oldermannens blogg

Att övermod går före fall, bevisades än en gång under gårdagen. Mellandotterdottern (A, en fjortis) skulle in till Gbg och sa kavat till mamman att det klarade hon av på egen hand. Nej, sa vår dotter, Jag kör dig in och visar dig var du ska gå för att sen ta bussen hem. Okej. Sagt och gjort.

Igår efm. mot kväll satt vi hemma hos vår dotter och fikade. Alla tre barnen på drift åt olika håll. Då ringer hennes mobil. A i upplösningstillstånd. Hon hittar inte till bussen som ska gå om en kvart. En diskussion utbryter. Var är hon nu? Jo på Gbg. centralstation. Dottern dirigerar henne att gå från den plats hon tror att A står på. Men paniken gör att A är blockerad. Men så fråga någon i närheten då, tycker vår dotter. Då bryts samtalet för att A är arg. Hon har inte fått gehör för att mamma ska komma och hämta henne.

Idag fick jag ett mail från A om en annan sak, sänt vid 23-draget. Så jag vet att hon kom hem till slut, men ännu inte hur. Fick mamman krypa till korset och hämta A? Eller lyckades hon leta sig fram till Nils Ericssonterminalen, som ligger i direkt anknytning till järnvägsstationen?

A hävdar glatt att hon ska åka till USA så fort hon kan det. Hm... hittar hon inte till Nils Ericssonterminalen från järnvägststationen i sketna lilla Gbg., hur i h-e- ska hon då kunna hitta från flygplatsen och in i t.ex. New York som är flera snäpp större än Gbg?

Lokalsinne och förmågan att orientera sig och hålla paniken borta när man gått bort sig är inget man föds med. Det får man träna upp från tidiga år. Själv var jag inte fem fyllda när jag till fots lärde mig att utforska Malmö på egen hand. Det började med att jag smet från mina föräldrar på en stadsrunda där jag blev trött i benen och så tänkte jag att jag vill inte fortsätta framåt i den ritkning mina föräldrar tog, utan tag det säkra för osäkra och gick samma väg tillbaka. Att vi var ganska nära hemmet lärde jag mig långt senare. Styrkt av den framgången letade jag mig sen längre och längre bort på egen hand och kunde ibland dröja mig till långt efter att det blivit mörkt till mina föräldrars stora oro och fasa. Men de försökte aldrig hindra mig från att göra om det.

När jag sen börjat skolan och fick min första cykel blev upptäcksfärderna ännu längre bort från hemmet. Ibland så långt bort att jag inte visste var jag var eller hur jag skulle komma tillbaka till Malmö. Men jag hade munnen med mig och frågade väg. Därför lärde jag mig också rätt bra att hitta och övade upp mitt lokalsinne till max så att jag idag klarar av att leta mig runt i alla Europas större städer utan karta. Att det någon gång kan bli fel, kan inte avhålla mig från att leta mig rätt igen. Inte ens när jag står mitt in i skogen med bara träd åt alla håll och inga vägljud i närheten eller något annat ledande. Har jag kompass med mig, är det enkelt. Har jag inte det klurar jag ut väderstrecken på ett eller annat sätt genom att se på naturen och sen går jag i den riktning där jag har störst chans att hitta fram. Kartan har jag i huvudet.

När jag en sommar deltag i Mineraljakten blev jag tilldelad en norrlänning som kompis. Som norrlänning måste man ju vara van att se skog, tänkte jag, och därför höll jag mig inte i närheten av honom hela tiden. Inte ens inom synhåll. Men efter ett tag märkte jag att han slog följe med mig och inte lämnade mig utom synhåll. Då begrep jag. Han hade inget lokalsinne. Därför gjorde jag ett test. Vi gick genom ganska gles skog och närmade oss tät skog. Där ville han inte gå in. Jag gick rakt igenom och stod på en skogsväg. (För träden står alltid som tätast där de får mest ljus och en väg eller öppen terräng är en sådan plats där de träd som står närmast får mest ljus och skogen är därför tätast där.) Jag ropade på honom, men han vågade sig ändå inte in i tätningen. Så jag fick gå tillbaka och hämta honom och leda honom i handen tills vi stod på vägen.

Efteråt fick jag veta att han som barn gått vilse i storskogen och sen dess inte klarade att vara i skogen ensam. Hm... varför då ansluta sig till Mineraljakten?

Själv brukar jag inte ge mig ut i okänd terräng eller stad utan att ha en orienterande karta i huvudet. Sthlm lärde jag mig t.ex. hitta i på ett mycket enkelt sätt. Väderstrecken i kombination med broarna. Det var lättare att lära in var broarna fanns än hålla reda på öar och gator. Sen gick det rätt lätt att lära in mellan vilka öar som broarna gick och därefter vilka trafileder som passerade över dem. Detaljerna fylldes därför i i efterhand. Men givetvis är jag idag inte lika haj på att hitta i Sthlm som jag var när jag jobbade där. Å andra sidan är jag heller inte helt uppdaterad på att hitta i Malmös ytterområden idag efter Öresundsbrons tillkomst. Många gamla vägar är borta eller avskurna av nya trafikleder, men jag har ändå ett visst hum om var jag är så att jag kan komma rätt till slut. Fast ibland är det ändå med munnens hjälp jag får fråga mig fram där och då kan resultatet ibland bli helt uppåt väggarna som för några år sen.

Jag skulle plockas upp av en buss vid Fosie resecentrum ute vid vattentornet f.v.b Tyskland. Min gode vän skulle ta hand om bilen. Inte fasiken hittade jag något resecentrum trots vattentornet inom synhåll. Frågade en chaufför i en stillstående taxi mitt framför stationen. Han visade käpprätt åt galet håll (mot Limhamn). Frågade en till. Han bara skakade på huvudet och hade aldrig hört talas om något resecentrum i närheten. Vi irrade runt och frågade än den ena, än den andra. Alla skakade uppgivet på huvudet. Och själv hade jag kollat på både Eniro och Hitta var det låg, men det fanns inte på någon karta. Den utsatta upphämtningstiden närmade sig med stormsteg. Jag försökte nå chaffören på bussen för att höra var han skulle landa till. Ingen kontakt. Fortsatt irrande med stigande irritation. Kör runt hörnet på stationen och upptäcker en rad busshållplatser, men ingen skyltning som talar om något resecentrum (allt var då ganska nybyggt runtomkring). Försöker med chaffören igen och får till svar: flytta på dig så jag kan köra fram med bussen.

Att fråga en taxichaufför, brukar annars vara säkraste väganvisaren. De har detaljerade taxikartor och kan få fram en adress på några sekunder. Men ingen av de vi frågade hade någon sådan med sig i bilen. Hur fasiken kan de då klara av att köra sina kunder till en för dem okänd adress? Eller har taxinäringen utvecklats dit hän att det är kunden som ska kunna vägen dit?

.