Att glida isär från en kompis gör ont.

Inte vilken kompis som helst, utan en som länge varit en av de bästa vännerna. En sådan vän som man bott ihop med, rest tillsammans med och delat sorger och glädjeämnen med. En sådan vän, som var nästan som en syster.

Jag vet inte varför, men den senaste tiden har jag känt att vi kommit ifrån varandra. Jag trodde tvärtom. Att vi skulle komma närmare varandra igen. Nu när jag flyttat hem till Sverige och blivit mamma precis som hon trodde jag att vi skulle umgås jämt. Så är det inte. Vi träffas vid födelsedagar och dop och de enstaka tillfällen då jag har bil och tar mig i kragen och hälsar på.

Hur gick det till?

Vi delade ju allt. Hemligheter. Killar. Pengar. Drömmar. Vi levde livet. Nu lever vi helt olika liv.

Hon är deprimerad, överarbetad. Har en trotsig son och ett heltidsjobb. Dåliga nerver. Och hon tycker att jag aldrig ringer, att jag aldrig har tid för henne. Jag kontrar med att hon aldrig kommer och hälsar på mig - att det oftast är jag som kommer dit. Det håller hon inte med om. Hon tycker inte att det känns som vi är vänner längre, som att vi inte är så nära varandra längre. Hon mår dåligt och jag hör inte av mig.

Jag biter ihop. Hade det varit förut hade jag peppat. Förklarat mig, analyserat oss, lyft upp. Det orkar jag inte idag. Jag orkar inte peppa, säga hurtiga kommentarer och lova en massa gott. Orkar inte vara den som rycker upp, ber om ursäkt, sväljer stoltheten.

Jag orkar inte! Jag har en magsjuk bebis och en visdomstand som värker sönder käften. Jag är trött, stressad och ska resa till Spanien om en vecka. Innan dess ska vi få besök av kusinerna, hinna packa och tvätta och typ bli friska. Jag orkar inte med en sur och sårad kompis just nu. Jag är en bitch, jag vet, men jag orkar fan inte!

Ibland känner jag bara a tomar por culo; so fuck it then. Vi glider väl isär då, precis som vi fasat för. Vi låter det ske. Du på ditt isflak och jag på mitt. Kanske var det vårt öde att träffas, ha kul och förföras av ungdomens vilda blick. Kanske var det även vårt öde att växa åt olika håll. Kanske är vi mer olika än vad vi alltid hävdat.

Kanske är vi inte bästa kompisar längre.