycker att jag aldrig ringer, att jag aldrig har tid för henne. Jag kontrar med att hon aldrig kommer och hälsar på mig - att det oftast är jag som kommer dit. Det håller hon inte med om. Hon tycker inte att det känns som vi är vänner längre, som att vi inte är så nära varandra längre. Hon mår dåligt och jag hör inte av mig.

Jag biter ihop. Hade det varit förut hade jag peppat. Förklarat mig, analyserat oss, lyft upp. Det orkar jag inte idag. Jag orkar inte peppa, säga hurtiga kommentarer och lova en massa gott. Orkar inte vara den som rycker upp, ber om ursäkt, sväljer stoltheten.

Jag orkar inte! Jag har en magsjuk bebis och en visdomstand som värker sönder käften. Jag är trött, stressad och ska resa till Spanien om en vecka. Innan dess ska vi få besök av kusinerna, hinna packa och tvätta och typ bli friska. Jag orkar inte med en sur och sårad kompis just nu. Jag är en bitch, jag vet, men jag orkar fan inte!

Ibland känner jag bara a tomar por culo; so fuck it then. Vi glider väl isär då, precis som vi fasat för. Vi låter det ske. Du på ditt isflak och jag på mitt. Kanske var det vårt öde att träffas, ha kul och förföras av ungdomens vilda blick. Kanske var det även vårt öde att växa åt olika håll. Kanske är vi mer olika än vad vi alltid hävdat.

Kanske är vi inte bästa kompisar längre.

Denna låt beskriver mitt liv som det var fram till för cirka 2 år sedan; "Måndagsbarn" med Veronica Maggio. Hon slog visst igenom när jag bodde i Spanien. Rekommenderas!

Jag blev ett måndagsbarn
Hela livet blev en helg
Mmm, nu ere måndag snart
O jag lever för ikväll, Åååh
Sena nätter, tomma glas,
Femhundra skjuter upp problemet för ett tag (för stunden)
Men jag tror att alla snart? har fått nog av mig

Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv
Situationen e så sjuk
Vad har du gjort, för dig ere alltid helg
O helgen måste ta slut

Är född en lörda klockan 5,
Jag längtar alltid härifrån men aldrig hem
Skulle, borde, tar det sen, vad ska det bli av mig, Ååh
Det finns dagar som idag,
hopplösa morgnar då jag vaknar som ett vrak
Å jag märker alla har - har fått nog av mig

Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv
Situationen e så sjuk
Vad har du gjort, för dig ere alltid helg
O helgen måste ta slut

Jag blev ett måndagsbarn
Hela livet blev en helg
De e månda snart
Men jag lever för ikväll

Föddes en lörda, mamma kalla mig för discotjej
Så på en lörda, ja då vet du var du hittar mig
Föddes en lörda, alla kallar mig för discotjej
Men man frågar sig?

Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv
Situationen e så sjuk
Vad har du gjort, för dig ere alltid helg
O helgen måste ta slut

Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv
Situationen e så sjuk
Vad har du gjort Ve-ronica med dig själv
Helgen måste ta slut? oh!

Du e ett måndagsbarn
Du e ett måndagsbarn

Kan man förutse och förhindra? Räcker vårt samhälle verkligen till? När åter en familj slagits i spillror, trots en mammas varningsrop till polisen, frågar man sig detta. Kanske får polisen så mycket rop på hjälp att de verkligt viktiga drunknar i klagokören. Kanske finns inte tid, pengar eller kunskap till att urskilja var arbete och stöd behövs. Kanske hinner de inte före en enskild människas ondsinta uppsåt och blodstörst.

Två små barn vars liv har släckts innan det knappt börjat. En ung mamma som nästan fick betala med sitt eget, nu får hon leva med morden på sin näthinna.

Det är så grymt att man tappar andan.

Jag har just sett "Meet the Spartans", en parodi på bland annat testosteronorgien "300" som jag inte ens sett.

Efter att som elvaåring sett "Hot Shots - Höjdarna" (1991) var jag såld på dessa parodier, som refererar till andra filmer blandat med aktuella händelser i världen. Där fanns Saddam Hussein med solmärken från en bikini, en fisande korkad president och en fantastisk Charlie Sheen i en Ramboaktig roll. Likaså "Laddat Vapen" (1993) kan räknas till klassikerna i denna genre; där bland annat Sheens bror Emilio Estevez medverkar. Denna film refererar till "Dödligt Vapen", "Basic Instict" och andra dåtida storfilmer. Skämten var nya, galna och provocerande.

"Meet the Spartans" är bara gammal skåpmat. Sexistiska skämt (en porrig drottning som varit med alla från Borat till Dr Phil) och homosexskämt (spartanerna är gayiga, kysser varann som hälsning och skuttar fram i lädertangas) finns med. Är det bara jag som tycker denna humor är totalt mega-ute sedan ca tre decennier tillbaka? Referenserna till American Idol, Deal or no Deal och Yo Momma känns mest trötta. Breakdancebattle har vi sett förr. Uppenbara skyltar, reklaminslag, dumma kommentarer, skäggiga barn/dvärgar. Allt i denna film har vi sett förr.

Likaså Paris Hilton-sketchen är mest tröttsam. Britney-sketchen är liiite kul, men bara lite. Det är enda gången jag ler (svagt) under denna pinsamma rulle.

När jag googlade på filmen såg jag att den ligger etta på biotoppen i USA. ´

Min enda förklaring är att biobesökarna är så unga, att de inte var med på Hot Shots-tiden. Jag hoppas i alla fall att det är så det ligger till.

Någons död blir en annans bröd... Eller vad man nu säger.

Loppmarknader och torgmarknader. Det känns sååå 1900-tal. Den nya loppmarknaden hittar du på nätet. Blocket, Tradera, E-bay. Det finns massor. Det är lätt, kul och enkelt. Och du slipper frysa häcken av dig på något folktomt torg.

Det är fantastiskt kul och bra att sälja prylar på Blocket. Både jag och en vän har nyligen återupptäckt tjusningen och lättheten i att tjäna pengar. Nu har vi sålt vår barnvagn och gåstol, och mer prylar lär det bli. Min vän har sålt allt från vagnar till mobiltelefoner. Hon behöver pengar efter en utlandsresa och ett bröllop, så vad passar bättre än att sälja ut lite av det överbelastade förrådet?

När vi bodde i Spanien fick vi också ett sälja-på-nätet-ryck. Detta var innan Sverigeflytten så vi hade en del att göra oss av med. Vi sålde ditten och datten och jag köpte faktiskt också någon snygg oäkta YSL-väska. Min sambo fick heldille på att sälja online. Han lade till och med ut några piratkopior på DVD-filmer, ni vet sådana som man kan köpa av kineser på gatan. En snubbe från Salamanca hörde kvickt av sig. Jag sa åt min sambo att han måste upplysa killen om att det var piratkopior från gatan, dvs rätt kass kvalitet, och till ett "nypris" av cirka ? 2,5 per styck. Killen sa märkligt nog att det inte var något problem. Han köpte glatt filmerna och betalade dessutom frakten till Salamanca. Jag förmodar att det inte finns många kineser som säljer piratkopior på gatorna i Salamanca.

Nu har New York-guvernören Eliot Spitzer hamnat i blåsväder då det kommit fram att han roat sig lite för kungligt med lyxprostituerade Ashley Alexandra Dupre. Enligt Aftonbladet har han betalat henne 25 000 kr.

Fatta hur mycket pengar det är. Vad har han spenderat dem på? Hennes tjänster? Kläder, smycken, dyra middagar? Jag har aldrig förstått grejen med sådan där lyxprostitution. Hur kan de vilja slänga ut så mycket pengar? Är hon superextrafresch? Det finns väl prostituerade som tar lite mindre betalt, om man säger så. Eller är det själva maktkänslan som tänder dessa herrar, att de kan köpa en vacker kvinna för tiotusentals dollar. Är det hennes dyrbarhet som lockar dem?

Sedan finns det dem som hävdar att ha en högt rankad flickvän är lika dyrt som en lyxprostituerad i USA. Det handlar om att lägga upp en fet plånbok i båda avseenden.

Tydligen drömmer denna miss Dupre om en musikkarriär. Det skulle inte förvåna mig om vi ser henne på något skivomslag i framtiden. Om hon spelar sina kort rätt kan hon gå ut som en vinnare ur denna historia. Guvenören däremot, oavsett vad han gör, blir den stora förloraren.

Det måste vara dags igen.

Jag äter aldrig godis, men igår klämde jag en hel 200 grammares chokladkaka. Och när jag läste i tidningen att några landskapsarkitektstudenter klätt en busskur i blommor och girlanger - vilket gjort en gubbe så glad att han började sjunga - blev jag så berörd att jag fick tårar i ögonen.

Och igår kväll väckte jag sambon, som somnat tidigt, bara för att kasta mig över honom och sexa upp honom.

Ingen tvekan om saken.

Ägglossning.

Två personer träffas och blir förälskade. De äter romantiska middagar, gör låtar till sina egna och pratar hela nätterna under stjärnbeklädda skyar. Sedan kommer kärleksbarnen. Och kärleksbarnen tar kål på kärleken. Efter månader eller år av "kan inte du göra det idag, jag brukar ju alltid..." och "nej, jag orkar inte ha sex idag" så finns det bara en enda väg ut, och den vägen heter skilsmässa.

Terry Herrera Eriksson tar upp detta i sin krönika. Hon kallar det ett virus som vi drabbas av när barnen kommer. Folk blir till gnälliga tjatkärringar och surgubbar, glömmer allt vad jämlikhet heter och förvandlas till totala egoister.

Måste det vara så?

Jag erkänner att jag tantat till mig sedan jag fick barn. Jag är tröttare, mindre tålmodig och förstående. Jag tycker gärna lite synd om mig själv när jag sovit dåligt och barnet är extra gnälligt. Och det finns vissa saker som gör mig riktigt irriterad:

- Mannen är ledig från en tuff dag jobbet och tror att han är ledig från allt. "Jag vill bara ha lugn och ro nu" säger han och sätter sig i soffan/vid datorn. Men när är då jag ledig från "jobbet?" Jag jobbar från 08.00 till 19.00 och när arbetsdagen är slut väntar disk, tvätt och plock.

- Bara för att jag är hemma betyder det inte att jag brinner av lust att sköta hus och hem. Tvättkorgen fyller sig inte självmant och disken hoppar inte ner i diskmaskinen av sig själv. Det krävs en gemensam ansträngning för att hålla hemmet fint. Och ibland har jag helt enkelt inte lust att laga mat.

- När Lillprinsen gastar för full hals är det inte bara jag som måste ta upp honom. Jag har en lägre smärtgräns när det gäller barnskrik, men det betyder inte att jag alltid har kraften att trösta.

Men. Jag ska inte vara en av de gnälltanter som Herrera pratar om. Jag vill verkligen inte att romantiken ska dö. Jag vill minnas stunderna vi ägnade åt varandra, jag vill minnas dikterna han skrev till mig. Jag vet att vi älskar varann, någonstans djupt därinne, bortom vardagens tunga ridåer. Och jag tror faktiskt att man kan hitta tillbaka till det där igen. Det handlar bara om att bita ihop litegrann.

Och varje gång jag blir arg och less ska jag bita ihop.
Jag ska blunda hårt, ta ett andetag och framkalla bilden av när vi gick blossande nyförälskade och hand i hand genom Málagas sommarljuva kvällar.

Det var trots allt inte så längesedan.

I TV-serien "Kungamordet" misshandlar en politiker, spelad av Reine Brynolfsson, sin fru. Enligt Aftonbladet har serien fått allt fler misshandlade kvinnor att lyfta luren och ringa jourer och stödlinjer. En sådan nyhet gör mig sorgsamt glad.

I tidningen forum kan man läsa flertalet kvinnors berättelser om hur de slagits av sina män. Vissa lever fortfarande i relationen, andra har lyckats lämna. Att bli misshandlad är mer än en fysisk smärta, det är också en psykisk plåga. Att bli slagen av den som ska älska dig sätter djupa spår.

Jag känner flera kvinnor som någon gång misshandlats av sina pojkvänner och jag vet vad det gjorde med dem. De blev skuggor av sitt forna jag, skamfyllda skuggor som inte ville ta någon plats i världen. Det var hemskt att se hur misshandeln förändrade dem, begränsade dem och skadade dem. Som tur var lyckades de alla ta sig ur relationen och lever idag med män som vet hur man älskar.

Det är inte bara kvinnor som misshandlas. Många är de barn som också dras in i hemmets våldsamheter. Mannen som jag lever med blev som barn ofta slagen av en sadistisk styvpappa. När jag tittar på kort från hans barndom och ser den där lille pojken med de stora, mörka ögonen gör det ont i hjärtat. Jag önskar att jag kunde ta den där lille pojken i min famn och bara trösta honom.

Vad som än händer med vårt land, vilken regering som än sitter vid makten och vilken politik som än råder, så hoppas jag verkligen att landets jourer, skyddslägenheter och eldjälar aldrig försvinner. De behövs och de kommer alltid behövas. Kvinnomisshandel och familjevåld är något som tyvärr alltid kommer att förekomma, oavsett samhällsklass, etniskt ursprung, religion eller ålder. Det bästa vi kan göra är att se till att hjälpen finns för de som utsatts.

Dagen efter konserten med Alicia Keys på Hovet läste jag recensionerna. Jag blev förvånad. Irriterad. Och jag tyckte faktiskt lite synd om recensenterna.

DN´s Johanna Paulson skrev att Alicia Keys världsförbättrariver och egoklianden tar över och lämnar en dålig eftersmak. Även andra tidningars recensioner var ljumma - snittet var nog tre stjärnor.

I min värld fick Alicia högsta betyg. Faktum är att samtliga i vårt sällskap på fyra personer var ense om att det var den bästa konsert vi någonsin sett. "Butterflies", "If I aint got you" och "You dont know my name" är starka ballader som jag visste skulle framkalla feta mysrysningar, men att de nya låtarna "Sure looks good to me", "Superwoman" och "The thing about love" skulle ge oss alla tårar i ögonen var underbart oväntat.

Alicia Keys uppträder i slitna, svarta jeans och en svart blus. Hennes lockiga hår är utsläppt och hon är naturligt sminkad. Det är hennes musik som är i fokus, inte hennes kropp, till skillnad mot många andra kvinnliga amerikanska megastjärnor. Min syster sa: "Kan hon inte följa med oss ut efteråt?", och precis så kändes det; Alicia Keys är en sådan tjej man skulle vilja känna, sitta och prata om livet med över ett glas rödvin.

Varför?

Därför att Alicia Keys berör. Hennes sång, spel och hängivenhet träffar en rakt i hjärtat. Det känns som att hon verkligen menar varje ord hon sjunger. Som om hon vet precis vad det handlar om att ha en tonårsförälskelse, att vilja älska sådär villkorslöst och att bli bedragen men ändå tvinga sig själv att kämpa vidare. Jag har i alla fall aldrig blivit så berörd - och så rörd - av någon livespelning eller konsert tidigare i mitt liv.

Synd att recensenterna missade detta. Synd att de inte fick samma underbara upplevelse av konserten som vi fick. Synd om dem.