Två personer träffas och blir förälskade. De äter romantiska middagar, gör låtar till sina egna och pratar hela nätterna under stjärnbeklädda skyar. Sedan kommer kärleksbarnen. Och kärleksbarnen tar kål på kärleken. Efter månader eller år av "kan inte du göra det idag, jag brukar ju alltid..." och "nej, jag orkar inte ha sex idag" så finns det bara en enda väg ut, och den vägen heter skilsmässa.

Terry Herrera Eriksson tar upp detta i sin krönika. Hon kallar det ett virus som vi drabbas av när barnen kommer. Folk blir till gnälliga tjatkärringar och surgubbar, glömmer allt vad jämlikhet heter och förvandlas till totala egoister.

Måste det vara så?

Jag erkänner att jag tantat till mig sedan jag fick barn. Jag är tröttare, mindre tålmodig och förstående. Jag tycker gärna lite synd om mig själv när jag sovit dåligt och barnet är extra gnälligt. Och det finns vissa saker som gör mig riktigt irriterad:

- Mannen är ledig från en tuff dag jobbet och tror att han är ledig från allt. "Jag vill bara ha lugn och ro nu" säger han och sätter sig i soffan/vid datorn. Men när är då jag ledig från "jobbet?" Jag jobbar från 08.00 till 19.00 och när arbetsdagen är slut väntar disk, tvätt och plock.

- Bara för att jag är hemma betyder det inte att jag brinner av lust att sköta hus och hem. Tvättkorgen fyller sig inte självmant och disken hoppar inte ner i diskmaskinen av sig själv. Det krävs en gemensam ansträngning för att hålla hemmet fint. Och ibland har jag helt enkelt inte lust att laga mat.

- När Lillprinsen gastar för full hals är det inte bara jag som måste ta upp honom. Jag har en lägre smärtgräns när det gäller barnskrik, men det betyder inte att jag alltid har kraften att trösta.

Men. Jag ska inte vara en av de gnälltanter som Herrera pratar om. Jag vill verkligen inte att romantiken ska dö. Jag vill minnas stunderna vi ägnade åt varandra, jag vill minnas dikterna han skrev till mig. Jag vet att vi älskar varann, någonstans djupt därinne, bortom vardagens tunga ridåer. Och jag tror faktiskt att man kan hitta tillbaka till det där igen. Det handlar bara om att bita ihop litegrann.

Och varje gång jag blir arg och less ska jag bita ihop.
Jag ska blunda hårt, ta ett andetag och framkalla bilden av när vi gick blossande nyförälskade och hand i hand genom Málagas sommarljuva kvällar.

Det var trots allt inte så längesedan.