Dagen efter konserten med Alicia Keys på Hovet läste jag recensionerna. Jag blev förvånad. Irriterad. Och jag tyckte faktiskt lite synd om recensenterna.

DN´s Johanna Paulson skrev att Alicia Keys världsförbättrariver och egoklianden tar över och lämnar en dålig eftersmak. Även andra tidningars recensioner var ljumma - snittet var nog tre stjärnor.

I min värld fick Alicia högsta betyg. Faktum är att samtliga i vårt sällskap på fyra personer var ense om att det var den bästa konsert vi någonsin sett. "Butterflies", "If I aint got you" och "You dont know my name" är starka ballader som jag visste skulle framkalla feta mysrysningar, men att de nya låtarna "Sure looks good to me", "Superwoman" och "The thing about love" skulle ge oss alla tårar i ögonen var underbart oväntat.

Alicia Keys uppträder i slitna, svarta jeans och en svart blus. Hennes lockiga hår är utsläppt och hon är naturligt sminkad. Det är hennes musik som är i fokus, inte hennes kropp, till skillnad mot många andra kvinnliga amerikanska megastjärnor. Min syster sa: "Kan hon inte följa med oss ut efteråt?", och precis så kändes det; Alicia Keys är en sådan tjej man skulle vilja känna, sitta och prata om livet med över ett glas rödvin.

Varför?

Därför att Alicia Keys berör. Hennes sång, spel och hängivenhet träffar en rakt i hjärtat. Det känns som att hon verkligen menar varje ord hon sjunger. Som om hon vet precis vad det handlar om att ha en tonårsförälskelse, att vilja älska sådär villkorslöst och att bli bedragen men ändå tvinga sig själv att kämpa vidare. Jag har i alla fall aldrig blivit så berörd - och så rörd - av någon livespelning eller konsert tidigare i mitt liv.

Synd att recensenterna missade detta. Synd att de inte fick samma underbara upplevelse av konserten som vi fick. Synd om dem.